Precis som under COP15 förra året så är Kyoto-protokollets framtid en knäckfråga för att lösa förhandlingarna.
Kyoto-protokollet slöts i Kyoto 1997 och krävde utsläppsminskningar med 5,2% från de så kallade Annex1-länderna (de rika och industriellet utvecklade länderna)
USAs dåvarande president Bill Clinton skrev under avtalet, men lyckades inte ratificierade det i kongressen. I Kyoto-protokollet finns mekanismer som innebär att det först träder i kraft när 55% av utsläppen är inräknade. Hade USA ratificerat avtalet hade det börjat gälla direkt. Nu dröjde det till 2005 innan EU-länderna lyckades förhandla med Ryssland och villkorade inträde i WTO med att Ryssland skrev på Kyoto, vilket gjorde att det trädde i kraft de avtalade 90 dagar senare den 16 februari 2005. Följande bild visar signatörerna av Kyoto i grönt och resten kan ni gissa själva.
Kyotprotokollet har många brister. Dess första åtagandeperiod krävde som sagt bara 5,2 % och CDM-systemen var ofta kontraproduktiva. Men det innebar iallafall utsläppsminskningar grundat i rättvis fördelning mellan rika och fattiga länder. Därför så vill vi att en andra åtagandeperiod ska behålla det juridiskt bindande och fortsätta med rättviseprinciperna, men kräva ambitiösa utsläppsminskningar på 40% och städa upp bland CDM-systemen.
Detta är dock problematiskt för många rika länder som inte vill binda sig, som inte vill ha krav på ambitiösa utsläppsminskningar och vill istället ha krav på att fattiga länder ska göra större utsläppsminskningar. Därför sa USA nej till Kyotos första period med George W. Bush legendariska argument ”It would have wrecked our economy”
Samma ansats gör nu Japan när de rakt ut säger att de inte kan tänka sig en andra åtagandeperiod:
Japan will not inscribe its target under the Kyoto protocol on any conditions or under any circumstances.
Ett argument som Japan lyfter är att Kyotos Annex1 är utdaterat och innefattar för lite utsläpp, omkring 30%. Då kan det ju låta rimligare att utgå ifrån Köpenhamnsackordet, som omfattar 80%.
Men sanningen är mer komplex. Även om Kyoto i dagsläget inte innefattar USA så har USA enligt FNs klimatkonvention UNFCCC i Bali Plan of Action bundit sig att åta sig utsläppsminskningar. Så om man istället räknar efter Annex1-länder så omfattar det närmare hälften av de globala utsläppen, vilket även detta kan tyckas vara för lite. Men Annex1 syftade aldrig till att omfatta de länder med högst utsläpp, utan de länder med störst ekonomisk möjlighet och moralisk skyldighet att genomföra utsläppsminskningar. UNFCCC – som nästan alla länder skrev under 1992 – är kristallklar på denna punkt:
The Parties should protect the climate … on the basis of equity and in accordance with their common but differentiated responsibilities and respective capabilities. Accordingly, the developed country Parties should take the lead in combating climate change and the adverse effects thereof.
Så även om Köpenhamnsackordet innefattar utsläppsminskningar från fler länder totalt, så innebär de låga utsläppsminskningar från dem. Kyotos Annex1 de länder som primärt bör göra stora utsläppsminskningar och större utsläppsminskningar från dem.
Det handlar alltså inte bara om antalet ton eller procent utsläpp som ska minskas, utan vems utsläpp. Detta kan verka märkligt vid första anblick. Man skulle ju kunna tänka sig att det inte spelar någon roll vem som släpper ut, alla utsläpp måste minska. Men den analysen blir tyvärr naiv, snäv och kortsiktig.
Andreas Carlgren resonerar lite liknande som Japan när han säger att även om EU skulle gå upp från 20% utsläppsminskning till 30% så äts det direkt upp av Kinas utsläppsökningar, och att det därför inte spelar någon roll. Detta är att blanda ihop korten. Även om EUs utsläppskurva ser bättre ut än Kinas, så har fortfaranade Europa släppt ut koldioxid i stor skala sen mitten på 1800-talet och är därmed betydligt rikare och också större möjlighet att göra utsläppsminskningar. Självklart ska både EU och Kina minska sina utsläpp, men EU kan inte undlåta att minska sina utsläpp med hänvisning till att Kina ökar sina.
Om vi ska få ett globalt avtal på plats så måste vi hantera frågan om rättvist klimatutrymme. Det är viktigare att ett land som Sverige minskar sitt utsläpp med ett megaton än att Kina gör det. Dels har Sverige länge släppt ut mer per capita än Kina väldigt länge och dels så är Sverige rikare och har därför enligt ovan citerade konvention ett större ansvar att genomföra utsläppsminskningar.
Därför så ringar Kyoto mer träffsäkert in de utsläppsminskningar som bör göras ur ett historiskt rättviseperspektiv än vad Köpenhamnsackordet. Därför bör förhandlingarna utgå från att bygga ut och förbättra Kyoto, istället för att utgå ifrån Köpenhamnsackordet.