En av våra nya medlemmar, Sven Elander, bloggar här klokt om hur vissa borgerliga liberaler ofta svartmålar politisk intervention på marknadsekonomin genom att kalla det planekonomi. Här är ett urklipp:
Låt oss klargöra en sak: politiska regleringar är inte samma sak som planekonomi. Det kan låta som en självklar sak, men tydligen inte. Så här skriver nämligen Niklas Ekdal i DN apropå den accelererande klimatförändringen:
Att dirigera fram lösningarna på politisk väg låter sig knappast göras. All praktisk erfarenhet visar att planekonomi betyder katastrof för både människor och miljö.
En sak är säker. Utan politiska lösningar väntar en katastrof för både människor och miljö. Men betyder det att vi måste införa planekonomi á la Sovjet eller Nordkorea? Knappast.
Johan Norberg för ett liknande resonemang i Expressen där han skriver att det är rika människor som har råd att tänkta på naturen och att klimatfrågan kommer att lösas med mer tillväxt och snabbare teknikutveckling.
Det intressanta med både Ekdal och Norberg är att de först förkastar politisk styrning/regleringar som ett sätt att lösa klimatproblemen, och därefter pekar på just politiska regleringar som lösning på problemet.
Niklas Ekdal skriver att Det är deras (politikernas) uppgift att baka in dolda miljökostnader i priset, via beskattning och Johan Norberg skriver att en mer marknadsvänlig metod skulle vara en internationell koldioxidskatt, så man betalar i proportion till den skada man orsakar.
Klok observation.
En annan sak som jag tänker på, är hur Johan Norberg använder begreppet ”rik”. Rik är ett relativt begrepp, det är något man är i förhållande till någon annan.
Men Johan Norberg använder begreppet som om det vore absolut, ett visst mått på ekonomiska tillgångar. Det är en form av nyspråk, där man skönmålar begreppet rik och gör det till något som skulle kunna vara uppnåerligt för alla.
I juni skrev jag såhär om rikedom:
Jag har länge velat göra upp med konceptet rikedom. Det är ett vedervärdigt koncept, men som i vårt samhälle höjs upp till skyarna. Men missförstå mig inte nu, det är inte fel att människor har en hög levnadsstandard, även kallat välfärd. Men vad är då skillnaden mellan välfärd och rikedom?
Jo det ena är relativt absolut och det andra absolut relativt. Välfärd är att människor får tillgång till bostad, utbildning, arbete och kultur i den mån som är den allmänna normen eller standarden i samhället. Att så många som möjligt är över samhällets socialt accepterade lägsta-nivå, som då ska vara så hög så möjligt.
Rikedom är dess motsats. Rikedom är att när ett fåtal har markant högre levnadsstandard än genomsnittet. Att klyftorna mellan rika och fattiga är så stora så möjligt, och där taket för de rika är så högt så möjligt.
Kort sagt, alla kan inte bli rika, och det är heller inte lösningen på klimatproblemen.
Dock så håller jag med om tanken bakom Johan Norbergs resonemang, om man bara byter ut ordet ”rik”. Det är först när de första stegen på Maslows behovstrappa är bemötta som man har utrymme att tänke långsiktigt och globalt på miljön och klimatförändringarna.
Just därför behöver vi dels effektivare bistånd, men framför allt rättvisare regler för världshandeln. Inte bara av solidariska skäl, utan vi har också ett egenintresse att skapa acceptans i utvecklingsländerna för exempelvis en global koldixidskatt.
Pingat på intressant.se
Andra bloggar om: Interventionism, planekonomi, Niklas Ekdal, Johan Norberg, Sven Elander, Rättvis handel, koldioxidskatt, klimatförändringar, miljö, marknadsekonomi, rik, rikedom
1 thought on “Interventionism, planekonomi, rikedom och rättvis handel”