Det blev minst sagt en hel del snurr kring mitt inlägg om att MP är emot datalagringsdirektivet. Intensifier skrev två inlägg och menar att Miljöpartiet och Vänsterpartiet är EU-kramande svikpartier och jag inte kunde bestämma mig. Thomas Tvivlaren undrade om jag sov.
Christian Engström skrev att ”Sverige måste inte alls införa datalagringsdirektivet. Vi kan hänvisa till Artikel 8 i Europakonventionen, som säger att var och en har rätt till skydd för sitt privatliv och sin korrespondens.”
HAX menade att ”Goda människor som Jakop Dalunde borde vara sitt partis samvete, inte dementimaskiner.”
Och visst, vän av ordning kanske frågar sig varför just jag plockar upp denna fana, det finns ju en sinnebild av att ungdomsförbunden ska vara radikala och rebelliska populister. Varför ska jag ge mig ut på styva linjen för att nyanserat förklara vad partiet menar och riskera att framstå som den värsta gråsossepragmatikern?
Det skulle ju onekligen varit enklare för mig att antingen ducka eller som både Magnus Andersson och Niklas Wykman dra till med något som låter bra, men som de sedan måste backa från.
Men jag tycker att detta är en viktig fråga som måste diskuteras sakligt, ingen vinner på att debatten lägger sig eller tar sig populistiska tendenser.
Så, jag tänkte lyfta fram några frågor och svar från kommentarsfälten på dessa bloggar:
“Just tell me: hur är detta överhuvudtaget i linje med miljöpartiets syn på migrationspolitik? Datalagring passar som hand i handske med Fort Europa, och om man kompromissar den typen av frågor för att vinna val, då är jag osäker på varför man ens har en politisk linje att gå till val på.”
Det är det inte. Vi avskyr i grunden datalagringsdirektivet. Det strider mot de mänskliga rättigheterna, och vi vill få detta prövat i europadomstolen.
Sverige behöver inte införa datalagring. Tvärtom har vi ett guldläge för att avskaffa det i hela EU, något som Mp och V borde inse. Dessa båda EU-kritiska partier borde vara lite aktivistiska istället för att lyda varje blinkning från Bryssel.
Jag tycker denna diskussion blir lite märklig, som om problemen kunde lösas i en handvändning. Om bara “insikten” infinner sig. Det är inte så att Miljöpartiet eller Vänsterpartiet saknar insikt i hur EU-maskineriet fungerar.
Det finns inga “aha”-upplevelser som kan stoppa datalagringsdirektivet, bara hårt arbete för att få rätt beslut i domstol och ministerråd.
“Det gäller bara att så många som möjligt puttar på det från så många olika håll som möjligt. Men då gäller det att man är med och bygger istället för att samförståndsmysa med Bodström!”
Vi är med och puttar. Att motarbeta övervakningssamhället och integritetskränkande lagstiftning är en av våra viktigaste valfrågor.
Jag skrev klart och tydligt i inlägget att det finns ingen överenskommelse med Bodström. Det finns ingen längtan till samförståndsmys.
“Var står Mp, realpolitiskt? Det svaret saknas fortfarande.”
Det gör det inte alls. Såväl ideologiskt som realpolitiskt så säger vi hela tiden sagt nej till datalagringsdirektivet.
Jag har stor förståelse för att piratpartiet gärna vill få det till att vi säger ja till datalagringsdirektivet av valtaktiska skäl.
Jag har också viss förståelse för hur det skulle gå att vantolka Ulf Holms uttalande som att vi säger ja till datalagringsdirektivet. Det var därför jag skrev inlägget.
Holms uttalande betyder INTE ja till direktivet, eftersom frågan som ställdes till Holm av journalisten var den principiella “Måste inte medlemsstater implementera EU-direktiv?”
Och på den frågan är svaret ja. Det finns ju undantag, men dessa bygger på att direktiven är oviktiga (avloppsdirektivet), att kommissionen bedömer det mer strategiskt att vänta (euron) eller att medlemsstaten är stor och att det finns bred inhemsk politisk uppslutning (brott mot stabilitetspakten).
Datalagringsdirektivet passar inte in på något av dessa och kommer med stor sannolikhet enforceras av EU-maskineriet, då det har stöd av socialdemokraterna och de borgerliga partierna.
Men det betyder inte att vi ger upp utan strid och därmed lägger oss platt. Politiska processer är komplexa och ytterst sällan binära.
Vi kan strida tillsammans eller så kan vi lägga vår energi på att smutskasta varandra.
EUs kraft att “enforcera” datalagringsdirektivet tror jag inte är så himla stark. Kan Rumänien kan vi. Det är bara att inleda en process för att fälla det i Sverige, så kan ringarna sprida sig över hela Unionen sedan. Att veta exakt vad som händer är ju omöjligt, men det är garanterat rätt håll att blicka åt.
