Artiklar

COP24: From promises to climate action

2018-12-12 av Jakop Dalunde

The EU Governance Regulation as a foundation for the Paris Rulebook.

This text in Swedish.

The Paris Agreement was adopted in the French capital in 2015, during COP21. Foto: Chris Karidis.

The Katowice climate change conference has entered its second week. Now it is time for the world to act on what we agreed on in Paris three years ago. That conference delivered the goals – now it is time to produce the plan for how to achieve them.

The aim of Katowice is to negotiate the Paris Agreement’s ”rulebook”, the guidelines that are to govern the implementation of the agreement. In that sense, it is very similar to a law recently adopted by the EU, “the Regulation on the Governance of the Energy Union and Climate Action” (GR). The purpose of that regulation is to serve as the EU roadmap for achieving the Union’s 2030 energy and climate targets, and in a longer perspective, to contribute to the achievement of the Paris Agreement. These similiarities offer us an opportunity to draw inspiration from the GR in designing the Paris Rulebook. In this text, I will examine the most critical issues during COP24 and discuss the GR’s solutions to similar issues.

The Paris Agreement

Firstly, some background. During the Paris climate summit in 2015, the world agreed on a global temperature target for the first time. In the agreement it is stated that “the increase in the global average temperature [should be kept] well below 2°C above pre-industrial levels and pursuing efforts to limit the temperature increase to 1.5°C” (PA Art. 2.1a). The agreement also describes how this goal should be achieved. One of the most significant tools are the Nationally Determined Contributions (NDC, Art. 4). These NDCs should outline how a country plans to do its part in reducing global emissions. The agreement also establishes the responsibility of richer countries to support developing countries in their climate action, and institutes funding instruments such as the Green Climate Fund (Art. 9, 10 and 11).

The negotiations in Paris produced an agreement that clearly states the targets we are reaching for. However, the discussions on how we are supposed to get there were postponed to a later date. This is what COP24 is about, and what the negotiators in Katowice have to achieve.

The EU Governance Regulation: a possible foundation for the Paris Rulebook

The rulebook will describe how the articles of the Paris Agreement should be interpreted and implemented. Similarly to the Governance Regulation, it can be likened to a roadmap for the Paris Agreement, describing what the world’s countries are expected to do in order to fulfil their part of the agreement. There are many similarities between the rulebook and the GR, and the latter’s solutions can in many ways be used to address the problems facing the design of the rulebook.

So, what issues are the most critical during COP24, and what solutions does the GR provide for these? Three areas are among the most significant: 1) guidelines for the design of NDCs; 2) guidelines for reporting and review; and 3) the global stocktake. Let us discuss them in turn.

1. Guidelines for the design of NDCs

The first proper national climate plans will be presented in 2020. It is not yet clear what should be included in these plans, whether all countries should follow the same timeframe or not, and if all countries should plan for actions at the same level of detail. The GR provides some guidance on this matter.

The regulation has its own equivalent to NDCs, so-called ”National Energy and Climate Plans” (GR Art. 3). These point to what should be the basis of the NDC guidelines: rules that ensure consistency, clarity and transparency.

The GR’s national plans are designed according to a common binding template. All plans must therefore, for example, include a chapter on the current political situation, with sub-headings on currently implemented measures in the energy and climate areas etc. Additional chapters address national objectives in areas such as energy efficiency and renewable energy, as well as descriptions of planned measures and impact assessments of these (GR Art. 3-14; Annex I). These common, detailed requirements for designing the plans increase the likelihood that they will actually be implemented and deliver results. When large, abstract climate targets are broken down into sector-specific sub-goals, they become manageable.

Consistency, clarity and transparency

Equally detailed rules for NDCs are not possible, but the GR points to the importance of a consistent, common framework for countries to work with in addressing climate change. With consistent plans, it is much easier to compare the commitments of different countries, which in turn gives us a clearer picture of where we are heading. Something that, in turn, is a prerequisite for us being able to raise climate ambition when necessary. It will also be easier to assess the fairness of individual climate plans with a higher degree of consistency among NDCs – determining whether one country does enough in comparison to another.

In view of this, some important points to include in a common NDC framework could be: sector-specific sub-goals, requirements on determining how much of a country’s total emissions to NDC covers, descriptions of planned instruments and methods for monitoring the NDC’s implementation. In addition, each party should clearly state on what grounds it considers its NDC to be fair and ambitious in light of its national circumstances. The parties should agree on variables to include in determining these circumstances, where relative cost of efforts, historical emissions, potential for increasing the capacity of renewables, climate change vulnerability and human development could be a few factors to include.

