I söndagens Agenda fortsatte Maud Olofsson undvika att ta debatten kring regeringens agerande kring statliga Vattenfall. Istället får statssekreterare Ola Alterå stå för försvaret, vars främsta linje är att deras agerande iallafall inte är sämre än den förra socialdemokratiska regeringen som Miljöpartiet stödde.
Centerns linje om Vattenfall är inte bara tunn. Den har också en ovana att svänga innan Maud Olofsson talar, och då mer än vad coverbandet Pist Off gjorde i Almedalen 2009.
Miljöpartiet har i riksdagen hårt kritiserat den bristande styrningen av Vattenfall, även den socialdemokratiska. Jag tänkte plocka ut några godbitar från åren som gått, och vi börjar redan från riksdagsåret 1994-94.
- Motion 1994/95 – N405 Omorganisation av Vattenfall:
Miljöpartiet begär inte att Vattenfall genomför vår politik
så länge denna inte vunnit riksdagens bifall. Däremot kan
både vi och hela riksdagen begära att Vattenfall aktivt arbetar
för att genomföra den politik som regering och riksdag
beslutat.
Så har inte varit fallet. Tvärtom har Vattenfalls ledning vid
otaliga tillfällen i ord och skrift kritiserat de politiska
besluten och i sin praktiska politik samverkat med de krafter
i samhället som propagerar för ökad energianvändning och
för kärnkraft.
- Motion 2001/02 – N332 Vattenfall och brunkolsbrytning i Tyskland.
Ska statliga Vattenfall sätta hårt mot hårt i en ägarkamp med ett amerikanskt företag i Tyskland? Ska statliga Vattenfall, med oss skattebetalare som delägare, vara med i en tvångsförflyttning alternativt nedläggning av en brunkolsgruva på främmande territorium? Kan över huvudtaget en svensk miljöminister stillatigande se på när ett statligt svenskt företag bryter och eldar brunkol?
Brunkolsbrytningen och -eldningen är en sådan verksamhet som i många avseenden är oförenlig med en ekologiskt och socialt hållbar framtidsstrategi. Den sorbiska minoriteten i östra Tyskland åtnjuter ett grundlagsstadgat skydd i den brandenburgiska författningen. Dagbrottet står idag 1,5 km utanför den sorbiska byn Horno som är kulturminnesmärkt.
- Fråga 2003/04 – 274 av Lars Ångström (mp) till näringsminister Leif Pagrotsky (s) om Vattenfall och vindkraften
Målet för statliga Vattenfall är ”att vara nummer ett för kunden, miljön och ekonomin”, om man ska tro företagets årsredovisning. Men att döma av Vattenfalls verkliga verksamhet är det bara ”ekonomi” som är riktigt högprioriterat.
Skälet för att staten ska äga Vattenfall måste vara att man vill något med det, till exempel att minska miljöpåverkan, eller förhindra något genom sitt ägande, till exempel oskäligt höga priser eller låg leveranssäkerhet. Vinsten bör komma i tredje hand, fast det givetvis inte vore acceptabelt om bolaget skulle gå med förlust.
Miljöpartiet är erkänt duktiga förhandlare, många anser att vi fick igenom för mycket grön politik i det tidigare samarbetet med Göran Persson. Men att därför genom guilt by association lasta oss för socialdemokraternas misslyckande håller inte.
På grund av Miljöpartiets skarpa och obändliga linje i dessa frågor så hämtade Göran Persson istället stöd för sin energipolitik hos vänsterpartiet och just centerpartiet, vilket gör saken än mer pikant.
Hycklandet tar sedan nya höjder då det största utökandet av Vattenfalls kolkraft kom genom köpet av Nuon. Då med Maud Olofssons välsignelse, nu ”oacceptabelt”. Veckans Affärer kommenterar:
Det var ett helt annat tonläge mellan parterna för nio månader sedan, den 23 februari, när näringsminister Maud Olofsson kommenterade Vattenfalls och för den delen Sveriges största företagsaffär när den statliga jätten köpte det holländska kommunala kraftbolaget Nuon för 100 miljarder kronor. Då hette det att ”förvärvet av holländska Nuon är ett naturligt steg i att skapa ett ännu större värde i Vattenfall”.
Händelseutvecklingen belyser vådan av att sitta på två stolar, då en kapitalistisk där vinstmaximering och värdeskapande är det övergripande målet, och nu en politisk från vilken samma Maud Olofsson i måndags sa: ”Det är oacceptabelt att Vattenfalls utveckling går åt fel håll. Vattenfall måste, i egenskap av ett statligt företag, ta ett väsentligt större ansvar när det gäller investeringar i förnybar energi. Det ska vara styrelsens viktigaste drivkraft.”
Miljöpartiet har hittils aldrig haft direkt inflytande på Vattenfall. Centerpartiet äger idag genom Olofsson både näringsminister och energiminister, och kan därmed styra Vattenfall om de bara skulle vilja.
Men tydligen smakar kolmiljarderna bättre. Även om Olofsson inte avgår iochmed detta så blir Centerns vattentramp om Vattenfail förmodligen deras fall
Följade citat från SvDs söndagsanalys handlar inte om just denna fråga, men stämmer likväl:
Priset kan bli högt för alliansen. Centerpartisterna ligger i senaste Sifon nära fyraprocentsspärren. MP kan bli partiet som knuffar dem ut ur riksdagen. Effekten kan bli en socialdemokratiskt ledd regering med ett osedvanligt starkt miljöparti.
Mer: Björn Fridén har sammanfattat Maud Olofssons agerande rätt fint på alliansfritt Sverige, Christian Valtersson, SR, SVT, TV4, Expressen, DN och inte minst totalsågningen av DNs ledarredaktion, Pressmeddelande från Grön Ungdom