Åström, Rosenberg och USA

Jag kan inte få nog av Sverker Åström. Han har stil, han är snygg och han är öppet homo. Och fullständigt rakbladsvass i utrikespolitiken. Igår skrev han mästerligt i DN debatt om amerikansk utrikespolitik i allmänhet och Baker-rapporten om Irak i synnerhet:

Rapportens orealistiska karaktär framgår redan av att bokstavligen inte ett ord sägs som orsaken till det katastrofala läget i det arma landet, alltså de amerikansk-brittiska anfallet år 2003 och den efterföljande ockupationen. Det är som om man talade om en naturkatastrof någonstans långt borta, jordbävning eller översvämning, vars katastrofala konsekvenser man nu skall försöka begränsa. Huvudansvaret för återuppbyggnaden läggs på irakierna, som fått se sitt land skövlas, och det sägs klart att om dessa inte lägger manken till så blir det, minsann, amerikanska repressalier.

Men man kan inte anklaga rapporten för att dölja realiteterna. Det bekräftas utan kommentarer att 3 000 amerikanska soldater fått sätta livet till och 21 000 allvarligt skadats. Bara behandlingen av dessa senare kommer att kosta hundratals biljoner dollar i månaden. Den amerikanska räkningen för hela Irakäventyret blir hissnande två triljoner (2 000 000 000 000!) dollar, alltså ungefär den summa som skulle behövas för att avskaffa fattigdomen i världen.

Sannerligen ord och inga visor. För varje dag som går så framstår hela Irak-kriget mer och mer som ett vansinnesprojekt. Och man kan bara fråga sig hur det amerikanska folket tolererar detta? USA världens största demokrati?

Vilket skämt. Ett helt folk vilsefört av kapitalstarka intressen. Och hela detta i ett ‘krig mot terrorismen’. Alla indikationer, tillochmed från amerikansk underrättelsetjänst, visar på att terrorismen inte bara ökat sen kriget mot terrorismen inleddes, utan att det ökar just pga det.

Jag minns en strålande kolumn av Göran Rosenberg för några veckor sen, där det gjordes en liknelse mellan USA och Romarriket. Det återberättas en episod ur romarrikets historia, då handelscentrumet Ostia utsätts för ett terrorangrepp med plundring och förstörelse. Romarna kände sig hotade, förklarade krig mot terrorismen och gav dittils otänkbara maktbefogenheter till en enda person;

Inom loppet av tre månader hade Gnaeus Pompejus, eller Pompejus den store som han redan kallades, besegrat den nya fienden. Men inte på det sätt som Rom vanligtvis brukade besegra sina fiender, genom död och förintelse, utan genom en kombination av styrka och generositet. Med supermaktens militära överlägsenhet (500 skepp och 120 000 soldater) jagade han först in piraterna i deras huvudfästen längs kusterna och tog dem till fånga – för att därefter (helt oromerskt) benåda dem och förse dem med ett stycke jord.

Pompejus ansåg nämligen att piratplågan i grunden inte var ett militärt problem utan ett politiskt och socialt. Det var gans-ka många runt Medelhavet som vid det här laget hade anledning att hata Rom och därmed ganska många som hade anledning att ge piraterna sitt stöd. Och därmed ganska mycket som kunde vinnas på att ge piraterna och deras stödbefolkningar en annan syn på Rom.

Pompejus hade kort och gott förstått den strategiska betydelsen av politisk prestige och respekt – det vill säga av det slags ”mjuka” makt som så demonstrativt skulle lysa med sin frånvaro när den amerikans-ka republiken drygt två tusen år senare proklamerade totalt och gränslöst krig mot sin tids pirater.

Nej, historien upprepar sig inte.

Man kan ju fråga sig vad som skulle hända om USA använde dessa 2 000 000 000 000 dollar till att undanröjja de motiv terrorister har för att terrorisera. Man kan fråga sig vad det är som driver dessa människor till självmordsbombning. ”They can’t stand our freedom.” förklarar Bush. Och det ligger nog något i det. Jag har också lite svårt för amerikanernas version av ‘frihet’. Och så länge den amerikanska eliten sitter i samma båt som amerikansk vapen- och oljeindustri så lär pengarna spenderas på fortsatt krig. Det gäller bara att hitta nya offer.