EU:s system för handel med utsläppsrätter (EU ETS) är EU:s enskilt viktigaste verktyg för att minska klimatutsläppen. Handelssystemet med utsläppsrätter fungerar inte alls som det var tänkt från början, varför det ses över. I egenskap av så kallad skuggrapportör för ETS i industri- och energiutskottet är jag ansvarig för hos de europeiska gröna för arbetet med att förhandla om hur förslaget ska bli bättre.
Nuvarande system fungerar inte
EU skapade 2005 ett system för handel med utsläppsrätter som ett huvudsakligt verktyg för att minska EU:s koldioxidutsläpp. Grundtanken var att EU sätter ett tak för koldioxidutsläpp och företag måste köpa utsläppsrätter för att få fortsätta släppa ut koldioxid. Marknaden sätter därmed ett pris på utsläpp utifrån efterfrågan. Detta i motsats till en koldioxidskatt som sätter ett fast pris, men utan begränsning för hur stort totalutsläpp som får ske.
EU hade kunnat välja att sätta en EU-övergripande koldioxidskatt istället för ett utsläppshandelssystem. Det hade funnits goda skäl till det också. Ett skäl till varför det inte blev så är för att det hade krävt enhällighet bland EU:s alla länder, vilket ett utsläppshandelssystem inte krävde. Min bedömning är också att ett utsläppshandelssystem kan få minst lika positiva effekter på klimatutsläppen, om det görs på rätt sätt.
Sedan starten har tre revisioner gjorts av utsläppshandelssystemet. Trots detta kvarstår flera brister. Marknaden är idag översvämmad av utsläppsrätter och det finns många kryphål för dolda subventioner, vilket har lett till alltför låga utsläppspriser och stora stöd till ohållbara industrier och fossila kraftverk.
Översynen nådde inte hela vägen fram
Just nu ses systemet över en fjärde gång. Europaparlamentets energiutskott (ITRE) godkände den 13 oktober sitt yttrande om utsläppshandeln. Yttrandet antogs med 45 röster för, 13 emot och fyra avstod. Yttrandet kom inte ens i närheten av vad vi hade förväntat oss av denna för klimatet så viktiga reform. Speciellt eftersom parlamentet samma vecka ratificerade Paris-avtalet, så tyckte vi att utskottet hade kunnat gå längre.
Vi gröna röstade därför emot yttrandet i energiutskottet.
Centerpartiets Fredrick Federley ledde arbetet med yttrandet i energiutskottet. Federleys ursprungsposition innehöll flera bra punkter som hade lett till ett mer välfungerande utsläppshandelssystem. Men för att få en majoritet bakom sin rapport ingick Federley i en överenskommelse mellan de större politiska grupperingarna i Europaparlamentet, liberala ALDE och de konservativa (EPP), socialdemokraterna (S&D) och ytterhögern (ECR). Men i ivern att samla en bred majoritet förpassades fler och fler av de gröna och progressiva förslagen till papperskorgen. De eftergifter som givits till EPP och ECR för att få dem att rösta ja innehöll alltför många försämringar för att vi gröna slutligen skulle kunna rösta för förslaget.
Vi gröna lyckades inkludera vissa förbättringar, men det slutliga resultatet är tyvärr en tidig julklapp till den fossila industrin.
Gröna prioriteringar
Det viktigaste för oss Gröna har varit att begränsa antalet utsläppsrätter i systemet, vilket är det som är viktigast för att minska klimatpåverkan. Här är nyckelfrågan den så kallade linjära reduktionsfaktorn (LRF), som bestämmer den årliga minskningen av antalet utsläppsrätter i systemet. Dvs. hur stora kliv vi årligen tar för att minska antalet utsläppsrätter. En hög siffra innebär snabb omställning medan en lägre siffra gör att det tar längre tid att ställa om till hållbara industrier och energiproduktion.
I Kommissionens förslag för fas fyra (2021 till 2030) föreslås en ökning av den årliga minskningstakten av utsläppsrätter från 1,74 till 2,2 procent. Totalt försvinner 48,4 miljoner utsläppsrätter årligen från systemet med den nya ökningstakten (1.74 hade inneburit 38,3 miljoner årligen).
Om vi skulle minska utsläppen med 2,2% varje år skulle vår industri bli klimatneutral först 2058, vilket inte är i linje med Paris-avtalet. Vi hade velat se en årlig minskning med 2,8% vilket hade lett till en klimatvänlig industri 2050, vilket är linje med Paris-avtalet. Detta skulle i praktiken inneburit att ytterligare 100 miljoner utsläppsrätter tagits ut ur systemet under hela fyraårsperioden.
Det fanns flera konstruktiva förslag på bordet under förhandlingarnas gång. Flera av dem hade säkert också kunnat få stöd av en majoritet av utskottets ledamöter. Oavsett om en utsläppsrätt är gratis eller kostar smutsar den ned lika mycket. Priset ger självklart ökade eller minskade drivkrafter till omställning, men för att verkligen göra miljön en tjänst och leva upp till Parisavtalet behöver vi minska antalet utsläppsrätter.
