COP26: Det geopolitiska spelet

Foto: Simon Dawson / No 10 Downing Street

 

I helgen började årets globala toppmöte om klimatförändringar, Conference of Parties, (COP) i Glasgow. Ledare och klimatförhandlare från nästan alla världens länder samlas nu för att bena ut de sista viktiga delarna av regelboken för att uppnå Parisavtalet (det handlar exempelvis om avtalets artikel 6, som kan läsas mer om här), säkerställa klimatfinansiering och öka ambitionerna för ländernas nationella klimatplaner. För att komma till beslut i frågorna krävs enhällighet mellan parterna. Det räcker alltså att ett enda land motsätter sig ett beslut för att allt ska krascha. Konferensens utfall är alltså helt beroende av intensiva förhandlingar och diplomati mellan världens länder. 

Men hur ser egentligen nyckelspelarnas förhandlingspositioner ut under COP 26? Häng med så ska jag försöka förklara!

Storbritannien står värd för årets COP, och har som mål att ”hålla 1,5 grader vid liv”. Ordföranden för årets toppmöte, Alok Sharma, verkar dock pessimistisk. Han menar att det är lättare att enas om målet, Parisavtalet, än om hur man faktiskt tar sig dit – regelboken. Uttalandet kan ha varit ett sätt för UK att redan innan konferensen börjat stävja sig mot kritik om ännu ett misslyckat COP. Efter att förra årets session var tvungen att ställas in på grund av pandemin, och 2019 års fiaskoartade möte i Madrid, är det viktigt att årets COP väcker liv i det globala klimatarbetet. 

Alok Sharma menar även att det geopolitiska läget idag är annorlunda jämfört med år 2015, när världen enades om Parisavtalet. Misstron har växt mellan världens länder, och skyddsvallarna blir allt högre. Samtidigt har en globalt stark klimatrörelse växt fram. 

För att bygga momentum inför COP hålls ett antal förmöten. Här brukar länder presentera nya åtaganden de tar med sig in i förhandlingarna, så kallade NDC:s. De får då även möjlighet att samlas i mer informella rum för att diskutera olika politiska nyckelaspekter, som kan vara avgörande under förhandlingarna i konferensens slutskede. 

De officiella förmötena hölls för en månad sedan i Milano men även informella sådana har organiserats, som COP Intersessional meeting, London Climate Action Week, och New York Climate Week. FN:s generalförsamlings möte i september och G20-mötet i Italien gav också länderna möjlighet att förbereda sig och bygga allianser. 

Eftersom G20-länderna, de 20 största ekonomierna i världen, står för cirka 80 % av de globala utsläppen är deras ambitioner och agerande helt avgörande för det globala klimatarbetet. För att förstå COP, och möjliga vinster/förluster, måste vi därför titta lite närmare på några av dessa huvudspelare. 

 

Nyckelspelarna

 

USA

John Kerry, före detta utrikesminister och nu klimatsändebud för president Biden, har tilldelats rollen som chefsförhandlare för USA. Det är ett USA som försöker ta ledarrollen i klimatarbetet efter åren med Trump, men det är ett svårvunnet förtroende. Joe Biden har lovat att fördubbla USA:s klimatfinansiering till 11 miljarder dollar per år till 2024. Ett löfte han inte lyckats få kongressens godkännande för ännu. USA kommer med andra ord till Glasgow med tomma händer och ouppfyllda löften. Även historiskt har USA haft svårt att ro hem de slutsatser man kommer fram till på klimatmöten på hemmaplan. 

Clintonadministrationen drev på hårt under förhandlingarna om Kyotoprotokollet, men Senaten vägrade ratificera texten när den väl skulle antas hemmavid. Obamaadministrationen skrev under Parisavtalet, som Trumpadministrationen sedan snabbt backade ut ur. Andra ledare kan därmed inte lita på långsiktigheten i USA:s linje, eller på att USA själva tänker leva upp till de ambitioner man under förhandlingar gärna trissar upp. Utan tilltro till USA:s förmåga att bidra med ökad klimatfinansiering kan därför även Kina och EU komma att ge svagare löften. 

 

Kina 

Till skillnad från Biden som kommer bära en stor blinkande skylt över huvudet under hela mötet lyser Kinas Xi Jinping istället med sin frånvaro. Vissa analytiker menar att detta inte är speciellt signifikant, då Xi inte lämnat landet sedan början av Covid. Andra tycker att det ger en tydlig fingervisning om var ambitionen ligger från Kinas sida.

