Angående tillväxt och miljö

Enligt Wikipedia är ekonomisk tillväxt den relativa ökningen i ett produktionsmått – vanligen ökningen av samhällets produktion av varor och tjänster enligt måttet bruttonationalprodukt (BNP).

Genom större delen av världshistorien har denna tillväxt representerat någonting i grunden gott.

När människor har ätit bättre, haft bättre hälsa och levt längre så har vi fått mer gjort. När vi har varit bättre utbildade, haft bättre verktyg och kunnat specialisera oss mer så har vi blivit mer effektiva. När politiska och ekonomiska system har utvecklats har människans förmåga till innovation, kreativitet och entreprenörskap frigjorts och bidragit till enorm produktivitetsutveckling.

Även om vi ska komma ihåg att tillväxt är ett relativt nytt fenomen. IMG_0003.PNG

Historiskt har samhällen med tillväxt generellt sett varit bättre samhällen att leva i. Men när vi gröna pratar om tillväxt låter det tyvärr allt för ofta som att vi inte riktigt vill kännas vid detta. Återkommer till detta senare.

Den industriella revolutionen innebar ett paradigmskifte i hur ekonomin utvecklades. Där den tidigare växte organiskt ökade den nu explosivt. Även om tidigare nämnda faktorer som exempelvis hälsa och utbildning fortsatte vara centrala i produktivitetsutvecklingen, så tillkom ytterligare komponenter – såsom exploatering av naturresurser och användning av fossil energi.

Detta förändrade i grunden förutsättningarna för mänskligt liv – i allt väsentligt till det bättre. Den för-industriella tillvaron var erbarmligt usel – även om det krävdes progressiv politik för att sprida den post-industriella tillväxtens frukter mer jämlikt och slipa ner kapitalismens vassaste kanter. Detta är socialdemokratins historiska bedrift.

Så långt, allting gott. Tillväxten är än så länge alla goda gåvors givare.

Men – och det är ett stort men – på grund av klimatförändringarna är inte tillväxten-som-vi-känner-den längre möjlig under överskådlig tid, helt oavsett om den är önskvärd eller ej. Tillväxten är idag så intimt förknippad med användandet av fossila bränslen att det knappt ens är meningsfullt att använda samma begrepp för att tala om tillväxt med – eller utan – koldioxidutsläpp.

Därför måste vi begreppsmässigt skilja på den fossilbaserade tillväxten-som-vi-känner-den och den icke-fossilbaserade tillväxten, som bygger på mänsklig produktivitetsutveckling genom utbildning, hälsa och teknologisk utveckling. Detta kommer kräva ett paradigmskifte minst lika stort som den industriella revolutionen.

Det finns här en akademisk diskussion kring huruvida det är möjligt att frikoppla ökad tillväxt från ökande utsläpp. Denna diskussion är oerhört intressant, men det är knappast så att den akademiska världen landat i ett konsensus.

Johan Rockström, professor i miljövetenskap och chef på Stockholm Resilience Center, har exempelvis lanserat idén om ‘planetary boundaries’. Att planeten och dess ekosystem har gränser för vad den tål, men så länge man håller sig inom dessa gränser så spelar det ingen roll om det är tillväxt eller inte.

För egen del utesluter jag inte att frikoppling är möjlig, rent teoretiskt. På samma sätt som det inte kan uteslutas att de åtgärder som krävs för att stoppa klimatförändringara kan komma att minska tillväxten.

Eventuell frikoppling är inget get-out-of-jail-card som ger carte blanche att bara säga ja till utsläppsminskande åtgärder som ökar tillväxten eller nej till alla åtgärder som minskar tillväxten. Det är lika naivt som att tro att teknikutveckling kommer lösa alla klimatproblem, om vi bara sänker skatten och ger företag fritt spelrum.

Givet den korta tidsperiod vi har på oss för att stoppa katastrofala klimatförändringar, så måste vi fokusera på att genomföra de utsläppsminskningar som krävs, på ett sådant sätt som samtidigt är bäst för ekonomin och välfärden – helt oavsett om det ökar den nominella tillväxten eller ej. Eftersom att det finns en risk att de miljöåtgärder som krävs kan komma att minska tillväxten, så måste vi ställa om ekonomin så att den inte längre är beroende av tillväxt för att fungera.

Detta – tillsammans med själva minskandet av utsläppen – är en enorm samhällsutmaning, som inte bara kan viftas bort. Därför är exempelvis detta forskningsprojekt från KTH oerhört intressant.

Men när vi gröna pratar om tillväxt så måste vi vara lite mer pedagogiska i vår retorik. De flesta människor betraktar – av goda historiska skäl – tillväxt som något bra. När vi säger att vi är tillväxtkritiska låter det tyvärr som att vi är emot att samhället utvecklas och blir bättre.

All kommunikation sker på mottagarens villkor och i politik räcker det inte med att ha rätt, man måste få rätt också. Så även om vi har rätt i sak när vi är kritiska mot den fossilbaserade tillväxten-som-vi-känner-den, så är det nog få väljare som förstår vad vi menar med det.

Det är också en ganska onödig pedagogisk omväg när vi istället kan gå rakt på sak – vi vill minska utsläppen. Oavsett om det ökar eller minskar tillväxten. Det viktiga är att vi håller oss inom planetens och ekosystemens gränser.

Så vad ska vi då göra, givet var vi står? Mitt svar är faktiskt att  – detta blogginlägg till trots – prata mindre om tillväxt och mer om hur vi konkret vill minska utsläppen.

Hur utformar vi bäst system för att sätta höga priser på utsläpp? Hur sätter vi ramar för finansmarknader så att investeringar styr från grått till grönt? Hur kan vi bäst styra offentliga investeringar till förnybar energi och hållbara transportsystem? Hur planerar vi städer och samhällen för en utsläppssnål framtid? Hur kommer vi bort från en samhällskultur där materiell konsumtion är en central källa till lycka?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *