Positiv parlamentarism, presidentialisering? Del 1

Idag spenderade jag förmiddagen på ett mycket intressant seminarium om Grundlagsutredningen, som beskrivs såhär på sin hemsida:

En parlamentarisk sammansatt kommitté tillkallas med uppgift att göra en samlad översyn av regeringsformen.

Kommitténs arbete skall framför allt koncentreras och inriktas på att stärka och fördjupa den svenska folkstyrelsen, att öka medborgarnas förtroende för demokratins funktionssätt och att höja valdeltagandet. I uppdraget ingår därför att göra en utvärdering och översyn av hela valsystemet samt av de bestämmelser som reglerar regeringsbildningsprocessen och förhållandet mellan riksdag och regering i övrigt.

Uppdraget omfattar även en översyn av folkomröstningsinstitutet. Kommittén skall vidare utreda frågorna om lagprövning och om det finns behov av en författningsdomstol. I det sammanhanget skall kommittén undersöka om det finns behov av att tydliggöra domstolarnas roll i det konstitutionella systemet. I kommitténs uppdrag ingår härutöver att se över möjligheten att öka öppenheten vid tillsättningar av högre statliga tjänster.

Dagens seminarium handlade om relationer, mellan statsminister, regering och riksdag. Det blev lite härlig kändis-skådning, då Maria Abrahamsson, PM Nilsson, Lena Hjelm Wallén, Olof Simonsson närvarade. Men till saken. Två rapporter skulle avhandlas och diskuteras under seminariet, och det första var ”Misstroende förklaring och regeringsbildning 1994-2006” med undertexten ”Regeltillämpning och författningspolitiska alternativ”, av Magnus Isberg. Föga upphetsande. Och inte blev det bättre av att Magnus Isberg själv inte närvarade pga sjukdom och att ersättarens plan hade fastnat i Umeå kvällen innan. Så konferenciern hastade igenom rapporten, och eftersom det då blev rätt träigt så minns jag inte så mycket. Men ett par saker vill jag lyfta fram.

I Sverige har som vi alla vet parlamentarism. Men det kanske inte alla är fullt så medvetna om är vi har något som kallas negativ parlamentarism, och inte som många kanske tror positiv parlamentarism. Positiv parlamentarism innebär att det krävs att en definierad majoritet av riksdagen röstar för en regering för att den ska kunna tillträda, vilket kan låta självklart. Men så är det då alltså inte i Sverige, utan här så räcker det med att en majoritet av riksdagen inte röstar mot. Nu kanske det låter som om att det inte är någon större skillnad, och det stämmer faktiskt. Det är ingen större skillnad, men det kan komma tillfällen då det spelar all skillnad i världen, och därför är det värt att undersöka vilket som passar Sverige bäst.

Mycket förenklat kan man kanske säga att negativ parlamentarism är fördelaktigt för stora partier och positiv bättre för små. Ett stort parti kan regera även om den inte har ett aktivt stöd i riksdagen, så länge missnöjet inte är såpass stort att det finns en majoritet för en misstroendeförklaring. Om man tar vänsterpartiet eller miljöpartiet som exempel, så kanske inget av dom skulle våga röstar för en misstroendeförklaring mot Socialdemokraterna och riskera omval. Men om Socialdemokraterna behövde vänsterpartiets och miljöpartiets aktiva stöd för att bli valda så ger det de små partierna en mycket mycket starkare förhandlingsposition. Visserligen behöver man dess stöd i riksdagen för alla andra saker så som budget osv, men mycket makt ligger i själva regeringsbildningen.

Alltså skapar negativ parlamentarism utrymme för minoritetsregeringar, och positiv parlamentarism skapar större krav på koalitionsregeringar.

Vilket som är bäst för Sverige ”i sig” vågar jag inte riktigt ge mig på att svara på, men min uppfattning är att Miljöpartiet och andra små partier förmodligen har en del att  vinna på att vi byter till positiv parlamentarism.

Nåja. Rapporteringen om den andra rapporten kommer i del två.