Betalt för gammal ost. Gärna ränta också.

Islam kritiseras ibland för att ha en förlegad kvinnosyn. Man syftar då ofta på passagerna om hur många fruar man får ha, och hur man får skilja sig eller inte. Det kritikerna ofta missar är att sätta in det i sin kontext. Om man ser på hur det såg ut på den arabiska halvön på 600-talet (och i resten av världen också för den delen) så var förhållandena betydligt värre än så. I själva verket så var det som predikades av Profeten Muhammed, frid över honom, en enorm jämställdhetsreform. Även om det med våra ögonmått mätt kanske inte var världens största steg, så var det iallafall ett steg i rätt riktning. Och det som enligt mig skiljer de progressiva från fundamentalisterna är huruvida man väljer att ta med sig andemeningen, alltså jämställdhet, istället för det som står ordagrant, i sitt tänkande.

Det jag vill komma fram till är att även den visaste och välvilligaste inte kan se bortom tidens horisont. Vi kan inte förutspå vad som kommer hända i framtiden, vi kan bara se nuet, analysera och göra det bästa av det vi vet. Och inte låsa fast sig vid gamla sanningar, om man inte fortfarande finner dom giltiga.

Något som är sant, eller rationellt, vid ett tillfälle behöver inte vara det senare. Allting måste sättas in i sin kontext. Huruvida det är bra eller inte att någon står på barrikaderna och kämpar kan bara svaras på om man också vet vad den kämpar mot. Ett slagord kan bli helt meningslöst om man inte vet vem eller vad det slår mot.

Ge oss ett val skriver intressant om de kriterier man bör beakta här:

1. kontexten (sammanhanget) – Rationaliteten kan vara giltig under vissa rådande förutsättningar här och nu, men där eller då är den inte alls giltig. När verkligheten runtomkring förändras tappar rationaliteten sin tillfälliga giltighet.
2. aspekten (synvinkeln, perspektivet) – Rationaliteter kan vara partiska, det vill säga giltiga bara så länge man delar någon grundläggande värdering som ligger utanför rationaliteten i sig.
3. taxonomin (kategoriseringen, klassificeringen) – Bildligt uttryckt: En rationalitet består av byggstenar lagda i en viss ordning. Om vi jobbar med fyrkantiga byggstenar är en viss rationalitet för husbygge giltig, men om vi väljer att göra byggstenarna trekantiga så måste en annan rationalitet till. Såväl fyrkantiga som trekantiga byggstenar kan dock hackas fram ur samma runda stenblock…
4. syntaxen (sammanställningen, ordningen) – Ibland kan ordningen som byggstenarna läggs i varieras utan att slutresultatet förändras. Ibland är ordningen oerhört betydelsefull för slutresultatet, men det är ändå långt ifrån alltid som två skilda ordningar, som ger helt skilda slutresultat, kan skiljas åt genom att den ena är mer giltig än den andra.

Vart vill jag då komma med allt detta? Jo jag kan lite frustreras när nyliberalismens företrädare försöker mena att det man tycker nu, är giltigt pga det moderideologin liberalismen tillkämpade sig på 1800-talet. Även om liberalismens företrädare då tillkämpade sig otroliga civilisatoriska framsteg, och att den osten var väldigt fin och värd ett dyrt pris då, så börjar den osten blir gammal nu.

Och det som enligt mig skiljer de progressiva från fundamentalisterna är huruvida man väljer att ta med sig andemeningen, istället för det som står ordagrant. Antingen håller man benhårt fast vid att så länge varje människa tillåts vara egoist och sträva efter sitt eget bästa så kommer allting lösa sig, eller så ser man att för att just garantera alla människors frihet och överlevnad så måste vi gemensamt komma överens om att vi måste hejda oss för att inte förinta planeten. Det är inte längre människans frihet och skaparkraft som sätter gränserna, utan jordens ekologi.

Härom veckan skrevs i DN Kultur en fantastisk krönika av Nina Björk:

Omslaget till den liberala tidskriften Neo har rubriken ”Varning för alarmismen” och på DN:s ledarsida förklarar Niklas Ekdal att ”klimatismen kan bli farligare än klimatförändringarna” (4/2). Det är som om FN:s rapport sticker en nål rätt in det liberala hjärtats ömmaste punkt.

