Förändring vi kan tro på

De senaste dagarna har jag tänkt på likheten mellan EP-valet och de amerikanska valen, och skillnaden mellan EP-valet och riksdagsvalet.

Det som binder EP-valet och de amerikanska – och skiljer från riksdagsvalet – är väljarnas tro på att det spelar någon roll (iallafall innan Obama).

Jag tror tyvärr Reinfeldt hade rätt när han menade att väljarna var rationella som valde soffan i söndags. Självklart finns det många som inte kände till valet, men de är betydligt färre än de som aktivt valde bort valurnan.

3 874 710 av totalt 7088303 röstberättigade svenska medborgare lät bli att utöva sin demokratiska rättighet att välja sina företrädare. För mig svindlar tanken varje gång jag tänker den. Den gör mig ärligt talat upprörd.

Det går självklart att likt Reinfeldt lakoniskt konstatera att väljarna inte ville välja. Men jag tycker det är värt att tänka ett varv till, och fråga sig varför. Allt för få väljare känner att EU-parlamentet spelar någon roll. Än viktigare är hur det förstärks av att väljarna känner på sig att partierna inte tar EP-valet på allvar.

Det är lätt för väljarna att få uppfattningen att partierna betraktar EU-parlamentet som en avlastningspost för avdankade politiker.

Valrörelsen är också för kort för att väljarna ska hinna lära känna nya och okända kandidater. Daniel Cohn-Bendit, språkrör för det Europeiska Gröna Partiet, kommenterar detta såhär i tyska Der Spiegel:

(…) Then the same politicians believe that they can campaign for just 14 days and that masses will turn out and vote. Because that doesn’t work, they complain about perpetually shrinking voter turnout. But that is unacceptable.

In France, our Green Party has conducted a seven-month long campaign, we have explained our plans and what should be decided in parliament.

Det fick resultatet att de franska Gröna gick kraftigt framåt och tog 14 mandat med 16,7%.

Om vi vill öka valdeltagandet så måste partierna sluta skylla på ointresserade medier och lata väljare. De måste visa att de bryr sig, och låta väljarna lära känna kandidaterna och vad de vill göra i parlamentet.

Som en jämförelse kampanjar de amerikanska presidentkandidaterna i två år.

För att fortsätta i USA så var kanske det mest framgångsrika som Obama gjorde manifesterat i hans korta slogan, Change we can believe in. Han lyckades kommunicera vilken förändring han ville göra, och samtidigt skapa trovärdighet kring att en röst på honom faktiskt skulle göra skillnad.

Nu är jag vill inte direkt ensam om att påpeka det, men precis där finns skillnaden mellan de som gick framåt i EP-valet och vilka som backade.

1 thought on “Förändring vi kan tro på”

  1. Precis som du skriver så går det inte att skylla på lata väljare och visst är det upprörande att det fortfarande är så många som inte använder sin röst, men jag tror inte att det handlar om att folk inte vet att det är val.
    Där emot är det i högsta grad okunskap om vilka kandidaterna är och deras värderingar, som du nämnde. Det är väl det som är poängen? Att man ska rösta på en person man delar ungefär samma värderingar som?
    Det känns tyvärr nästan omöjligt att gå igenom alla de kandidater man hade önskat att veta mer om idag, det är det som är det största problemet tror jag. För om man inte känner att man delar värderingar men någon utav alla kandidater är det ganska logiskt att man inte använder sin röst?

    Trots de 2498 rösterna kvar till ett tredje mandat vill jag säga GRATTIS till ett mycket bra resultat för MP!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *