Imorgon är det Sveriges nationaldag, som jag rubriken till trots vill avskaffa. Precis som Maria.
Nationaldagen präglas för vissa av rasism, och andra kulturpluralism, så så länge den finns kvar bör tillfället tas i akt.
Morgondagen till ära bjuder jag här på en bit från ett tal Olof Palme, från juldagen 1965. Talet är tonsatt av The Latin Kings.
[youtube=http://uk.youtube.com/watch?v=hkD589hlGow]
Talet finns att läsa i sin helhet här. Jag gillar speciellt slutet:
Och vi har naturligtvis rätt att ställa krav på att de följer de spelregler som gäller i det svenska samhället och på den svenska arbetsmarknaden. Men kravet på anpassning får aldrig drivas så långt att det innebär att invandrarna skall bli precis som vi.
De kommer alltid att förbli präglade av sin miljö och sitt ursprung. De flesta av dem kommer alltid att söka värna om sin egenart samtidigt som de söker delaktighet i den gemenskap som vi byggt upp här i landet. De kommer att vara ”annorlunda” svenskar.
– – –
Därmed förs frågan om invandrarna i Sverige ut i ett vidare perspektiv.
Sverige har sedan länge varit ett mycket enhetligt land. Vi har saknat minoritetsproblem. Men verkligheten förändras. Vi blir mer och mer beroende av kontakt och impulser över gränserna. Vi kan inte bygga murar mot omvärlden, murar som betyder isolering och tillbakagång. Utvecklingen för människorna närmare och närmare varandra, i en kontakt som betyder stimulans men också nötning och svårigheter.
Internationalismen får inte vara endast en känsla på distans. Den blir alltmer en del av vår vardag. Invandrarna i Sverige kan på sätt och vis sägas förebåda en ny tid. De vill bli en del av vår gemenskap och vi måste i vår tur söka oss ut i en vidare gemenskap över gränserna. Världen kommer till oss och vi måste komma ut i världen.