Tillbaka i Sverige efter tretton dagar på den grekiska ön Lesbos, dit varje dag tusentals människor på flykt tar sig i små gummibåtar från Turkiet. Jag reste för att hjälpa till som volontär, tillsammans med Vi Gör Vad Vi Kan, och för att bättre förstå situationen när de människor som flyr först kommer till ett EU-land.
Denna resa har förändrat mitt liv i grunden. På pappret har jag ju alltid vetat hur situationen är, men att se det med egna ögon har vidgat mina vyer och skakat om mig ordentligt. Dessa tretton dagar har rymt både några av mitt livs bästa och värsta stunder. Jag har mött så många både fascinerande och fruktansvärda livsöden, som jag – på gott och ont – aldrig kommer kunna glömma.
Jag kan fortfarande börja gråta när jag tänker på skräcken jag mött i människors ögon, efter att de har forcerat de farliga vågorna i den beckmörka natten – i små, osäkra och överfulla gummibåtar.
Eller den 13-årige lilla pakistanske pojken som sett sina föräldrar mördade framför sina ögon på vägen hit och fortsatt resan själv. Som grät i sömnen i vårt läger.
Eller den fattige syriske pappan som förlorade sin fru och yngsta dotter till Assads terrorbomber och som med sin sista livsgnista ensam lyckats föra med sig sina andra fyra barn hit, enbart genom att tigga pengar på vägen Turkiet och bo på gatan.
Eller det femåriga barnet som fått blåmärken i ansiktet av den turkiska polisens batonger. Det ger mig en sån vrede att mina händer börjar skaka.
Jag måste vara ärlig, dessa upplevelser har traumatiserat mig på djupet. Jag kommer behöva bearbeta detta ordentligt. Men hur förjävligt är det då inte för de som själva genomlider det? Det är bortom vad jag kan föreställa mig.
Men resan har trots allt också varit fylld med glädje, meningsfullhet och nya vänner för livet. Långt över tio tusen människor har under dessa dagar passerat den lilla fiskebyn Skala Sikamineas stränder, där Vi Gör Vad Vi Kan och andra gruppers volontärer arbetat.
Vi har inte genomfört några mirakel, men för många har vi gjort att deras livs värsta resa blir lite, lite lindrigare – genom att vi hjälpt dom av båten, erbjudit torra kläder, vatten och mat, och en buss till UNHCR. Vi har varit en av få punkter på en lång resa där de mötts med ett välkomnade leende och en utsträckt hand. Vi har inte alltid lyckats, men vi har försökt få dom att känna sig som människor igen – med värdighet och rättigheter.
Mitt i all misär har jag sett så oerhört mycket glädje. Jag har sett människor kyssa den fasta marken under sina fötter av glädje. Utan att förstå vad de sagt har jag hört glädjen i rösten när de ringt hem och berättat att de överlevde båtresan. Jag har sett föräldrar krama sina barn av glädje över att äntligen, äntligen få känna en gnutta hopp om ett liv i trygghet, frihet och säkerhet för sin familj.
För några människor har vårt arbete varit livsavgörande, tack vare vårt sjukvårdsteam. Jag vet att det är deras jobb till vardags, men för mig är det ändå ofattbart stort att kunna rädda livet på någon annan.
Att ha varit en del av detta – om än liten – har varit kanske det mest meningsfulla jag har gjort, någonsin. Jag känner mig så tacksam för detta och för alla nya vänskapsband jag knutit. Så många vackra människor, med så stora hjärtan. Jag kommer aldrig glömma er. Tack.
—
Nu fortsätter det politiska arbetet. För till syvende och sist det är ju faktiskt vårt fel att människor i nöd ska behöva utsattas för det här inhumana och orättvisa systemet. Det är vårt fel att hundratusentals fler riskerar behöva göra den här förjävliga färden i framtiden. Det kan inte och det får inte fortsätta. Man måste kunna nyttja säkra och lagliga vägar till Europa för att söka asyl.
För bortom gränser, språk och kulturer är vi ändå alla människor – med samma livslust, med samma drömmar och med samma mänskliga rättigheter.
1 thought on “Hemma från Lesbos”