The conditions for establishing common and consistent guidelines are wholly different at a global level, compared to an EU one. While the GR is largely designed in a ”top-down” perspective – being a binding law applicable to all EU Member States – the Paris Agreement and its NDCs are based on a “bottom-up” model, based in national capacities. Therefore, the guidelines of the rulebook require as much clarity as possible. Otherwise, the risk of countries trying to avoid actual commitments increases, as it is difficult to compare and assess the efforts of different countries.

Clarity also contributes to transparency, which is a prerequisite for maintaining trust in the NDCs. It supplies some certainty of the fact that other countries are also doing their part. That in itself is also a prerequisite for maintaining trust between the parties of the Paris Agreement, and in turn to the agreement as such. When President Trump stated that the US would pull out of the Paris Agreement, he named its “unfairness” as one of the primary reasons. Such a statement points to where deteriorating trust might lead us. Without sufficient trust between parties and towards the agreement as such, the entire global climate framework is likely to collapse.

2. Guidelines for reporting and review

This point is in many ways connected to the previous one. Here, the discussions will focus on “the enhanced transparency framework” (ETF), that governs how the implementation of the Paris Agreement is to be reviewed and evaluated. The principle that ought to pervade the framework is greatest possible transparency, as the Paris Agreement’s bottom-up design requires a system that ensures the credibility of reported measures and emission reductions.

The ETF consists of two pillars, reporting and evaluation. They have two underlying purposes. Firstly, to provide a structure for reporting on how national efforts to reduce emissions is progressing, and secondly, to provide greater clarity about climate funding.

National greenhouse gas (GHG) inventories

The Paris Agreement compels the parties to ”regularly” provide inventories of national greenhouse gas emissions and to report on their progress in implementing their NDCs (PA Art. 13.7). The most critical issue regarding emission inventories is how often these should be published, annually or biennially, and if all parties will be subject to the same requirements content-wise. Negotiators must agree on similar time requirements for reports on NDC progress, but also on more detailed guidelines for the reports’ contents along with the methods used to calculate progress.

The GR commits Member States to, by 31 July 2021 and every year thereafter, publish reports on their greenhouse gas emissions (GR Article 26.2). The contents of these inventories is thoroughly detailed in the GR, from which specific gases should be included in the calculations, to specific headings on emissions from specific sectors such as papermaking (GR Annex V).

In addition, the Commission has been tasked with establishing a ”Union inventory system” acting as a quality assurance mechanism, auditing the reports of Member States. In 2027 and 2032, the Commission will also carry out a comprehensive review of previously submitted inventory data (GR Article 38). Through these provisions, the GR ensures the reliability of the GHG inventories and controls whether emissions are actually decreasing at the rate previously reported.

Here too, it is possible to identify the key concepts of consistency, clarity and transparency. Common rules that provide the conditions for effective comparison and accountability. These aspects should lie at the heart of the ETF guidelines.

All parties to the Paris Agreement should compile inventories each year. It is necessary if we are to reliably assess whether we are on track to meet our climate goals. As regards the scope and detail of the inventory, there is greater room for flexibility. We cannot deny the fact that different countries have different capacities to collect and compile data on national emissions. We have to respect these differences, while ensuring the highest possible consistency.

A system of different ”tiers” for the level of reporting requirements could be a solution to this issue, where countries with different capacities are placed in different such tiers. The UN’s Intergovernmental Panel on Climate Change (IPCC) has established such a system, where tiers 1, 2 and 3 all set different levels of reporting requirements. Transferring this system to the rulebook and the ETF could provide a solution, while allowing countries to raise the level of ambition in their reporting – i.e. moving to a higher tier – whenever possible.

Reporting on NDC progress

The GR has sound rules for reporting. By 15 March 2023, EU countries will each submit a comprehensive progress report to the Commission (GR Article 17). The report will describe how far an individual Member State has come in achieving the country’s national energy and climate plan, while describing value and shortcomings of implemented measures. The report will detail development in six areas, including renewable energy and energy efficiency. After 2023, Member States will produce updated reports every two years.

The parties to COP24 should be inspired by this structure. In particular, transparency is essential if trust between parties is to be maintained. Countries should therefore be required to describe the methods used to assess progress in their respective reports. In the GR, the provisions for reporting are bounded in law, an option closed to the parties of the Paris Agreement. Consequently, clear rules and requirements on e.g. reporting on the methodology used represent a kind of middle ground.

Climate Funding

The financing issue is one of the most critical during the negotiations in Katowice. By 2020, USD 100 billion will be paid annually to developing countries, aiding them in implementing climate measures. A large number of these countries assert that the flow of climate financing is increasing too slowly, making it difficult for them to start implementing measures. They also believe that clearer rules are needed for reporting on planned payments to developing countries – which is necessary for them to be able to plan for costly efforts in a longer perspective. Well-designed guidelines for the ETF can solve these problems.

