Efter en rad samtal om självbild i Taize så började en del tankar snurra, som jag ville sätta på pränt. Här kommer en första del. Håll till godo.
Jag tror vi har lärt oss att leva i strävan efter att försöka tillfredställa de krav vi tror att andra människor ställer på oss. Att vi har lärt oss att leva efter andras förmodade åsikter, i fruktan för att inte bli accepterade och inte duga åt andra.
Vi skapar en bild av hur vi tror att vi måste vara för att bli accepterade av andra. Och ju viktigare andra människor blir för oss, desto viktigare blir deras förmodade åsikter om hur vi bör vara. På grund av uppfattad press från andra skapar vi en bild av perfektion som vi tror att vi måste uppnå för att duga åt andra.
Vi skapar denna bild, men den är inte verklig. Vi försöker bli så bra att vi duger åt vår bild av perfektion, men vi passar inte in i den. Vi kommer aldrig att bli perfekta enligt den.
Och eftersom vi självfallet inte är perfekta, så blir glappet mellan oss själva och vår bild av perfektion så stort så att vi förkastar oss själva. Och i hur hög drad vi gör detta beror på hur effektivt våran egen integritet har blivit krossad av pressen till att vara något vi inte är. Vi duger alltså inte åt oss själva eftersom vi inte passar in i vår egen bild av perfektion.
Resultatet blir att vi känner oss overkliga. Det blir så stora glapp mellan oss själva, vår självbild och vår egen bild av perfektion. För att dölja detta så sätter vi på oss sociala masker för att andra inte ska märka det, eftersom vi är så oerhört rädda för att någon annan ska upptäcka att vi inte är vad vi låtsas vara. Och vi dömer även andra som vi möter enligt vår bild av perfektion, och naturligtvis når de inte upp till våra förväntningar.
Men våran bild av perfektion kommer också från samhället som utövar ett enormt tryck på oss. Vi blir pressade till att sträva efter en norm som är helt omänsklig. En norm som manifesteras av superstjärnor, fotomodeller och framgångsrika människor. Framgångar som för dom flesta av oss är totalt ouppnåerliga. Men vi pressas ändå att jämföra oss med dom. Och den här biten ska jag försöka utveckla i del två.