Om det nu mot förmodan skulle förhålla sig på detta sätt, så vore ju det fantastiskt. Men jag tror det är vanskligt att utgå ifrån det.
Känns inte som att de agerar särskilt konstruktivt, iallafall.
Jag förstår fortfarande inte. EU säger att vi ska implementera ett direktiv som vi anser strider mot de mänskliga rättigheterna, hur kan vi inte vägra? För att göra en extrem analogi; om EU skulle ge ett direktiv om att vi ska implementera dödsstraff, ska vi då göra det också?
Det är inte särskilt fruktbart att diskutera komplicerade politiska processer med den typen av extrema analogier.
Rent tekniskt sett är medlemsstatens implementering av EU-direktiv en formalitet. Men medlemsstater både kan och bör obstruera, få saken prövad i domstol.
Det är till viss del på grund av detta som vi gröna menar att Sverige bör införa en konstutitionsdomstol som på ett annan sätt kan blockera denna typ av rättvidrig lagstiftning.
Först, beklagar att jag refererade till dig med felstavat förnamn! *slarv*
”Politiska processer är komplexa och ytterst sällan binära.”
Det är väl just det som jag upplever är skiljelinjen mellan ditt resonemang och det jag själv anammar.
Den politiska processen sker under demokratisk flagg. Om då något åsidosätter själva grundsynen, dvs den inomsystemiska förutsättningen, så känns det märkligt att inte hantera detta på ett radikalt sätt om så krävs. Att massövervaka och masskartlägga har ingenting att göra med demokratin och just därför tarvar detta en binär syn.
När du hävdar att detta är komplext och binärt så ger du återigen intryck av ett rejält svaj mellan tyckande och handlande. Det är också detta som är själva grunden den kritik som jag och många av mina partikollegor uttryckt (om jag förstått dem rätt).
”Vi kan strida tillsammans eller så kan vi lägga vår energi på att smutskasta varandra.”
Instämmer till fullo. Det blir dock problematiskt om smutskastning blir nyspråk för att värna om sin politik och ifrågasätta de man trott vara sympatisörer.
Ur ett generellt perspektiv så bör man ju trots allt beakta att det inte är vi som kopierat andras frågor… *kopimi FTW*
Jag vet, det är risk jag personligen tyvärr får ta för att bidra till en nyanserad diskussion.
Men ibland får en helt enkelt ta ansvar och försöka sig på det svåra.
Hej Jakop! Long time, no hear… 🙂
Apropå det här med att inleda en process för att fälla direktivet i Sverige. Du har naturligtvis rätt i att det kan finnas mängder av olika faktorer som gör den radikala hållningen lite väl idealistisk, men frågan pockar ändå på uppmärksamhet:
Undersöker mp öht möjligheterna för en sådan radikal lösning, eller nöjer man sig med att motverka datalagringsdirektivet med i Bryssel till buds stående, gängse parlamentariska medel? Undersöker ni kort sagt alla möjligheter att förhindra implementeringen av direktivet, eller arbetar ni bara med att försöka fälla det i Bryssel?
(och med all respekt: Att ni ”menar att Sverige bör införa en konstutitionsdomstol” är bra, men har ingenting men frågan om just det här direktivet att göra…)
I det RödGröna samarbetet arbetar arbetsgrupper på en gemensam Valplattform. Respektive parti, Mp, V, S, kommer att skriva egna manifest. Direktivet som tråden handlar om ligger på Justitieutskottet, Thomas Bodström(S) vice ordförande. Det vill säga – Miljöpartiet måste få Thomas Bodström på sin sida.
Min uppfattning är att direktivet är prioterat mycket lågt. Det gäller att välja stridsfråga med Socialdemokraterna.
I andra frågor kan man få svar i Försvarsutskottets protokoll (trepartimotion V+Mp+S i FRA) och Näringsutskottet där ingen enighet finns i IPRED-lagen (dec-2009).
Alltså: Miljöpartiet kan agera i Justitieutskottet, skicka frågor till Beatrice Ask(M) eller anmälan till Konstitutionsutskottet.
Således – om Miljöpartiet vill göra något aktivt måste de agera – inte bara använda orden – Nej Nej och Nej.
Tack för ett utförligt inlägg som fångar upp bloggdebatterna! Vi vill nog samma sak men har olika metoder. Personligen är jag den som jobbar långt utanför partipolitiken, men just partier som en av flera måltavlor. Ur detta perspektiv blir det ganska annorlunda.
Men nu bygger vi medans järnet är varmt!
Tack själv!
Skojigt att Ulf Holm(MP) har följt ett av mina punkter.
Nyfiken på kronologin. Tänk om Ulf Holm läste mitt inlägg och sedan skickade frågan till Beatrice Ask(M)?
http://www.mp.se/templates/mct_177.aspx?number=188892
Minata:
Se det som direktdemokrati! De gröna är grymma på det 😉