I helgen var jag på Ideellt Forum i Uppsala, anordnat av Svenska Kyrkan
En väldigt lärorik helg, om allt från att vi har föreningar av frivilliga som bygger kyrkan tex Svenska Kyrkans Unga, till godhetssyndromet i Svenska Kyrkan.
Anders Carlberg, föreståndaren för Fryshuset, pratade om en kyrka som befinner sig i kris, en kyrka med några få fyllda bänkar. Många nickande instämmande, och man skulle försöka komma på varför. Han tog då upp en galen präst vid namn Olle Carlsson, som jobbar i Allhelgona-kyrkan på södermalm. En präst som gör gudtjänster för alla.
Jag har länge funderat på min del i kyrkan som frivillig, hur andra uppfattar Svenska Kyrkan och vad vi egentligen gör för att skrämma bort åldersgruppen 20-50.
Efter att ha varit i Allhelgona-kyrkan på södermalm (tillhörande Katarina församling), förstod jag varför jag valde att konfirmera mig, en mässa fylld med kärlek, där ALLA är välkommna. Där det inte finns en auktoritet som bestämmer en högtidlig känsla riktad till en liten, döende publik som måste hålla band på sina inre känslor. Det liknade istället mer en andaktsform, där folk fick gråta, skratta, applådera och fick tid för sig själva. Utan högtidlighet, där de som ville fick prata/predika, där orden kom från hjärtat och inte för att underhålla ett fåtal personer.
Jag är inte uppfostrad i en kyrklig familj, vi var aldrig i kyrkan. Jag hade ett betydligt mindre kulturarv än vad de som är uppfostrad i en ”kristen” familj.
Är det då bara jag som inte är uppfostrad i en ”kristen” familj som tycker om denna form av gudstjänst? Nej, kyrksalen var fylld, människor satt på golvet för att få vara med, folk stod i gångarna.
Jag jämförde det med mässan i Uppsala domkyrka som avslutade helgen och som skulle vara lite nytänk efter helgen. Högmässan påminde mig om en katolsk mässa, en mässa där prästen berättar för oss hur vi ska tro, en mässa där de kyrkovana stod i centrum, utan plats för en förstagångs besökare, om jag skulle kommit dit för första gången hade jag gått därifrån.
Jag frågade min präst om vad han tyckte, ”jag tänkte inte så mycket på det, kollade mest på den vackra kyrkan”. Om en präst som har studerat texterna inte kan hänga med är något fel.
Vad vill jag ha sagt med allt detta?
Jag anser att istället för att hålla i en tradition som har skapats, ska man kanske läsa ordet och prata ifrån hjärtat. Var det inte det Jesus berättade för oss?
Jag blir ibland rörd i högmässan, men aldrig som på en andakt eller i Allhelgona.
Jag vill inte att ni ska riva ner allt som har byggts upp under årtionden, men IFRÅGASÄTT varför vi gör som vi gör, och kolla på varför det är svårt att få 20-50 åringar i kyrkan. Du har säkert ett bättre svar än jag, så tänk över det.
Vad sa Jesus, vad sa Luther?
Om någon av dem skulle komma till någon av våra ”högmässor” eller ”gudstjänster” skulle de troligtvis brista i gråt. Eller vad tror du de skulle säga.
När försvann Jesus ifrån våra högmässor?
Tänk på att det ända som måste vara med i en mässa är:
Förlåtelsen
Nattvarden
Välsignelsen.
Du är fri att göra vad du vill utöver detta, men tänk på att inte rasera det du står på. Tänk på alla i församlingen.
Ställ dig frågan, vad är det jag tycker om, ta vara på det. Inte vad som står i församlingsinstruktionen.
En sista sak om ni inte har slutat läsa, varför bekänna kyrkans tro?
Varför inte ta lite tid att bekänna din egen istället?.
Varför kan man inte bekänna sin tro på ett annat sätt?
Jag är radikal, men jag tror det behövs i en kyrka som i dagsläget underhåller 10 äldre damer.
Skont…! fler som blandar ihop begreppen kristen och religios.
For kristendom verkar ju numera endast vara, lite love lite peace och lite understanding.
ses pa regnbagsmassan 😉