COP26 – 13 november – Nu va det klart, men vad blev det?
Så till slut var det över. Det drog ut på tiden, men slog inte Madrids rekord. Under lördagskvällen, vid kvart i åtta-tiden, slog Alok Sharma klubban i bordet och antog Glasgow Climate Pact. Men det var dramatik ända in på sluttampen, och precis när parterna skulle gå till belsut lämnade Indien in ett ändringsförslag, men mer om det senare.
Som utlovat på fredagskvällen publicerade COP:s ordförandeskap ett nytt utkast till överenskommelse tidigt på lördagsmorgonen. Trots att den så kallade “informal stocktaking” som skulle äga rum i plenumsalen på morgonen sköts upp flera gånger, var det till slut samma text som publicerats på morgonen som diskuterades och (av många motvilligt) accepterades av världens länder.
Som man ofta hör när överenskommelser mellan vilt skilda parter ska nås, menade USA:s John Kerry att alla parter ska vara “uncomfortable” efter en bra förhandling. Flera länder – främst i det globala syd – var uppenbart missnöjda vid eftermiddagens plenarsammanträde, men menade i stort att det är en text att bygga vidare på, som iallafall inte går i fel riktning – utan tar ett lite för litet steg åt rätt håll. Alok Sharma inledde mötet med att be länderna att tänka på texten inte utefter vad de hellre hade velat se, utan huruvida texten är bra nog, “enough”.
Därefter följde två timmar av redogörelser för ländernas ståndpunkter, och många var överens. Det är inte en perfekt text – men den är bra nog – och en kompromiss av många viljor. Indien och Kina lyfte dock betänkligheter kring skrivningarna om kol och fossila subventioner, vilket fick bland andra EU-kommissionär Frans Timmermans att reagera kraftfullt.
När plenarsammanträdet var över var tanken att sessionen skulle övergå i ett formellt beslutspass. Så blev det inte riktigt, utan det drog ut på tiden ytterligare. Vi som följde denna sista stund via internet kunde se en smått stressad ordförande i Alok Sharma springa runt och förhandla ord och stavelser för att bena ut det sista. Kina pratade med USA, Indien med brittiska ordförandeskapet, Schweiz med Marshallöarna. Och tiden gick.
Efter drygt en timme var det dock dags. Men Indien begärde ordet och lade fram ett ändringsförslag. Istället för “phase-out” ville man istället skriva “phase down” – ett litet ord som skiljer, men med stor betydelse. Och parterna enades.
Indiens försök att i sista minuten urvattna den redan svaga texten ytterligare lyckades. Även om det är historiskt att den fossila elefanten i rummet för första gången någonsin nämns i FN-sammanhang, är skrivningen extremt försvagad. Många länder, inklusive Schweiz, Mexico, Marshallöarna och Norge begärde ordet och beklagade att processen inte varit inkluderande, och det var en tårfylld Alok Sharma som bad om ursäkt – men som till slut kunde klubba igenom The Glasgow Climate Pact.
Överenskommelsen är långt från perfekt. Texten innehåller inte den känsla av brådska som behövs, utan är en blek kompromiss. Men kravet från klimattoppmötet är tydligt – alla parter måste höja sina ambitioner för att minska utsläppsgapet till 2030. EU måste lämna Glasgow med en bakläxa och se över vår egen klimatpolitik. Klimatpaketet Fit for 55 är vår uppenbara chans att överträffa våra klimatmål.
Men låt mig då kort sammanfatta vad parterna har kommit överens om:
- Skrivningarna om fossila subventioner och utfasning av kol finns kvar, men formuleringarna har försvagats ytterligare. Nu står det [accelerating efforts towards the phase down of unabated coal power and phase-out inefficient fossil fuel subsidies,]. Det är såklart positivt att skrivningar om fossila subventioner och utfasning av kol finns, även om vi gärna sett att de var skarpare. Definition saknas dock fortfarande av vad som är en effektiv fossil subvention. Ett tillägg under paragrafen är också behovet av en rättvis omställning. Det är bra.
- Noterar med djup oro att nuvarande klimatmål (NDCs) beräknas leda till en ökning av globala utsläpp av växthusgaser med 13,7% till 2030 jämfört med 2010, och medger att 1.5-gradersmålet istället kräver att utsläppen minskar med 45% till 2030.
- Begär att länder höjer sina 2030-mål innan COP27 i Egypten i slutet av 2022, i linje med Parisavtalet.
- UNFCCC kommer behöva återkomma med årliga syntesrapporter för att jämföra nationella åtgärdsplaner med åtaganden inom Parisavtalet. Ett årligt toppmöte på ministernivå om klimatmålen till 2030 ska också inledas. Det är bra och pressar länder att höja sina ambitioner, och pressar länderna som ännu inte lämnat in sina NDC:s att göra det.
- Kräver ökade ansträngningar för att fasa ut ineffektiva fossila subventioner och orenad kolkraft. Språket har urvattnats sedan det första utkastet. Texten anger fortfarande inget slutdatum och ämnar endast fasa ut “ineffektiva” fossila subventioner, vilket skapar flera kryphål.
- Kräver att givarländer fördubblar klimatanpassningsbiståndet som ett steg mot att få en balans mellan hur mycket pengar som går till anpassning vs lindring av klimatförändringarna, som utlovades i Parisavtalet. Det är en svensk seger och tack vare Miljöpartiets Per Bolund som ansvarig förhandlare. Ingen överenskommelse kunde nås om ett nytt klimatfinanserieringsmål efter 2025, men man har enats om att lansera ett tvåårigt arbetsprogram för att i slutändan sätta ett nytt klimatfinansieringsmål.
- Tar ett första initiativ mot att etablera stöd för förluster och skador ska inledas. Medan 134 länder drivit på för att etablera en “Glasgow Facility on Loss and Damage” för att ge ekonomiskt stöd till de länder som redan drabbats av klimatkatastrofer, men utöver operationalisering av Santiagonätverket och “teknisk assistans” innehåller pakten istället ett beslut om en “tvåårig dialog” för att diskutera inrättandet av en sådan finansieringsfacilitet.