Huvudmeny

Detta är Jakop Dalunde

Jakop Dalunde är Europaparlamentariker sedan juni 2016. I Europaparlamentet arbetar Jakop för en omfattande klimatoffensiv och omställning till 100 % förnybar energi.

Jakop Dalunde är också De Grönas gruppledare i transportutskottet och medlem av delegationen för samarbete mellan EU och Mashriq-länderna och delegationen för samarbete med länder i Medelhavsområdet. Enligt Jakop behövs de gröna behövs mer än någonsin: för ett Europa som leder den gröna omställningen, främjar fred och som är en fristad för människor som flyr undan krig och förtryck.

Nyheter & Pressmeddelanden

Jakop på Facebook

FÖR ATT UPPNÅ ETT FOSSILFRITT SVERIGE MÅSTE HÖGHASTIGHETSJÄRNVÄGEN PRIORITERAS

När statsminister Löfven i regeringsförklaringen 2015 sa att ”Sverige ska bli ett av världens första fossilfria välfärdsländer” så bekräftade regeringen den hållbara omställning som behöver ske runt om i Sverige. Det är hög tid att denna utfästelse tas på allvar.

Den gamla diskussionen om miljöarbete och sysselsättning går att förena är numera överspelad, inte sällan till den grad att det är näringslivet som driver på politikerna i klimatarbetet. Nyligen kommunicerade företrädare för Scania och Volvo att ”som föregångsland på klimatområdet, skapas möjligheter att utveckla ny teknik som snabbt kan spridas globalt. Den svenska klimatpolitiken har därför blivit en naturlig del i den svenska industri- och exportstrategin”.

Som konkretisering av hur Sverige ska bli fossilfritt konstaterade Löfven i samma regeringsförklaring att ”tåget ska vara snabbare än bilen och billigare än flyget”. I praktiken befäster denna mening insikten att omställningen till ett fossilfritt Sverige kräver bland annat både flygskatt och att höghastighetsjärnvägen byggs.

Med en första flygskatt införd kvarstår frågan om höghastighetsjärnvägen, dvs för vilka hastigheter den ska byggas samt hur ambitiös byggtakten ska vara. Frågan om höghastighetsjärnvägen ligger just nu på regeringens bord att förhandla, och det är uppenbart att regeringspartierna har olika ambitioner vad gäller hastigheter och byggtakt.

Huvudargumentet mot bygget av höghastighetsjärnvägen har främst varit att det finanspolitiska ramverket inte tillåter de investeringar som krävs för en hög byggtakt. Problemet med att använda det finanspolitiska ramverket som främsta argument mot investeringar i höghastighetsjärnvägen är att det inte stämmer. Det är fullt möjligt för staten att sätta upp ett bolag som lånar upp pengar, med eller utan statliga garantier.

Hans Lindblad, chef för Riksgälden som förvaltar statsskulden samt ger statliga garantier och lån, uttryckte nyligen att det är ”en myt” att det inte skulle gå att exempelvis låna upp dryga 200 miljarder kronor till en storsatsning på höghastighetståg. Frågan om huruvida Sverige ska bygga en höghastighetsjärnväg handlar alltså inte om tekniska begränsningar i relation till det finanspolitiska ramverket. Det handlar om politisk vilja.

I andra europeiska länder finns den politiska viljan att bygga höghastighetsjärnväg. De senaste tio åren har antalet kilometer höghastighetsjärnväg ökat från cirka 10 000 till 50 000, och den fortsatta utbyggnadstakten för de kommande tio åren är lika hög. Ett stort projekt är förbindelsen över Fehmarn-Bält som kopplar samman Köpenhamn med den europeiska höghastighetsjärnvägen. Det är viktigt att Sverige inte hamnar efter övriga Europa.

Det finns många goda skäl för svenska höghastighetståg: klimathotet, näringslivets engagemang, att inte halka efter övriga Europa samt att det goda ekonomiska läget gör det möjligt att låna till investeringar som kommer gagna Sverige för lång tid framöver. Frågan till de som fortsatt förespråkar långsamma tåg blir ”varför”? I ett projekt av denna storlek är det rimligt att samtliga politiska aktörer är öppna med sina argument och prioriteringar.

Sveriges förre finansminister Anders Borg (M) skrev nyligen att ”snabb- och/eller höghastighetståg mellan Stockholm, Göteborg och Malmö borde kunna genomföras skyndsamt”. Vad är Ulf Kristerssons argument mot detta? Och vad är Stefan Löfvens argument mot Hans Lindblads konstaterade att det är en myt att det inte går att låna till en storsatsning på höghastighetståg?

För att uppnå ett fossilfritt Sverige måste höghastighets-järnvägen prioriteras. Om Sverige ska bli ”ett av världens första fossilfria välfärdsländer” krävs även en hög byggtakt. Syftet med den höga byggtakten är dock inte att vara först, utan att genomföra omställningen till hållbara transporter inom den snåla tidsram som klimathotet kräver. Löftet ”ett av världens första fossilfria välfärdsländer” står och faller med byggtakten.

Syftet med att bygga höghastighetsjärnvägen för 320 km/h är att det är med dessa höga hastigheter som järnvägen kan konkurrera ut stora delar av inrikesflyget samtidigt som arbetsmarknadsregionerna utvidgas. Därmed underlättas matchningen på arbetsmarknaden genom att folk som bor längre från storstäderna kan pendla till jobbet. Hastigheten 320 km/h är också en förutsättning för många av de 300 000 nya bostäder som höghastighetsjärnvägen möjliggör. Med en utbyggd höghastighetsjärnväg blir restiden Stockholm-Göteborg 2 timmar och Stockholm-Köpenhamn 2 timmar och 45 minuter.

Under de senaste valrörelserna har partiledare från båda blocken gjort reklam med löften om höghastighetståg. Låt oss slippa det denna gång. Klimathotet kräver omställning nu och de sakliga argumenten mot höghastighetsjärnvägen är för svaga. Gör upp före valet, och börja bygga!
... Visa merVisa mindre

Se på Facebook

Jakop på Twitter