Äta kakan eller behålla den?

Globaliseringen gynnar alla länder, hävdar många idag. Men frågan snarare, vilka är det inom länderna som gynnas?

Jag har tidigare skrivit om studier som visar att USAs medelklass inte nödvändigtvis är några vinnare i globaliseringen, och idag rapporterar Ekot om att samma uppfattning börjar råda i Frankrike. Företagen gör rekordvinster, men pengarna hamnar uteslutande i aktieägarnas fickor:

Över fransmannen i gemen regnar inget guld. På Renaults teknikcenter utanför Paris har tre anställda tagit livet av sig sedan i oktober. En av dem skrev i ett brev att det var stress och press med omstruktureringsplanen, som gjorde att han gav upp.

I den franska presidentvalsdebatten är arbetslösheten den mest centrala frågan för väljarna. Arbetslösheten pendlar sedan många år mellan nio och tio procent. Den urholkade köpkraften kommer som god tvåa eller trea i enkäterna.

Det är snarare aktieägarna än fransk arbetsmarknad som kommer att gynnas av rekordvinsterna.

TCO skrev om detta häromdagen, under rubriken ”medelklassen förlorar mest på globaliseringen:

Erfarenheterna från USA förskräcker, där ökar inkomstvolatiliteten kraftigt för den arbetande medelklassen, Risken att halvera sin inkomst från ett år till lett annat har ökat dramatiskt. Den svaga arbetsmarknadspolitiken är en avgörande förklaring till den utvecklingen. Som en följd av detta har det blossat upp en debatt i USA om ”The Middle Class Anxiety”, medelklassens ökande känsla av att halka efter i den globala ekonomin – med ökade risker och kostnader, men sämre trygghet och inkomster.

Utan att vi märker så mycket av det, så mullrar det nu i den amerikanska medelklassen. Att demokraterna gick framåt i november berodde inte bara på Irakfrågan. Man är rätt lack på att den amerikanska ekonomin rullar på utan att det kommer medelklassen till del. TCO nämner i sin artikel något som i USA kallas ”The Middle Class Anxiety”. Ett begrepp som jag beslöt mig för att gräva lite i, och jag fann en artikel med namnet just ”The Politics of Middle Class Anxiety”.

As a political matter, feelings of economic insecurity helped to fuel the Democratic victory in last November’s midterm elections. In the highly contested state of Ohio, nearly half of the respondents in a New York Times poll chose the economy and jobs as their most important issue. The related issue of health care came in second. In Washington, unsurprisingly, the new Congress is eager to address these worries. Congressman Barney Frank, a Massachusetts Democrat, plans hearings on the subject of “sharing overall economic growth with the average worker.”

Våra svenska medier rapporterade från valet som om det bara handlade om Irak, men faktum är att den amerikanska medelklassen vill få större del av globaliseringskakan. Artiken tar bland annat upp en boken ”The Great Risk Shift” av Yale-professorn Jacob Hacker, som handlar om hur den amerikanska medelklassen får bära upp en större del av riskbördan än tidigare.

At the core of Hacker’s argument is the question of income. Wages, he claims, are stagnant or even declining. As reported by the Bureau of Labor Statistics, average hourly earnings have declined by 3 percent over the past 30 years.

The consequences of this drop in a widely respected indicator of worker well-being are visible in one of Hacker’s most dramatic charts, setting out average family income during this period. Running one’s finger over the negative numbers—between 2000 and 2002, for example, median post-tax family income dropped 38 percent—makes it easy to understand his bleakness.

Mer och mer av vinsterna i USA och i resten av världen för den delen, delas inte ut i form av löner, utan i aktievinster. Dessa vinster plockas ut av aktieägarna, och inte av medelklassen. Men ”The Middle-Class Anxiety” handlar inte bara om faktiska lönenivåer, utan också om hur säker man är på att få behålla dem, alltså oron över att bli av med jobbet och att den oron faktiskt kostar samhället pengar. Andy Stern tar upp detta i boken ”A Country That Works: Getting America Back on Track”.

Stern’s themes are predictable enough—“something’s wrong with a country that helps the rich get richer while most Americans get the squeeze”—but he is no old-style union boss. He knows that change is afoot (a recent trip to China left him “stunned”), but still argues that the new economy has made life too “fast and merciless” for many Americans. The anxiety is not only unfair but (as Stern hastens to add) unproductive. “Two-thirds of Americans who work 40 hours per week report being stressed,” he writes, “leading to inefficiency and absenteeism costing America $300 billion a year.”

Like Hacker, Stern focuses intently on real wages, and holds up as a damning fact their failure to rise in recent decades. Pay for CEO’s, by contrast, has increased by leaps and bounds. Indeed, as he says in a neat polemical turn, if the minimum wage had increased at the same rate, the average production worker would earn $110,000 a year.