Under the Paris Agreement, parties that provide other parties with support in the form of funding, technology transfer and capacity building support, are required to disclose this support (PA Article 13.9). Similarly, parties on the receiving end are required to disclose how support much they have received while also presenting their needs (PA Article 13.10). For both these reporting obligations, clear, common rules are arguably required. The countries on the giving end should have to account for the reasons behind providing a given state support, in addition to which actions and objectives the support is expected to achieve. Any notion that support is given arbitrarily, for example to a country’s political allies must be fought against, as it would be detrimental to the trust between parties and the agreement as such.

Similarly, beneficiary countries should clearly state what support they received during a given period of time, and to which ends it was used. They should also be required to describe their needs, preferably based in documents such as their NDCs – what capacities is the country lacking in order to meet its targets? Something that can then be used as a basis for donor countries’ assessments and justifications regarding specific support efforts.

The GR does not establish new funding instruments, but opens up the possibility for Member States to take part in the Union’s established support systems (GR Art. 20). In addition, the Commission and the European Environment Agency have the opportunity to support the capacity development of EU countries and provide technical support for countries reporting obligations, etc. (GR Art. 41 and 42).

In conclusion a solid, transparent ETF framework that is, to the greatest extent possible, consistent for all countries is a prerequisite for the world’s continued respect for the Paris Agreement. During the negotiations in Katowice, the parties will also decide on when the ETF will take effect, and when the parties will submit their first reports. There is a sound basis for this to happen by 2022, mainly due to our next and last point.

3. The global stocktake

Under article 14 of the Paris Agreement, the parties shall, in 2023 and every five years thereafter, conduct a global stocktake of how the world’s climate action is progressing. Based on the stocktake, the parties will then decide whether to raise their level of ambition if the 1.5-degree target begins to slide out of reach. While the ETF deals with the evaluation of national commitments, the global stocktake is the tool for aggregating these, giving a complete picture of the situation.

To reach the Paris Agreement’s temperature target, increased levels of ambition over time will be a necessity. The global stocktake is the most important tool for facilitating this increase. It is therefore essential that the parties agree on the scope and content of the stocktake.

Our most powerful instrument: carbon budgets

The GR introduces a measure that could make the review a powerful tool – carbon budgets. Global warming is closely linked to the amount of greenhouse gases released into the atmosphere. Thus, we can set a ”budget” for how much emissions we can have over the coming decades if we want to limit global warming to, for example, two degrees. According to the IPCC, we have about 675 gigatonnes of carbon dioxide left to emit into the atmosphere before missing that target. The Paris Agreement thus already implicitly incorporates a carbon budget in its framework, through its temperature targets – formalising this would make the global stocktake even more powerful.

The Greens fought to introduce this concept into the GR, but more effort is needed at EU-level to formally establish such a tool. The EU should adopt its own, fully calculated carbon budget for managing its climate action. Ideally, all the world’s countries would do the same. Establishing a global carbon budget, which the global stocktake is measured against, would constitute an essential first step towards this. The global budget could then be broken down to country, regional and city level, which would make it very clear if we are on track to miss the temperature target. If regional carbon budgets were to be established, it would also be clear where we are lagging behind the most, and where powerful measures are the most needed.

And this is where the issues reviewed in this text are brought together. With a solid framework for NDCs and the ETF, we will 1) be able to rely on the data on which reports and evaluations of the current situation are based, which in turn means that 2) the results of the global stocktake – the status check on how the world’s climate action is actually progressing – becomes more reliable, which means that 3) we can answer the questions ”what do we need to do?” and ”how fast?” more clearly and with more certainty.

Conclusion

The Governance Regulation could be likened to an EU roadmap for achieving the Paris Agreement. The Paris Rulebook is being drafted under wholly different conditions, but in essence has the same purpose: to operationalise the Paris Agreement and give us the tools to reach it. They constitute two roadmaps for achieving the same Paris Agreement.

As the parties attending COP24 are concluding their negotiations on the rulebook, I can only hope that they are inspired by the Governance Regulation and its solutions to similar issues. The EU should take the lead in advocating rules based on the greatest possible consistency, clarity and transparency. It is time to transform promises into action. The climate can not wait.

COP24: Från löften till handling

2018-12-11 av Jakop Dalunde

Hur EU:s styrningsförordning kan ligga till grund för Parisavtalets regelbok och genomförande.

This text in English.

Parisavtalet antogs i den franska huvudstaden 2015, under COP21. Foto: Chris Karidis.

Klimatmötet i Katowice är i full gång. Nu är det dags för världens länder att agera på de löften man enades om i Paris för tre år sedan. COP24 fortsätter där vi slutade. Paris levererade målen – nu är det dags att producera planen.

