Vattenfall, brunkolet och EU ETS

När det gäller hanteringen av Vattenfalls brunkolsverksamhet fanns det tre vägar framåt: 1) Att avveckla verksamheten 2) Att driva vidare verksamheten själv 3) Att sälja verksamheten.

Miljöpartiet har hela tiden varit tydliga att vi hade föredragit linje 1, vilket vi länge varit helt ensamma om. I valrörelsen 2014 var det enbart MP som stod för avvecklingslinjen, även om V efter valet bytte linje från att sälja till att avveckla. Alla andra partier förordade linje 2 eller 3.

I efterhand bör vi visserligen vara självkritiska till vår retorik, då vår linje inte var kompatibel med gällande ägardirektiv och att det efter valet 2014 saknades politiskt stöd i riksdagen för att ändra detta ägardirektiv. Utan majoritet i riksdagen var det alltså utsiktslöst att kunna genomföra vår linje och allt pekade på att vi i regeringsställning i realiteten skulle ha att välja mellan linje 2 och 3.

Det borde vi ha varit tydligare med, vilket hade skapat mer rimliga förväntningar på vad en röst på MP skulle kunna innebära i praktiken. Detta är ständigt en svår balansakt för radikala partier, att både vara tydlig med våra visioner och samtidigt vara ärliga med de realistiska utsikterna om vad vi kan åstadkomma under kommande mandatperioder.

Men tillbaka till ämnet. Det är alltså inte ensamt upp till regeringen att fatta dessa beslut helt själv, utan beslutet måste kunna rymmas inom ramen för de ägardirektiv som riksdagen beslutat om – oavsett majoritet eller inte, oavsett om man är ensamt parti i regeringen eller inte. Regeringen måste följa riksdagens linje. Miljöpartiet har länge, oavsett riksdagens sammansättning, kämpat för att ändra dessa ägardirektiv, så att det blir möjligt att lägga ner verksamheten. Det har dock de andra partierna sagt nej till.

Detta innebär att linje 1 är politiskt omöjlig, helt oavsett regeringens ståndpunkt. I verkligheten handlar valet alltså om linje 2, att driva verksamheten vidare i Vattenfalls egna regi, och linje 3, att sälja brunkolsverksamheten. I valet mellan linje 2 och 3 föredrar vi linje 2. Det främsta skälet till det är dock för att i framtiden kunna avveckla. Vilket man dock fortsatt bör betrakta som utsiktslöst. Sett ur det perspektivet blir kritiken av att sälja lite väl dramatisk, då de klimatmässiga skillnaderna mellan att driva vidare själva och att sälja i sammanhanget är begränsade.

Varför det? Jo, häng med här nu.

Det finns två huvudsakliga ekonomiska styrmedel för att minska utsläpp, en skatt på utsläpp eller handel med utsläppsrätter.

Om man använder skatten så är det politiska beslutet hur högt priset på utsläppen ska vara och sedan får man se hur mycket utsläpp det blir. Om man istället använder handelssystemet så är det politiska beslutet den totala mängden utsläpp och så sätter marknaden sedan priset. EU har av olika skäl valt att använda ett handelssystem, som kallas EU ETS eller European Union Emissions Trading System eller EU:s handel med utsläppsrätter. En kan ha synpunkter på vilken som är den mest framkomliga vägen; skatt eller handelssystem. Då handelsystem är det vi har idag är det också det som måste utvecklas till det bättre.

Handelssystemet innebär att mängden utsläpp som får ske inom den så kallade ”handlande sektorn” redan på förhand är politiskt beslutade. Om en aktör, som exempelvis Vattenfall, minskar just sina utsläpp så är detta visserligen bra för Vattenfall – eftersom de då kan tjäna pengar på att sälja sina överblivna utsläppsrätter. Men dessa kommer ju köpas upp och användas av någon annan och den totala mängden utsläpp blir densamma. Om någon annan vill expandera sin verksamhet och öppna nya gruvor så måste man köpa in nya utsläppsrätter, som någon annan måste sälja. Då det finns mer kol i marken än det finns utsläppsrätter så blir klimatvinsten begränsad av att stoppa enskilda aktörer från att öppna nya gruvor, eftersom någon annan aktör använda samma utsläppsrätter för att öppna en annan gruva.

Enda sättet att på riktigt minska utsläppen i den handlande sektorn är därför att reformera själva systemet och minska antalet utsläppsrätter, vilket är exakt det jag i min nya roll som Europaparlamentariker ägnar mina dagar åt. Jag är gröna gruppens skuggrapportör i energiutskottet för EU ETS, vilket innebär att det är jag som har de europeiska grönas mandat att förhandla kring reformen av systemet – vilket verkligen behövs.

För att vi i EU ska få ett system för utsläppsrätter som är bra för klimatet behövs konstruktiva och gröna röster i förhandlingarna dels i parlamentet men även i ministerrådet. Här finns flera delar i regeringens förslag från förra veckan som pekar helt åt rätt håll. Den så kallade utsläppsbromsen där regeringen under 22 år skrotar utsläppsrätter för 300 miljoner kronor per år.

Här visar Sverige globalt vägen för något där fler länder kan följa efter. I ett system som EU är det så det ska och bör gå till. Flera andra förslag som regeringen presenteras skrotar utsläppsrätter. vilket är exakt det som behövs för att minska utsläppen och skapa sämre konkurrensförutsättningar för dem som smutsar ner. Skärpningen av utsläppstaket och lägre grad av gratis tilldelning. Vilket är två av de största delarna i hela ETS.

Som Miljöpartist tycker jag vi bör prioritera det vi faktiskt kan förändra. Genom offensivt arbete i Europaparlamentet från oss gröna och i rådet genom Sveriges regering kan vi faktiskt bidra till ett bättre system för stor del av hela EU:s koldioxidutsläpp. Det är så vi realiserar Parisavtalet.