Bild från Washington DC på en resa för ett antal år sedan
Förra veckan fick USAs mest ambitiösa klimatpaket någonsin stöd i senaten. Det innebär att den godkänts av bägge lagstiftande församlingar och nu bara väntar på president Bidens underskrift.
Det här innebär att Biden nu lyckats med något Obama aldrig lyckades med. Hans ambitiösa och i många delar kraftfulla klimatpaket överlevde aldrig behandlingen i senaten 2010. För att undvika ett liknande öde så har Biden och demokraternas ledare i senaten, Chuck Schumer, förhandlat direkt med mittendemokraten Joe Manchin. Något som gav frukt och gjorde så att det till slut gick att få till en överenskommelse kring det som nu är det mest ambitiösa klimatpaketet någonsin i världens största ekonomi.
Vad innehåller då lagstiftningspaketet? Jo, inte mindre än 369 miljarder dollar ska investeras i klimatåtgärder och i att bygga ut förnybar energi. Paketet innehåller också skattesänkningar för inhemsk produktion av elbilar, vindkraft och solceller, att 20 miljarder dollar läggs på att minska utsläppen i jordbrukssektorn och att tre miljarder dollar skjuts till för att begränsa utsläppen från USAs hamnar. För att ta några exempel. Paketet bedöms minska utsläppen med cirka 40 procent till 2030.
Men räcker det? Nej. USA hade behövt ännu större utsläppsminskningar i närtid. Möjligen hade det här varit tillräckligt som klimatpolitik för femton år sedan. Samtidigt som det är ett elefantkliv i rätt riktning så räcker det inte för att USA fullt ut ska kunna ta sin del av ansvaret för att begränsa klimatförändringarna och klara av åtagandena i Parisavtalet. Mycket, men inte tillräckligt. Inte en dag för tidigt, men något som hade behövts redan för länge sedan.
Samma sak har vi sett gång på gång i EU och i Sverige. Kommissionens “European Green Deal” och “Fit for 55” är inte bara lagstiftningspaket med snitsiga rubriker utan innehåller även många bra förslag. Problemet är bara att det är för lite, för sent och i sin tur urvattnas av konservativa krafter i EU-parlamentet och i Ministerrådet. I Sverige har vi gröna fått igenom massor av reformer bara för att senare urvattnas, skjutas upp eller försvagas av den socialdemokratiska regeringen eller av en spretig riksdagsmajoritet (till exempel reduktionsplikten, stoppet för utvinning av kol och skiffer eller den svenska skogspolitiken).
Det politiska avtrycket speglar antalet mandat i riksdagen och i EU-parlamentet. Och samma sak gäller i USA. Det är lätt att klaga på politiker ovilliga att genomföra den klimatpolitik som krävs. Men i grunden får vi de politiker vi röstar fram. I Sveriges riksdag ser vi hur L och C ofta suttit med avgörandet om det är högerkonservativ eller rödgrön klimatpolitik som blir verklighet. I USA är det konservativa demokraten Joe Manchin från kol- och gruvdelstaten West Virginia som många gånger suttit på den avgörande rösten om det blir förslagen från Trumps republikaner eller Bidens demokrater som blir verklighet.
Den här poängen är särskilt viktig just nu. Det är bara några veckor tills Sverige går till val. Ju fler som röstar grönt, ju grönare blir politiken. Ju fler miljöpartister i riksdagen, desto ambitiösare blir Sveriges klimatpolitik. Det handlar inte bara om att kunna räkna till 175, utan även om att få plattformar, utrymme i debatten och kraft bakom sina budskap.
USA har fått sin starkaste klimatpolitik hittills. Men tyvärr är den långt ifrån tillräcklig. USAs befolkning behöver rösta fram mer progressiva politiker, precis som vi i Sverige och EU behöver fler gröna röster i parlamenten om vi ska klara klimatkrisen. Nu, 11 september, har vi chansen. Låt oss ta den.