Kina är idag världens största utsläppare och därmed kanske den viktigaste spelaren att få med på tåget om man ska lyckas “hålla 1,5 grader vid liv”. Ju närmare vi kommit COP26 ju mer press har lagts på Kina att presentera sin uppdaterade klimatplan. Med bara tre dagar kvar skickade Kina till slut in sin uppdaterade NDC, men den lämnar mer att önska meddelade Per Bolund. Att Kina lämnade in något alls ökade troligen pressen på världens tredje största utsläppare, Indien. Under COP26:s inledande dagar lämnade Indien för första gången sedan 2015 in sin NDC. 

 

EU 

Trots att man bör kritisera Kinas relativt sett låga klimatambitioner måste utsläppen förstås historiskt och kommullativt. Då blir det solklart att det är USA och EU som stått för den absolut största delen utsläpp, och därmed också bär den största skulden för klimatförändringarna. Det är med bakgrund i detta Kina under tidigare COP hållit linjen att USA och EU måste höja sina åtaganden ytterligare för att de själva ska ta steg framåt. 

EU bemöter delvis detta krav genom att komma till COP-bordet med ett färdigt “Fit for 55-paket” som Kommissionen presenterade i juli i år. EU skärper alltså sitt klimatarbete vad som än händer på COP. Men EU måste göra mycket mer för att kunna sägas ta sitt historiska ansvar. Med rådande NDC:er går världen mot 2,7 graders uppvärmning mot slutet av århundradet. Ett avgrundsdjupt gap från de 1,5 grader man vill hålla vid liv. 

Saudiarabien

Där Indien och Kina lovat ganska lite har Saudiarabien istället kanske lovat för mycket. Kronprinsen har meddelat att landet ska nå “netto noll” utsläpp 2060. Det är 10 år efter USA. Hur detta skulle gå till är ytterst oklart då man samtidigt planerar att upprätthålla sin position som världens största exportör av olja. Läckta dokument presenterade av Greenpeace visar däremot hur Saudiarabien och andra länder med ohållbara industrier lobbat FN:s klimatpanel, IPCC, att ta bort eller vattna ur sina slutsatser i den senaste rapporten. Föga förvånande eftersom länderna agerar utifrån nationella intressen och ges möjlighet att kommentera panelens utkast till slutsatser. IPCC har meddelat att påtryckningarna inte påverkat den slutliga rapporten. 

 

Låginkomstländerna

Ett av Parisavtalets viktigaste löften var att rika länder fram till 2020 skulle uppnå 100 miljarder i klimatfinansiering per år till låginkomstländerna. Ett mål man har missat. Enligt OECD:s rapport som släpptes förra veckan kommer länderna under 2021 istället endast upp till 83 miljarder i klimatfinansiering. Utvecklingsländerna är minst ansvariga för klimatkrisen, men kommer ofta vara de värst drabbade av dess effekter. Nya Zeelands klimatminister menar att det missade målet slår in en kil mellan rika- och låginkomstländer. Om man inte lyckas lösa finansieringsfrågan kommer låginkomstländerna kanske inte skriva på några nya avtal med högre ambitioner. Det är en position vi känner igen från EU där till exempel Polen krävt ekonomiskt stöd för att skriva under på höjda klimatmål på EU-nivå.

Civilsamhällesorganisationer har larmat om att vissa låginkomstländers representanter inte kommer finnas i rummet för att ställa dessa krav. UK och COP26 har fått kritik för att alla deltagare inte fått möjlighet att vaccinera sig i tid. Kritiker menar att COP26 därför kommer vara ojämnt representerat, till låginkomstländernas nackdel. Vissa har velat att COP av denna anledning ska skjutas upp, men Alok Sharma menar att det är viktigare att genomföra mötet som planerat då tiden vi har är knapp. 

 

Sammantaget ser scenen inte längre ut som den gjorde i Paris 2015, men inte heller som den gjorde i Madrid 2019. I Paris lyckades vi äntligen komma överens om målen och nu är det hög tid att komma överens om hur vi faktiskt tar oss dit. Förmöten har hållits och många länder har gett nya löften, men Sveriges huvudförhandlare under COP26, Mattias Frumerie, påminner om att det är i Glasgow som alla faktiskt träffas på en och samma plats för första gången. Det är inte förrän nu de verkliga förhandlingarna äger rum under två intensiva veckor.