Tidöregeringen har idag presenterat sin klimathandlingsplan. Istället för de snabba utsläppsminskningar här och nu som Sverige behöver så begravs klimatpolitiken i nya utredningar. Jag är tyvärr inte förvånad, men jag är oroad över konsekvenserna för klimatet —och vad regeringens bristfälliga klimatpolitik innebär för Sverige och för EU.
En av många gröna framgångar när Miljöpartiet satt i regeringen var det ramverk för klimatpolitiken vi fick igenom. Klimatmål antagna i bred enighet, ett nytt klimatpolitiskt råd och en klimatlag som ställer krav på varje regering att presentera en klimathandlingsplanen året efter ett riksdagsval. Att det nu kommer en klimathandlingsplan är alltså i sig inte något aktivt val från regeringen, utan lagkrav.
Trots det blev klimathandlingsplanen en missad chans att öka takten i klimatarbetet. Istället för att lägga i ytterligare en växel och presentera nya åtgärder för att nå klimatmålen, så säger regeringen nu att de svenska klimatmålen ska ses över i miljömålsberedningen. Detta skapar osäkerhet kring vilken ambitionsnivå som gäller i klimatpolitiken både för kommuner, myndigheter och näringsliv – och det försenar klimatarbetet.
Tyvärr imponerar inte heller de åtgärder som faktiskt presenteras i klimathandlingsplanen. Istället för att bygga vidare på den klimatpolitiska verktygslådan så vill Ulf Kristerssons regering nedmontera och fly undan ansvar. Nedmontera eftersom redan beslutade klimatåtgärder på EU-nivå, som den nya utsläppshandeln för vägtransporter, nu ska användas som förevändning för att dra ner på befintliga styrmedel som koldioxidskatten. Fly undan ansvar eftersom att regeringen nu maximalt vill använda möjligheten att köpa utsläppsutrymme från andra länder för att räkna av mot sitt eget klimatåtagande. Med andra ord: Istället för att minska utsläppen så lägger vi skattepengar på att köpa oss fria från ansvar.
När Kristersson och Pourmokhtari nyss stod på pressträffen och presenterade klimathandlingsplanen så var det med ett mycket stort fokus på att nå nettonollutsläpp i Sverige 2045. Men för klimatet är det ackumulerade utsläpp som gör skillnad. Det vi släpper ut på vägen fram till 2045 stannar kvar i atmosfären under en lång tid framöver, även om vi skulle nå nettonollutsläpp 2045. Det som gör störst skillnad för klimatet är därför utsläppsminskningar i närtid, men det är något regeringen är påtagligt ointresserade av att prata om. Istället genomför regeringen kraftiga utsläppsökningar i närtid, och skjuter utsläppsminskningarna på en avlägsen framtid.
Regeringens klimathandlingsplan innebär också att redan beslutad EU-politik paketeras som den nya regeringens reformer. Ökade krav på utbyggnad av laddstolpar, ökade utsläppskrav på lastbilar och den nya utsläppshandeln för vägtransporter är bara tre exempel på åtgärder som beslutats eller på gång att beslutas på EU-nivå, men som regeringen nu försöker framställa som deras egna reformer. Hellre att de följer EU-regelverk än inte alls, men det är en skamlös ompaketering att försöka framställa det Sverige redan är tvingade att göra som regeringens nya politik.
Regeringen borde istället ha lyssnat på näringslivet. Vi har en regering med borgerliga partier, men som väljer att gå i populistiska sverigedemokraters ledband istället för att lyssna på alla de svenska företag som aktivt efterfrågar både bibehållna klimatmål och nya åtgärder som hjälper oss att nå dem. Det är inte konstigt – att ligga i framkant i klimatomställningen ger konkurrensfördelar. Dessutom blir kostnaderna både för medborgare och näringsliv högre om vi gör omställningen i framtiden istället för att genomföra den här och nu. Men tyvärr är regeringen bakbunden av sverigedemokraterna.
Sverige har brukat vara ett föregångsland i klimatpolitiken. Ett land som andra EU-länder tagit inspiration ifrån. Ett land som visade att det gick att höja ambitionerna, vilket i sig möjliggjorde för EU-kommissionen att lägga fram förslaget om Fit for 55 som vi beslutat om den här mandatperioden i Europaparlamentet och där jag varit med och förhandlat flera delar. När Sverige nu istället steg för steg sätter sig i baksätet i klimatpolitiken så sänder det en oroväckande signal till andra EU-länder. Inte ens Sverige – ett rikt land med goda förutsättningar att visa vägen och gå före – tänker anstränga sig för att minska sina utsläpp i närtid.
Klimathandlingsplanen blev en klimatförseningsplan.