Mikael Wiehe skriver på sin hemsida om Kuba:
Nej, Kuba är ingen europeisk, parlamentarisk demokrati. Kuba anser sig däremot genom olika massorganisationer ha byggt upp andra kanaler för att tillgodose det folkliga inflytandet och jag kan inte kategoriskt säga om detta är ett experiment i direkt demokrati eller ett försök till övervakning av befolkningen. Men jag tror att stödet för det nuvarande systemet på Kuba och Fidel Castro personligen ligger betydligt närmare stödet för president Chavez i Venezuela än stödet för president Bush i USA. Och om jag vore en av miljoner fattiga, förtryckta, utsugna latinamerikanska offer för nyliberalismen som säljer krimskrams i den s.k. inofficiella sektorn vid trafikljusen i kontinentens bensinstinkande metropoler skulle Kuba förmodligen vara mitt drömland.
Som uppvuxen och uppfostrad i en europeisk, parlamentarisk demokrati och som tillhörande den rika delen av världens befolkning föredrar jag dock att förbli boende i ett land som Sverige som inte utsatts av ekonomisk blockad eller militär invasion och som trots sina orättvisor och brister erbjuder mig en större personlig frihet. Jag vill varken flytta till Ryssland – som jag uppmanades göra på 70-talet, eller till Kuba – som jag uppmanas göra nu.
Och läser man hela inlägget så kan jag tycka att han är lite väl positiv till Kuba. Men man får inte heller glömma vad alternativet har varit. Utan Kuba som sista utpost som motkraft mot USA, så hade nog situationen i latinamerika varit ännu värre än den är nu. Så även om situationen i Kuba inte är bra, och att man inte direkt kan kalla det en demokrati, så är det ännu bättre, än om det vore sämre. Typ.
På en sidnot så är Kuba enligt WWFs Living Planet Report 2006 ett av få ekologiskt hållbara länder. Håller på å kikar lite på rapporten nu, den verkar intressant.
”Utan Kuba som sista utpost som motkraft mot USA, så hade nog situationen i latinamerika varit ännu värre än den är nu.”
Varför tror du det? På vilket sätt har Kuba, sedan man – frivilligt eller på grund av stark press – lierade sig med Sovjet, varit något slags motkraft?
I det populistiska latinamerika tror jag att symboliken att Kuba har stått ut den ekonomiska blockaden från USA och lycakts producera ett relativt välstånd detta till trots gett resten av latinamerika självförtroende och hopp.
Men missta mig absolut inte för en kuba-anhängare, det är snarare så att jag är emot USA, och att jag lite beundrar att man stod pall.
Det ar val lite pudlen karna. Det har aldrig handlat om kubanerna, utan europeérs syn pa USA. Av alla varldens kubaner sa har drygt en miljon lamnat landet och inte gjort det med reguljar flyg om man sager som sa… Fiendens fiende ar din baste van, oga for oga, tand for tand, sticks&stones och allt det dar. Jag ar inte imponerad.
Men måste allting vara så svart eller vitt? Måste man vara för eller emot Kuba? Kan man liksom inte få tycka att vissa delar av det är bra (även om jag inte går så långt som många i vänster) och att vissa delar är dåligt (även om jag inte går så långt som många i högern).
Och jag tror att om det inte vore för USAs sanktioner så hade Fidel Castro rykt för länge sen, och demokratiska krafter tagit över. Historien är fylld av exempel där sanktioner gynnat makthavare.
Människorna på marken enas mot en fiende utanför, istället för att ta spjärn mot fienden innanför, det auktoritära styret.
Om USA inte var så lätt att måla upp som ”den stora fienden” som krävde uppoffringar för att stå emot, skulle många förtryckarregimer världen över falla rätt snart.
Jag tror alls inte att du är någon okritisk Castroanhängare. Tvärtom tror jag också att Castro skulle ha rykt för längesen om det inte varit för sanktionerna. Det kallas Simmels lag: en grupps inre sammanhållning är beroende av den yttre pressen.
Å andra sidan är det så otroligt tacksamt att hålla fram vänsterns (och där inräknar jag såväl dig som mig, om du inte misstycker) ibland väldigt onyanserade kritik mot USA som ”antiamerikanism”. Därför förstår jag verkligen Francophobes reaktion.
Även om man förstås inte ska blunda för dåliga saker som staten USA gör, så skulle jag föredra att vi lade mer energi på att främja framväxten av en multipolär världsordning än att bekräfta ”USA-imperialismens” makt. Proaktivt motstånd, kan man kalla det. Och också pratar mer om, och stödjer, sådant som är bra i USA. Fredsrörelsen, exempelvis.
Absolut, och den snabbt växande mediekritiska rörelsen i USA.
Ang svart/vit hållning till USA så är det så svårt. Jag älskar mycket kultur som kommer från USA, musik film och dataspel. Men ibland får jag rysningar när jag tänker på i vilkas händer mina pengar hamnar. Men självklart ska man försöka.
Och ang Simmels lag så gäller ju det även för USA. Bush & Co behöver Saddam Hussein, Bin Laden och terrorismen för att rättfärdiga sin galna krigsbudget och inskränkningar på mänskliga rättigheter.