Det har naturligtvis att göra med att det liberala handlingsmönstret så uppenbart inte är tillämpbart i det här fallet. Det går helt enkelt inte att säga att det blir bäst om alla individer köper den lösning de själva föredrar.

Och hon fortsätter lite längre ner:

Om jorden blir varmare på grund av människans aktiviteter och om jorden i längden inte kommer att klara det, innebär detta någonting för en liberal svårtänkbart: det finns en gräns för människan. Hon är inte oberoende av sina materiella omständigheter eller sina medmänniskor. Hon är inte den ensamma gudom de har postulerat henne som.

En sådan tanke bryter brutalt med den liberala traditionen, där den enskilda mänskliga individen och hennes hjärna har setts som de yttersta historiskt verksamma krafterna.

Och Niklas Ekdal skriver såhär på DNs ledarsida:

På 1800-talet var liberalismen en radikal, rentav samhällsomstörtande ideologi. Upplysningens logiska fortsättning i politiken. För individens frihet, utveckling och förnuft – mot det gamla privilegiesamhället och hukandet under kyrka, adel, kung och militär.

Liberalismen gjorde människan till mål i stället för medel.

Under 2000-talet är andra politiska krafter på offensiven. Liberalismen beskylls för att orsaka allt ifrån sexslaveri till klimatförändringar.

Och det blir så sjukt när man försöker förringa en ideologis brister genom att framhålla gamla förtjänster.

Patrik Petterson kommenterar det hela såhär:

Niklas Ekdal skriver i DN
om marknadsekonomins och
liberalismens välsignelser.

Det är inte svårt att hålla
med om att vi har mycket att
tacka liberalismen för.

Men det tycks vara svårare
för nyliberalismens företrädare
vilja se dess faktiska brist.

Och just den problematiken har jag skrivit om tidigare här och här, om nödvändigheten att se att det är människans egoism och brist på förmåga att se oss som ett enda sammanhang. Att vi är del i ett enda ekosystem, oavsett om man där sätter in ekologi eller ekonomi.

Jag låter Nina Björk avsluta med att såga de fundamentalistiska liberalerna:

Och där gårdagens liberaler stod står dagens kvar. I en artikel i Neo skriver Bengt Kriström att klimatförändringarna inte bäst hanteras av naturvetare – utan av ekonomer. Det vill säga: inte av dem som vet någonting om något annat än människan utan av dem som vet något om den mänskliga uppfinningen pengar. Där en naturvetare skulle kunna komma dragande med en kraft utanför den mänskliga kan ekonomen enbart tala om människan och hennes rationalitet. Bara så kan människan fortsätta att vara gud.

Om liberalerna har fel skulle det inte bara innebära att vi skulle behöva ta hänsyn till en kraft utanför oss själva. Det skulle också innebära en omsvängning av djupt personlig karaktär, i alla fall för oss västerlänningar. Det skulle kunna innebära att vi var tvungna att byta livsstil. Inte genom att byta Gucci-väskan mot ett annat märke, utan tvärtom att vi var tvungna att byta livsstil genom att avstå från just detta sätt att bli individer på, just detta sätt att skapa vår identitet. Och då skulle vi verkligen bli vilsna. Då skulle vi verkligen inte veta vilka vi är.

Eller snarare, då blir vi ju alla samma sak: kroppar beroende av varandra och av den natur inom vars ramar vi alla lever. För en liberal är det synonymt med att all individualitet är hotad. Och det är för dem möjligen ett större hot än en förstörd miljö.

Och det som gör oss gröna till progressiva, är att vi bortser inte från socialismen eller liberalismen, men har inget behov att klamra oss fast kring gamla sanningar. Vi behåller de rationaliteter som fortfarande är giltiga, men vi har ingen tung arvsmassa som tvingar oss att blicka bakåt. Istället är vi sanna avantgardister.

Vi säger helt enkelt att varken 1800-talets socialism eller liberalism har alla svaren och att vi istället behöver något nytt och fräsch. Något grönt.