COP26: Var är vi nu, och vad kan vi förvänta oss av nästa fas av förhandlingarna?

 

NY FAS I FÖRHANDLINGARNA – VAD KAN VI FÖRVÄNTA OSS

Nu inleds nästa steg i klimattoppmötet i Glasgow. De tekniska förhandlingarna har inte lett särskilt långt, så nu är det dags för miljö- och klimatministrarna att försöka finna vägar framåt. Men var finns det egentligen gemensamma beröringspunkter mellan länderna? Och vilka frågor splittrar mest? 

Men också – vad var det egentligen som presenterades imorse? 

Häng med så ska jag försöka förklara! 

Höjda klimatambitioner?
Det har de senaste dagarna kommit flera rapporter som försöker analysera vad de nya nationella åtagandena egentligen innebär. Finns det någon realistisk chans att nå 1,5 gradersmålet? 

Svaret måste nog bli nej på den frågan, iallafall om nuvarande åtaganden kvarstår. Enligt internationella energirådet (IEA) leder nuvarande åtaganden till 1,8 graders uppvärmning. Detta inkluderar dock även de icke-bindande åtaganden som världens ledare presenterat (exempelvis metanupproret jag skrev om tidigare i veckan). 

Detta står i direkt kontrast till vad världens mest erkända analysföretag på området, Climate Action Tracker, visar. Enligt CAT leder nuvarande åtaganden till 2,4 graders uppvärmning. Den baserar sig på vad som faktiskt måste göras här och nu, medan IEA utgår från långsiktiga mål som inte kommer kunna uppnås utan ytterligare åtaganden detta årtionde. Den som stirrar sig blind på IEA, och därigenom tror att 1,5 gradersmålet är inom räckhåll, gör klimatförhandlingarna en otjänst och försvårar framsteg avsevärt. 

FN:s miljöprogram (UNEP) uppdaterade igår sin Emissions Gap Report som analyserar gapet mellan vad vetenskapen kräver, och den politik som bedrivs idag. Där bekräftas det som vi gröna sagt länge – det är bara möjligt att nå nollutsläpp till mitten av århundradet om det sker drastiska utsläppsminskningar i närtid. För närvarande leder de nationella åtagandena till DUBBELT så stora utsläpp till 2030 som över huvud taget var möjligt för att hålla den globala uppvärmningen under 1,5 grader. 

Med andra ord, nya löften från världsledare om vad de vill göra EFTER 2030 kan utdömas som orealistiska redan nu om inte de följs upp med stora utsläppsminskningar i närtid. 

Alltså blir en av de största utmaningarna för klimatmötets sista dagar hur man ska minska utsläppen i närtid – innan 2030. Nyligen presenterades en rapport som visar att nuvarande åtaganden till och med ökar utsläppen 13,7 procent till 2030, jämfört med 2020 års nivåer. Anta att 2030-målen nås, och att ambitionerna inte höjs dramatiskt efter 2030 kommer det leda till en temperaturökning på 2,7 grader till slutet av århundradet. 

Problemet är att Parisavtalet hittills bara tvingar länder att presentera nationella åtgärdsplaner (NDC) var femte år, vilket innebär att det snart är försent att höja ambitionerna till 2030. Att ge UNFCCC i uppdrag att årligen återkomma med en syntesrapport, likt de gjort inför COP26, där de analyserar och utvärderar nuvarande åtgärdsplaner, vore därför välkommet. Det skulle sätta press på länder att återkomma med skärpta åtgärdsplaner för att minska gapet, och pressar dessutom länder som ännu inte inkommit med NDC:s att faktiskt göra det. Det är av yttersta vikt att femåriga NDC:s kvarstår. 

Klimatanpassning
De största elementen som kvarstår handlar om att definiera ett “Global Goal on Adaptation” som kan operationaliseras likt temperaturmålet i Parisavtalet, men även framsteg inom finansiering. Lyckas man komma vidare i förhandlingarna om klimatanpassning är stegen mot en potentiell överenskommelse till helgen betydligt närmre.

Redan 2009, och bekräftat igen 2015, enades de rika länderna i världen om att säkerställa 100 miljarder dollar i klimatfinansiering till utvecklingsländer från och med 2020. Det löftet infriades inte förra året, och lär inte lyckas i år heller. Frågan återstår huruvida man lyckas säkerställa pengarna nästa år. Kan man säkerställa 600 miljarder dollar för åren 2020-2025, genom en baktung finansiering? Jag hoppas det. Det är en lösning som skulle vara förtroendebyggande för integriteten för klimatfinansieringen. Dessa frågor kan vara avgörande för många områdens överlevnad. Med tanke på hur mycket koldioxid vi redan släppt ut hade vi också behövt se en tydlig skrivning om en kraftig ökning av klimatfinansieringen som går till klimatanpassning. 