Globaliseringen leder alltså till ökad stress och ångest för medelklassen. TCO argumenterar för även för detta i sin artikel:

Regeringens försämringar i a-kassan ökar nu fokus på att de arbetslösa så snabbt som möjligt ska komma i arbete, på bekostnad av att snabbt komma i ”rätt” arbete. För den som förlorar sitt arbete riskerar detta att leda till sämre lönevillkor vid återinträdet på arbetsmarknaden och försämrade karriärmöjligheter i framtiden. De låga ersättningsnivåerna även för personer med medelinkomster riskerar att förstärka riskerna för personer som blir av med jobbet.

Jag skulle säga att den ökande stressen får människor att klamra sig fast vid jobb dom egentligen inte passar för, och i händelse av arbetslöshet stressas till att ta ett arbete som inte passar dem. Att denna stress skapar en så att säga ”o-matchad” arbetsmarknad. Men tillbaka den amerikanska artikeln:

At the cultural level, too, the new economy can be deeply disconcerting. Are the Goldman Sachs partners and employees who, last December, divvied up some $16.5 billion in bonuses really worth that much more than the rest of us? Then there is globalization, which, no matter what our social background, challenges us in both superficial and fundamental ways. A son cannot hope to work at the now-shuttered factory that once employed his father.

A middle-class applicant to Princeton, the University of Michigan, or a local magnet school finds himself in competition with the children of Asian immigrants, who often perform significantly better on standardized math tests. Americans of an older generation now wonder if their success—and the country’s—owes something to the fact that the U.S. was a protected enclave for much of the postwar period. It is hard to discover that you are no longer the smartest person in the room.

Och vi kommer till globaliseringens kärna. Enkelt sagt så innebär globaliseringen att produkter och tjänster som ska konsumeras här, produceras där, för att arbetskraften kostar så vansinnigt mycket mindre. De internationella storföretagen får helt enkelt lägre produktionskostnader även när alla andra konstnader som transport mm är inräknade. Då kan dessa företag (1) sänka priserna för varorna, (2) öka lönerna eller (3) öka vinsterna. Och det västs medelklass upprörs över är att även om det varit en hel del av (1), så har det varit på tok för lite ökning av (2) i förhållande till (3).

I början av globaliseringen var vi otroligt glada av att kunna outsourca produktionen av enkla varor till billigare arbetskraft, och själva göra något annat mer lönsamt istället. Vi utnyttjade våra komparativa fördelar genom att låta andra arbeta åt oss och ändå vinna på det genom att sälja mer avancerade varor/tjänster och därmed få en positiv bytesbalans, pga att vår produktion var ”värd mer”. Denna positiva bytesbalans blir då vinsten av globaliseringen, för västvärlden alltså. Men när den mer avancerade produktionen flyttar så börjar det hända saker. Innan var det mest underklassens arbeten som försvann, arbeten som kunde ersättas med en utökade låglåne-tjänstesektor, tjänster som konsumerades av de som fick del av globaliseringens vinster. Men nu drabbas den mer inflytelserika och högljödda medelklassen.

Nu så upplever medelklassen att man varken får äta kakan eller behålla den.

Man kan varken få billiga varor/tjänster (1) OCH producera dom själv (2).

Man får varken behålla jobben (2) eller äta upp vinsterna (3) från att någon annan billigare gör jobben.

Vad är då lösningen på globaliseringens dilemma? Och vad kommer medelklassens stress och ångest kommer generera? TCO tar upp farhågorna i slutet av sin artikel:

Om vi inte förstärker den svenska omställningstryggheten riskerar vi en liknande utveckling även i Sverige. Då kommer acceptansen för globalisering och frihandel att minska och svensk konkurrenskraft att försvagas. Om inte samhällets skyddsmekanismer i form av bra arbetsrätt, stark arbetslöshetsförsäkring och omfattande utbildningsinsatser kan dämpa effekterna av denna dramatiska omvandling, kommer den svenska medelklassen i allt högre grad se sin position försvagas.

De historiska erfarenheterna av liknande situationer med en politiskt övergiven medelklass visar att en sådan utveckling är farlig och riskerar att leda till en växande protektionism och kanske till och med ökad nationalism.

Jag har inga ambitioner att komma fram med någon slags lösning, jag problematiserar bara. Men något måste göras. Jag önskar att väst bara kunde inse att vi helt enkelt inte kommer kunna behålla detta relativa välstånd. Jag är en varm vän av att västs välstånd sprids till hela världen och en ökad känsla att vi är en enda mänsklighet, men TCOs slutsats är att västs medelklass kanske inte håller med. Och helt klart är att det globala välståndet koncentreras till att färre och färre personer. Idag äger 2% av världens befolkning 80% av världens resurser. De undre 50% äger mindre än 1% av världens resurser.

Finns det ingen annan väg än till global rättvisa och solidaritet?