COP15 dag 2 och 3 har varit så intensiva, så jag har inte hunnit sammanfatta än. Men nu kommer dag två, som var en rätt seg efter den stora urladdningen som var dag 1.
Tisdag började med först möte med YOUNGOs kommunikationsgrupp där vi gick igenom olika viktiga aktiviteter som äger rum närmsta dagarna, och sen möte om Young and Future Generations Day, som anordnas av YOUNGO (Youth NGOs) och äger rum torsdagen den 10e.
Ambitionen är att vi unga ska äga hela torsdagen, det kommer delas ut speciella t-shirts som alla unga ska ha på sig och vi kommer hålla i en rad side events och manifestationer. Det kommer bli super. Jag märkte dock att mötet hade betydligt mer organisatorisk karaktär än politisk, så jag gick efter en stund.
Tillbringade de närmsta timmarna med att läsa upp lite kring mediarapporteringen och generella kommentarer och sen var det dags för lunch.
Efter det hade jag och Erik tänkt att gå på sekreteriatets high level briefing with youth, alltså att de som håller i hela COP15 mötet samtalar med de unga om hur mötet går, typ. Jag och Erik hade dock under gårdagen varit så upptagna med att följa förhandlingarna, så vi missade helt att vi hade behövt registera oss redan på måndagen för att få vara med på detta möte.
Så istället gick vi på ett intressant side event om hur water management kommer bli allt viktigare i framtiden. Ett av det viktigaste konsekvenserna av klimatförändringarna är att det kommer bli både mycket mer och mycket mindre vatten i olika delar av världen. Därför måste vi redan nu börja jobba med samhällelig infrastruktur för att hantera både översvämningar och torka, och hjälpa de som inte kan göra det själva.
Det är verkligen frustrerande hur hela klimatdebatten fortfarande bara handlar om mitigation, alltså utsläppsminskingar. Även i de bästa av världar så kommer markanta klimatförändringar äga rum, och då behövs så kallad adaptation, anpassning, till det. De värsta klimatförändringarna kommer äga rum på platser i världen där lokalbefolkningen har som minst resurser att hantera dem. Samtidigt som de oftast har minst skuld till själva grundproblemet.
Jag tog upp detta i mitt språkrörstal till Miljöpartiet de Grönas kongress 2008:
FNs Kommission för hållbar utveckling är sedan det bildades tillsammans med Agenda21-rörelsen i Rio de Janeiro 1992 ansvarigt inom FN-systemet för frågor om hållbar utveckling, och sammanträder varje år under två veckor i maj FN-skrapan i New York. Jag kom hem därifrån för en vecka sedan, fylld av intryck och erfarenheter.
Modeorden för denna konferens var adaptation och mitigation, och hur de förhåller sig till varandra. Mitigation är alltså minskande av utsläppen, och adaptation är ”anpassning” till klimatförändringarna. Och adaptation betyder då inte att man ”låter dom ske”, utan man ser att oavsett hur mycket vi minskar utsläppen så kommer stora förändringar i klimatet ske. Därför måste stora investeringar göras nu för att skydda mot översvämningar och utbredande torka.
Adaption och mitigation borde ju inte stå emot varandra, utan gå hand i hand.
Men när jag pratade med representanter från många utvecklingsländer så blev det tydligt att det inte var så enkelt. Då ekonomin fortfarande är så fossil-eldad, så riskerar krav på utsläppsminskningar minska de offentliga resursernas kaka. Och att de berättar att de har tillräckligt tufft med att få den kakan att räcka till för aids-arbete, bygga upp rättsväsenden och investeringar för att effektivisera jordbruken, för att möta de galopperande matpriserna.
Ett annat exempel. När jag var i Palestina förra hösten såg jag med egna ögon hur israeler köpte upp alla vattenresurser, medans palestinska familjejordbruk slås ut i fattigdom.
En palestinsk bonde sa till mig, detta är första gången i min familjs generatonslånga historia som det inte regnade en enda droppe i oktober. Om inte vi får hjälp att konstbevattna är vi förlorade.
Denna problematik som förenar utvecklingsländerna. Talespersonen för G77 dundrade loss om att det är västvärlden som måste ta täten i mitigation, så har utvecklingsländerna rätt till bistånd för att kunna fokusera på adaption. När detta brandtal som var över så dånade FNs generalförsamling av applåder.