Även om det är antalet utsläppsrätter som är det viktigaste, påverkas systemet självklart även av hur många utsläppsrätter som ges bort till industrin gratis. Anledningen till denna generositet är att minimera risken för koldioxidläckage, det vill säga att industrier förlägger sin produktion utanför EU:s gränser där miljökraven är lägre. De grönas kritik är att industrin under fas 4 (2021-2030) kommer att få fler gratis utsläppsrätter än under pågående fas tre (2013-2020). Det dokument som antogs gör det möjligt att vid behov öka andelen gratistilldelningar från 43% till 47%. Vi går alltså från ett marknadsbaserat system till ett system där nästan hälften av alla utsläppsrätter kan skänkas bort. Det är fel väg att gå.
Mot bakgrunden av Parisavtalet borde det vara tvärtom mot förslaget som röstades igenom i energiutskottet: när tredje länder utvecklar ETS-liknande system blir risken för koldioxidläckage allt mindre, varför behovet av gratis utsläppsrätter för att skydda industrin bör minskas, inte utökas.
En annan viktig aspekt av ETS är kompensationen för indirekta kostnader. Det är en detalj som snedvrider konkurrensen på Europas elmarknad och tar bort incitamenten för industrin att välja förnybara alternativ. Inte heller denna subvention åtgärdas i det yttrande som röstades igenom i energiutskottet. Snarare försämras den.
Det blir om möjligt ännu värre. I energiutskottets yttrande föreslås ytterligare stöd till industrin i form av en ny fond, i syfte att kompensera den elintensiva industrin. Intäkterna från ett stort antal utsläppsrätter kommer i framtiden att gå till att kompensera elintensiv industri, men medlemsstaterna kommer förbehålla sig rätten att toppa upp detta stöd. Ett totalförbud för kompensation vore det bästa sättet att skapa rättvisa förutsättningar som på sikt binder samman Europas elmarknader.
Vissa förbättringar
Bilden är emellertid inte nattsvart. I yttrandet röstade en majoritet för att 300 000 utsläppsrätter permanent kasseras från den så kallade marknadsstabilitetsreserven. Detta är en reserv som skapats för att delvis bekämpa det överskott som funnits på utsläppsrätter i handelssystemet.
Visserligen är 300 000 utsläppsrätter en bra början. Men det kan i sammanhanget snarast ses som en symbolisk gest, i och med att det här antalet utsläppsrätter bara utgör en liten del av överskottet. Enligt den välrenommerade tankesmedjan Sandbag är överskottet idag uppskattningsvis 1,8 miljarder utsläppsrätter. Eftersom utsläppsrätterna som annulleras inte finns på marknaden, utan redan ligger i reserven, tros annulleringen ha liten effekt på priset på utsläppsrätter.
Ett annat positivt resultat var att investeringskriterierna för energisektorn förbättrades. Idag har medlemsstater med låg inkomstnivå en möjlighet att bevilja gratis utsläppsrätter till sina energileverantörer i utbyte mot att de investerar i sina anläggningar. Hittills har detta instrument använts främst för att investera i kolbaserad produktion och ett exempel på hur ETS varit kontraproduktivt för att uppnå målen för minskade utsläpp. Energiutskottet lyckades dock delvis förbjuda kolinvesteringar för större projekt, även om det fortfarande finns alltför stora kryphål kvar för dem som vill undvika strängare kriterier. Vi gröna hade i förhandlingarna mer långtgående förslag, men jag ser dock överenskommelsen på denna punkt som ett steg i rätt riktning. Det är bättre med några krav än inga alls.
Miljöutskottet vår nästa chans
Turligt nog är det Europaparlamentets miljöutskott, inte energiutskottet, som till störst del är avgörande i detta ärende. Vi hoppas att miljöutskottet kan få till stånd ett betydligt mer ambitiöst ETS. Energiutskottets yttrande kommer dock att vara viktigt vid Europaparlamentets slutliga behandling av revideringen av handeln med utsläppsrätterna, vilket inte bådar gott.
Parallellt med arbetet i Europaparlamentet utvecklar den svenska regeringen sin position. Där fokuserar man på samma frågor som vi gröna gjort i Europaparlamentet, det vill säga en minskning av utsläppsrätterna i systemet. Detta görs exempelvis av den så kallade utsläppsbromsen, där den svenska regeringen årligen köper utsläppsrätter för 300 miljoner kronor per år för annullering, vilket innebär ungefär 5,6 miljoner utsläppsrätter årligen (beräknat på ett pris på 5,48 €/utsläppsrätt 2016-11-21). Detta motsvarar strax under en tiondel av Sveriges årliga utsläpp.
Initiativ likt dessa, samt flertalet progressiva konkreta förslag på förändring av lagstiftningen till fas fyra, gör Sverige till en pådrivare för klimatomställning i EU. Sveriges arbete kan faktiskt leda till att EU:s utsläppshandelssystem slutligen börjar fungera. Europaparlamentets energiutskott har tyvärr inte lyckats bidra med tillräckligt mycket på den fronten.
Vi gröna i Europaparlamentet jobbar vidare för att förbättra förslaget till nytt utsläppshandelssystem i miljöutskottet. Vi arbetar för att ta fram ett bättre system för handeln med utsläppsrätter – en av de viktigaste enskilda lagstiftningarna för att EU ska leda klimatomställningen.