Ett lång, men mycket produktiv helg löper mot sitt slut. Vi har haft vårt första riktiga möte med årets förbundsstyrelse (FS), och jag är positivt överraskad. Framför allt att vi har så kul ihop, att det blivit så bra stämning så fort. Att spela sällskapsspel på kvällarna var verkligen en höjdare, betydligt bättre i lagbyggningssyfte än att gå ut och dricka öl.
Jag känner nu i år att jag tar en större och bättre roll i styrelsen, att man är betydligt varmare i kläderna. Eftersom jag snart kommer avgå som vice ordförande för Svenska Kyrkans Unga i Stockholm, där jag haft ansvar just för personalfrågor, så ska det verkligen bli kul och givande att i FS ha ansvar för personalfrågorna. Jag hoppas kunna förvalta mina kunskaper väl och använda dom för att få ut mer av vårt humankapital.
Jag är grymt peppad helt enkelt. Men jag börjar bli lite trött på dessa långa helger. Jag tror knappt att det är sant, men jag har faktiskt bara haft en enda helt ledig helg sedan början på januari. Nu ser det visserligen ut att äntligen bli lite ändring på det, vilket är på tiden.
På en sidnot är jag precis som Zaida Catalán lite deppad över att jag missar Damien Rice när han kommer hit den 24:e.
Och precis som hon så tipsar jag om en av hans låtar, fast jag väljer en från hans första skiva. En låt som för alltid kommer påminna mig om en väldig speciell tid och en väldigt speciell person.
[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=Les27Xcc6Ag]
Yes, en trevlig helg har det varit! Och jag är fortfarande på kansliet, 20.55, haha…