Tyvärr finns i väst ofta kvar någon slags kolonial mentalitet om att utvecklingsländerna inte vet vad som är bäst för dem. Detta är långt ifrån sanningen, de är fullt medvetna om klimatförändringarna och dess konsekvenser. De tycker bara, och med rätta, att åtgärdsbördan måste fördelas rättvist.
Vi i väst har blivit rika på att festa upp större delen av jordens bestånd av fossila bränsen, så vi kan inte lämna notan till utvecklingsländerna.
Sen var klockan tre och det var dags för EU Briefing with Youth, där ungdoms NGOs fick samtala med Sveriges delegation som under sitt ordförandeskap leder EUs förhandlingar. Briefingen ägde rum i EUs working area där vi NGOS normalt inte får vara och leddes av Sveriges chefsförhandlare Anders Turesson.
Turesson hälsade välkommen och öppnade för samtal. Först ut var Climate Action Network krävde en mer aktiv roll från EU’s sida, där man inte bara reagerar utan tar en tydlig ledning i förhandlingarna. Varför de inte gör det skulle vi få reda på senare under dagen. (Danska texten)
WWF menade att EU måste ta ett ledarskap och visa vägen. EU måste kliva upp ett snäpp och stå för 30% utsläppsminskningar, med konditionalitet på 40% om andra länder gör motsvarande ansträngningar.
Turesson svarade kort och kallt att EU är världsledande med sitt 20/30-förslag.
Sen kom en fråga om EUs linje om hur sin syn på single treaty förhåller sig till Kyoto, vad ska behållas från Kyoto? Den här problematiken är rätt så komplicerad och svår att som lekman hänga med i.
Det handlar alltså förenklat om huruvida vi ska bygga vidare på grunderna i Kyoto och komplettera eller om vi ska ha ett helt nytt avtal. Även om det finns för och nackdelar med både vägar, så är alla förslag till nytt avtal på många sätt sämre än Kyoto.
Kyoto handlar inte bara om procentsatser, utan är också ett juridiskt ramverk som är bindande och iallafall teoretiskt går att enforcera.
Därför vill många att vi inte får glömma att jobba vidare med Kyoto. Nya procentsatser för second commitment period, alltså efter 2012 när Kyoto går ut, och vägar in för länder som inte än har skrivit på.
Turesson svarade äntligen med raka besked. Inga tillägg till Kyotoprotokollet, om vi inte samtidigt kan arbeta fram en ny roadmap.
Problemet är att roadmaps inte är legalt bindande. Om roadmappen inte leder någon vart, om förhandlingarna kraschar (vilket inte är osannolikt) så är det bättre att upprätthålla Kyoto.
Turesson: ”De som vill behålla Kyoto måste svara på hur vi går vidare med ytterligare utsläppsminskingarna. Och hur går vi vidare för att få full participation (alltså att få USA att skriva under, och hantera de länder som inom en inte avlägsen framtid skulle kunna räknas som Annex 1-länder)”
Han sa dock att ”Jag är positiv till de juridiska delarna av Kyotoprotokollet, ett nytt protokoll kan bygga på dem.”
Climate Action Network menade att de inte nöjda med att EU går från 20% till 30%, eftersom förslaget i praktiken innebär nästan business as usual. Nästan alla utsläppsminskningarna äts upp av tveksamma sätt att räkna koldioxidsänkor och CDM-projekt.
Om koldioxidsänkorna så handlar det om tex de svenska skogarna, och det var angående detta som Sverige fick Fossil of the Day Award. Från Ekot:
Vid klimatkonferenserna utser miljöorganisationerna i Climate Action Network varje dag halvt på skämt, halvt på allvar ”Fossil of the Day”, som bland annat Sverige fick i går.
Enligt EU-förslaget vill EU-länderna redovisa upptag eller utsläpp av koldioxid från skogen på ett sätt som för Sveriges del skulle kunna innebära ett kryphål som motsvarar nära 20 procent av totalutsläppen 1990.
Det betyder att man skulle kunna öka avverkningen och därmed utsläppen utan att behöva redovisa detta.
