”Varför käbblar ni politiker bara, kan ni inte bara komma överens?” Det får man rätt så ofta höra. Då är det viktigt att komma ihåg att demokrati inte är ett sätt att komma överens, utan det bästa sättet att hantera det faktum att vi faktiskt inte är överens.
Minst lika ofta får man höra att ”det är ju ingen skillnad på partierna längre, de tycker ju bara likadant och trängs i mitten.” Men ändå är det de två partier som fokuserar på att göra just detta som flest röstar på. Majoriteten av väljarna vill uppenbarligen ha det som S eller M erbjuder. Vill man ha något lite mer radikalt, så finns det faktiskt gott om andra alternativ att rösta på.
Ibland får man också höra att politiken har blivit för visionslös. Men den politiker som gör visionära utfästelser utan att ha en konkret plan för hur man ska nå dit, får snabbt löpa gatlopp i medierna. Det märkte inte minst Centerpartiet när de släppte sitt idéprogram häromåret.
Vilket jag själv tycker är rätt synd och känner att C fick ta en kula för laget när de försökte stå upp för lite mer visioner i politiken. Det måste vara tillåtet att peka ut en samhällsvision utan att alltid ha en konkret färdplan dit, så att vi får en politisk debatt om idéer snarare än teknikaliteter. De flesta jag känner inom politiken skulle föredra det.
I en krönika problematiserade nyligen Maria Wetterstrand att man blir anklagad för opportunism när man presenterar lösningar på ett problem i anslutning till att det uppdagas i medierna och exemplifierade med att MP lyfte behovet av bättre krisberedskap i samband med skogsbranden i Västmanland.
Men MP hade ju lyft frågan om behovet om bättre krisberedskap för naturkatastrofer i åratal, med tanke på att klimatförändringarna ökar sannolikheten för torka, översvämningar och skogsbränder. Problemet är ju att ingen lyssnade då, inte att vi fortsatte tycka det även när det faktiskt blev en större naturkatastrof.
Rätt så ofta hör folk av sig och ifrågasätter att en viss fråga aldrig lyfts i den politiska debatten. Ofta blir de förvånande när man snabbt kan hänvisa till flertalet tillfällen när olika partier faktiskt har försökt lyfta just den frågan, men inte fått gehör i den allmänna debatten. Men det beror inte alltid på avsändaren, utan även på mottagaren. Alla orkar inte ta emot politiska budskap hela dagarna. Större delen av alla debattartiklar som skrivs har förmodligen rätt få läsare, för att inte tala om alla artiklar som skrivs men inte tas in av en debattredaktion. Eller för den delen alla tusentals pressmeddelande om små, men ändå viktiga frågor som aldrig plockas upp. Mitt syfte med detta är inte att ensidigt skuldbelägga media. De producerar ju det som säljer, inget konstigt med det.
”Ni bråkar ju bara, kan ni inte prata om den egna politiken istället?” är en annan sak man ofta får höra. Det håller jag visserligen med om, och önskar att både jag själv och mitt parti var bättre på att konstruktivt fokusera på meriterna hos de egna förslagen, snarare än bristerna hos motståndarnas. Men samtidigt, att oppositionen får ifrågasätta makten är en grundbult i demokratin. Det
Problemet är bara att den mediala uppmärksamheten ofta flockas kring personangrepp, hårda konflikter och skandaler. Man ska visserligen inte överdriva, det svenska debattklimatet är jämförelsevis bra med många andra länder. Men på många nyhets- och debattredaktioner premieras konflikt och spetsiga formuleringar snarare än nyansering och saklighet. Agenda, Sveriges egentligen enda djupgående politiska TV-program som försöker göra det som så många säger sig efterfråga toppar sällan listorna för tittarsiffror.
”Politiker håller aldrig vad de lovar!” får man också rätt ofta höra. Tittar man på forskningen så är Sverige världsledande i att hålla vallöften och ligger generellt sett mellan 85-90%. Men rubriken ”Allt gick precis som det skulle, utan några större problem” är ganska ovanlig, trots att vardagen oftast rullar på ungefär som den ska.
Jag menar självfallet inte att det politiska systemet på något sätt skulle vara utan brister, tvärtom. Jag vet även att jag själv allt för ofta dras med käbblet, jag tar gärna emot hjälp för att bli bättre. Men jag vill ändå slå ett slag för den goda gamla devisen don’t hate the player, hate the game. Eller ännu bättre, hjälp till att förändra det. Du som tror på det goda politiska samtalet, släpp sargen och hjälp till att skapa det.
Vi kan inte ta demokratin för given, som en skänk från ovan av någon annan. Vi måste kämpa för den tillsammans, varje dag.
Vad du skriver i första stycket är absolut grundläggande för att jag ska dela syn på politik med någon. Om en inte erkänner att politik är faktiska konflikter har jag inte så mycket att prata med personen om. Jag kan förstå partier som ligger nära varandra (eftersom konflikterna ju ändå är en glidande skala och inte binära), men jag ogillar starkt partier som helt pratar som om konflikter inte finns. Det är något jag sett hos dagens S och M som jag tycker är ett mycket större problem än att de för politik som ligger ganska nära varandra.