FNs klimatförhandlare tror inte längre på avtal i Köpenhamn

Yvo de Boer, UNFCCC exekutiva sekreterare, bekräftar i Financial Times den oro växt fram kring klimatförhandlingarna som det senaste halvåret. Att COP15 kommer producera ett nytt klimatavtal är högst osannolikt:

A fully fledged new international treaty under the UN Framework Convention on Climate Change – I do not think that is going to happen. If you look at the limited amount of time remaining to Copenhagen, it’s clear.

En viktig faktor är självklart att det demokratiska ledarskapet i amerikanska senaten gjort klart att de inte tänker behandla klimatfrågan förrän de är klara med sjukvårdsreformerna. Det gör det svårt för Barack Obama att agera under COP15, då Obama vill inte återupprätta Bill Clintons misstag av att skriva på Kyoto-avtalet, men sen inte lyckas få det godkänt av senaten.

Det enda som nu verkar kunna bryta dödläget är att EU kliver fram och tar ett verkligt ledarskap. Om EU skulle öka sina ambitioner för egna utsläppsminskningar och bidra med mer finansiering för omställning i utvecklingsländer så skulle det inte bara vara bra i sig, det skulle också kunna få de andra stora spelarna att flytta sina positioner. Om Brasilien, Ryssland, Japan, Indien och Kina känner att ett avtal skulle vara rättvist, så kan också de tänka sig att minska sina utsläpp i jämförelse med ett business-as-usual scenario.

Det skulle i sin tur förändra dynamiken i amerikanska senaten. För de som blockerar Obamas klimatplaner är inte republikanerna, även om de såklart också är emot, utan Blue-dog demokraterna. Till skillnad från republikanerna är de snarare oroliga för att ett klimatavtal skulle flytta jobb från USA till utvecklingsländer, än att de är klimatskeptiker.

Men även om det inte blir något avtal i Köpenhamn så borde EU öka sina klimatambitioner. För som The Economist la fram det förra veckan:

AS THE December Copenhagen conference on climate change approaches, the world’s attention is focused on international negotiations. But they are not, ultimately, what will determine whether the planet boils or not.

International agreements are helpful only in so far as they encourage individual countries to control their own emissions. What matters most is the domestic policies which those countries put in place, and their governments’ success in implementing them.

Att vi får ett internationellt klimatavtal är oerhört viktigt, men i Sverige och EU behöver inte vänta på det. I Sverige påbörjades den gröna omställningen på allvar när de Gröna fick inflytande över miljöpolitiken, men avstannade i princip när den moderatledda regeringen tog över 2006.

2010 ska vi se till att Sverige slutar skylla ifrån sig och börjar ta sitt klimatansvar igen.