Om CDM-projekten så handlar det om att det fortfarande är osäkert om det verkligen är billigast långsiktigt, om det finansierar projekt som blivit av iallafall och hur man verifierar om projekten verkligen leder till utsläppsminskningar.
Något förvånande så erkände Turesson risken för ett avtal där alla Annex 1-utsläppsminskningar sker genom CDM-projekt, men menade om att det där med skogarna så skulle det vara ett missförstånd.
WWF Frankrike lyfte fram beskattning av finansiella transaktioner som sätt att betala för klimatavtal, men inga reaktioner.
Svenska Naturskyddsföreningen frågade Turesson hur EUs riskanalys ser ut baserat på liggande förslag, När kommer en ordentlig riskbedömning för 2grad ökning eller mer?
Turesson svarade undvikande att vi ska klara 2gradersmålet.
Också Friends of the Earth kritiserade EUs 20/30-förslag. För stor del av dem är offsets och de verkliga minskningarna i EU blir mycket små.
Klockan 16.00 var briefingen slut och vi gick till Karen Blixen-hallen där SBSTA, Subsidiary Body for Scientific and Technological Advice, hade möte.
Främst diskuterades huruvida CCS, Carbon Capture and Storage, får ingå i CDM, Clean Development Mechanism (flexibla mekanismer).
Å ena sidan OPEC-länderna med Saudiarabien i spetsen och andra sidan Grenada/AOSIS.
Saudiarabien: ”Vi bör minska CO2 i atmosfären, CCS är vägen framåt och måste tillåtas genom CDM. Vi har inga CDM projekt i vårt land, pga oljeberoendet. Att CCS inte inkluderas är orättvist mot oss.”
Granada (AOSIS): ”CCS är inte tillräckligt utvecklat och bör inte inkluderas inom CDM. Den här diskussionen slösar bara vår tid.”
Kuwait: ”CCS fungerar och behövs. Ni hittar all information om detta på internet.”
Hela diskussionen blir lite märklig, eftersom det typ finns brett stöd för att inkludera CCS i CDM. Sverige/EU stödjer det, USA och Kina älskar CCS.
Saudiarabiens inlägg och påstridighet om att det måste upprättas en särskild contact group för att hantera just detta framstod därför mest som obstruktion, för att förhala själva mötet.
Jag och Erik fick nog av det och såg på schemat att det pågick en working group om Kyoto Protocol – Potential Consequences. Diskussionen där fastnade dock i huruvida det skulle stå ”striving to minimize” eller bara ”minimize”. Mötesordförande ville ha en bredare diskussion och försökte lätta upp stämningen med att fråga delegaterna ”So tell me want, what you really, really want”.
Bara jag och Erik skrattade åt Spice Girls-referensen. Dock insåg vi att vi hade lyssnat på en bisarr och meningslös diskussion i 40 minuter och bestämde oss för att fika. Vi hade nu också börjat höra talas om den danska texten, men inte läst ordentligt om den än. Klockan var nu 17.30.
Läsandes den danska texten så satte vi bokstavligen kaffet i halsen och bestämde oss för att agera. Vi läste på, kollade upp lite olika källor och diskuterade vad vår vinkel skulle vara.
En timme senare var vi klara och skickade ut pressmeddelandet, som går att läsa här. Existensen av den danska texten förklarar varför EU har varit så passiva under förhandlingarna. De bryr sig helt enkelt inte, utan har istället jobbat fram ett annan avtal. Bilateralt och bakom lyckta dörrar. Orättvist, odemokratiskt och oacceptabelt.
Sen var det dags att åka iväg till FYEGs hyrda lokaler där det vankades middag och kvällsmöte.
Efter inmundigande av illa kokad pasta och värre kryddad sås var det dags för briefing om hur dagen hade varit och allmänna diskussioner. En bra sak vi kom fram till var att det är ohållbart att fortsätta ha kvällsmöten fram till klockan 23 på kvällarna, och att det ska bli ändring på det. Det skulle också bli bättre koordinering av vilka delegater som går på och följer alla förhandlingar, presskonferenser, arbetsgrupper, side events och briefings som pågår parallellt. Gott så.
23.30 var jag hemma och dog rakt ner i sängen.