Därtill är frågan om klimatfinansiering också en fråga om trovärdighet i klimatförhandlingarna i stort. Varför ska andra länder i andra delar av världen, särskilt utvecklingsländer, anta ambitiösa klimatmål och genomföra dessa om vi inte bryr oss om att hålla det vi lovat dem i gengäld? Därtill behövs snart en diskussion kring vilka som ska vara ”givare” och ”mottagare”. 

Transparens
Länderna förhandlar fortfarande hur de ska rapportera framsteg i förhållande till sina åtgärdsplaner. Det är fullkomligt avgörande med full transparens för att vi ska kunna jämföra åtgärdsplaner mellan varandra, och analysera vad som behöver göras. Kina, med flera, hävdar att de inte kan säkerställa exakt data, medan flera EU-länder pushar för starka transparensregler. 

Gemensamma tidsramar är ett annat bekymmer. Vi har nu en del klimatmål världen över till 2030, men vad händer efter 2030? Det är vad som diskuteras nu. Det var en av de största stötestenarna inom EU inför COP26, men medlemsstaterna enades till slut om att driva femåriga tidsramar, så länge alla parter måste göra detsamma.

Artikel 6. Förhandlingarna tar sakta men säkert steg i rätt riktning, men fortfarande saknas viktiga bitar. Man är fortfarande oense om huruvida utsläppskrediter från Kyotoprotokollet ska kunna överföras till Parisavtalet, hur man ska undvika dubbelräkning och hur länder som överträffar sina klimatmål ska ges möjlighet att sälja dessa utsläppsminskningar till ett annat land. Detta fortfarande under förhandling på teknisk nivå, och framsteg saknades i första utkastet som presenterades idag. Det finns några kompromissförslag, med potentiella framsteg, men avståndet till en överenskommelse är fortfarande stort. 

Parterna är fortfarande oense om åtgärder för förluster och skador, alltså hur länder som drabbats av klimatrelaterade katastrofer ska få kompensation för det. 

Idag presenterades alltså det första utkastet på överenskommelse från COP26. Överenskommelsen i stort saknar konkreta åtgärder och många viktiga element uteblir fortfarande. Men det finns även ljuspunkter. För första gången någonsin återfinns skrivningar i utkastet till överenskommelse om att uppmana länderna att fasa ut de fossila subventionerna. 

Här är en liten sammanfattning av några utav de viktigaste punkterna i det första utkastet:

  • Parterna är överens om att åtgärder behövs inom det närmsta årtiondet för att hålla den globala uppvärmningen till 1,5 grader. 
  • Parterna är “bekymrade” över att de globala utsläppen väntas öka med 13,7% till 2030, när de istället borde minska med 45%. Överenskommelsen “uppmanar” (Urges) parterna att höja sina åtaganden till slutet av 2022. Språket är för svagt och måste övergå i skarpa krav.
  • Det finns en öppning för en årlig översyn av parternas åtaganden, och en årlig NDC Synthesis Report. Det finns även en överenskommelse om ett årligt ministertoppmöte för högre åtaganden innan 2030, med start 2022. Det är bra.
  • Parterna välkomnas att till november 2022 lägga fram en plan för hur de avser att nå nettonollutsläpp till mitten av århundradet. 
  • För första gången någonsin finns skrivningar i utkastet om att uppmana till utfasning av kol och fossila subventioner. Det är bra. Vi gröna kräver total utfasning av de fossila subventionerna globalt till 2025. Det välkomnas även att parterna ser över “non-CO2 emissions”, vilket kan översättas till metan, lustgas och andra potenta växthusgaser.

Det är flera punkter i listan ovan som jag hoppas kommer finnas kvar i det slutgiltiga utkastet. Om så blir fallet får vi se senare i veckan. 

I övrigt vill jag berätta om en annan viktig nyhet från klimattoppmötet som kan få stora konsekvenser om fler länder följer efter. Tyskland skrev idag under överenskommelsen om att upphöra med allt statligt stöd till fossila investeringar utomlands till slutet av 2022. Sverige fattade nationella beslut att inte ge statliga stöd till internationella investeringar som leder till fossil inlåsning redan 2019, och nu har flera länder följt det positiva exemplet, och nu var det alltså Tysklands tur. Förhoppningsvis följer stora EU-länder som Frankrike efter, för de vill väl inte vara sämre än EU:s största ekonomi?