Ekot idag:
På måndagseftermiddagen röstade EU:s jordbruksministrar med klar majoritet igenom ett fiskeavtal med Marocko. Det innebär att fiskebåtar från EU får fiska utanför det ockuperade Västsahara, vilket är mycket omstritt. Sverige röstade som enda land mot avtalet och blev också ensam om sin protest.
Bakom denna nyhet rymmer en hemsk och vidrig historia som, till EU’s stora glädje och förtjänst, knappt får något media-utrymme. Det är en historia som jag börjat gräva i lite grann efter att ha hört ett inslag om det i P1 konflikt för en dryg månad sen. Ur inslaget:
Omkring hälften av befolkningen har flytt och bor i flyktingläger. På ockuperat område pågår ett uppror som ockupationsmakten bekämpar med våld och massgripanden. Ockupationsmakten bryter mot de mänskliga rättigheterna, motarbetar FN och bryter mot folkrätten. En systematisk ”bosättarpolitik” tillämpas och ockupationsmaktens medborgare beviljas skatteförmåner och bidrag för att flytta till de ockuperade områdena. Och för att skydda sig mot befrielserörelsen så har man byggt en 200 mil lång mur och placerat ut trampminor över stora landområden.
Visst låter det som Israel/Palestina? Likheterna är slående.
I oktober förra året så firades den 30-åriga ockupationen av Västsahara. I samband med detta förekom fredliga demonstrationer. Dessa demonstrationerna startade i huvudstaden El Aaiún den 21 maj i protest mot en fångtransport men vidgades snart till protester mot den marockanska ockupationen och bristen på mänskliga rättigheter. Västsaharierna protesterade också mot att den av FN beslutade folkomröstningen om Västsaharas självständighet har förhindrats av Marocko i 15 år. Demonstrationen i El Aaiún slogs ned brutalt av marockansk polis och militär.
Den marockanska säkerhetstjänsten startade omedelbart en klappjakt på västsahariska aktivister. 300 skadade, 85 fängslade och 30 försvunna var facit efter den första tidens övergrepp. De som inte greps direkt under demonstrationerna fördes bort utan arresteringsorder. Småbarn och gamla greps. Familjer fick sina hem sönderslagna. Skadade västsaharier vägrades behandling på sjukhus. Andra greps på själva sjukhusen. Många har blivit torterade.
Varför griper då västvärlden inte in? Som vanligt för att vi tjänar pengar på ockupationen. Mot saftig betalning låter Marocko gärna europeisk industri roffa åt sig av fosfat-fyndigheter, utanför kusten borrar oljebolagen ivrigt efter det svarta guldet och från och med nu kommer det av piratfiskare hotade fiskbeståndet uttarmas av spanjorer och portuguiser.
Spanien och Portugals fiskenäring har under lång period drabbats av kraftig arbetslöshet, efter att mer och mer av de närliggande haven töms på fisk. Trycket från dessa länder har därför varit massivt på EU för att få fram ett avtal för att få fiska utanför det ockuperade Västsahara. Vilket strider mot internationell lag. Och fördöms av FN. EU kommer nu betala Marocko 144 miljoner euro för fiskerättigheter på västsahariskt territorium.
Dom pengarna kommer säkert väl till pass när det måste köpas nya minor efter senaste tidens flyktförsök från koncentrationslägrena.
Hur va det nu igen, Sveriges röst i EU var stark?
Eller?
1 thought on “EU prövar fiskelyckan”