Mötet i Katowice ska ta fram Parisavtalets “regelbok”, de riktlinjer som ska styra avtalets implementering. I den syftesbeskrivningen är den mycket lik en lag som EU nyligen antog, styrningsförordningen för EU:s energiunion och klimatåtgärder (the Governance Regulation – GR). Den lagen kan liknas vid EU:s färdplan för Parisavtalet, liksom ett första steg mot en europeisk klimatlag – ett ramverk för hur EU ska nå sina klimatmål. Det finns därför stora möjligheter att dra inspiration från denna i arbetet med regelboken. Det här inlägget syftar till att gå igenom de mest brännande frågorna under COP24 och redovisa EU-lagens lösningar på liknande problem.

Parisavtalet

Först lite bakgrund. Under klimatmötet i Paris 2015 enades världens länder för första gången om ett långsiktigt temperaturmål – den globala uppvärmningen ska hållas långt under 2 grader med sikte på 1,5 grader (Art. 2). Avtalet slår även fast hur detta mål ska nås. Bland annat ska varje land ta fram en plan för hur det ska minska sina utsläpp, så kallade ”nationellt fastställda bidrag” (Nationally Determined Contributions – NDC, Art. 4), utforska möjligheterna att binda växthusgaser i kolsänkor (Art. 5) och ta fram strategier för anpassning till klimatförändringarna (Art. 7). Avtalet fastställer även rikare länders särskilda ansvar att stödja utvecklingsländer i deras klimatarbete, och etablerar finansieringsinstrument som en global, grön klimatfond (Art. 9, 10 och 11).

Förhandlingarna i Paris mynnade ut i ett avtal som tydligt visar vart vi ska i klimatarbetet. Många detaljer om hur vi tar oss dit lämnades dock utanför de diskussionerna. Det är dessa frågor som ska besvaras under COP24 i Katowice.

EU:s styrningsförordning: en möjlig grund för Parisavtalets regelbok

Regelboken syftar till att beskriva hur Parisavtalets artiklar ska tolkas och implementeras. Den utgör sammantaget, likt styrningsförordningen, en slags färdplan för Parisavtalet, som närmare beskriver vad världens länder förväntas göra, och som säkerställer att de faktiskt gör det. Parallellerna är många mellan regelboken och styrningsförordningen, och den senares lösningar kan ligga till grund för de problem som måste benas ut under COP24. Som huvudansvarig EU-parlamentariker för förordningen ser jag många möjligheter till det.

Vilka frågor är då de mest brännande under COP24, och vilka svar tillhandahåller styrningsförordningen för dessa? Tre områden är i fokus under förhandlingarna: 1) regler för utformningen av NDC:er, 2) riktlinjer för rapportering och granskning, samt 3) den globala inventeringen. Låt oss gå igenom dem en i taget.

1. Regler för utformningen av NDC:er

De första riktiga nationella klimatplanerna ska presenteras av världens länder år 2020. Det är ännu inte fastställt vad som ska ingå i dessa planer, om alla länder ska följa samma tidsram och planera för åtgärder på samma detaljnivå. Styrningsförordningen ger oss här en fingervisning om hur vi kan göra.

Förordningen har en egen motsvarighet till NDC:er, så kallade “Nationella energi- och klimatplaner” (GR art. 3). Dessa sätter fingret på vad som bör ligga till grund för NDC-riktlinjerna: regler som säkerställer likriktning, tydlighet och transparens.

Styrningsförordningens nationella planer utformas enligt en gemensam, bindande mall. Alla ska innehålla ett kapitel om den rådande politiska situationen, med underrubriker om bl.a. nuvarande styrmedel på energi- och klimatområdet. Ytterligare kapitel behandlar nationella målsättningar på områden som energieffektivitet och förnybar energi, liksom beskrivningar av planerade åtgärder och konsekvensanalyser av dessa (GR art. 3-14; bilaga I). Med dessa gemensamma, detaljerade krav på utformningen av planerna läggs grunden för att åtgärder faktiskt utförs och levererar resultat. När de stora, ogripbara klimatmålen bryts ned till sektorsspecifika delmål görs de hanterbara.

Likriktning, tydlighet och transparens

Lika detaljerade regler för NDC:er kan vi inte vänta oss, men styrningsförordningen pekar på vikten av en gemensam utgångspunkt världens länder emellan. Med likriktade planer blir det mycket enklare att jämföra olika länders åtaganden med varandra, och få en tydlig bild av vart vi är påväg. Något som i sin tur är en förutsättning för att ambitionsnivån i klimatarbetet ska kunna höjas efter behov. Det blir även enklare att bedöma rättviseaspekten i klimatplanerna med en högre grad av likriktning – huruvida ett land gör tillräckligt i jämförelse med ett annat.

Mot bakgrund av det är viktiga punkter att inkludera i ett gemensamt regelverk för NDC:er exempelvis sektorsspecifika delmål, hur stor andel av landets totala utsläpp NDC:n omfattar, redovisning av planerade styrmedel och metoder för att övervaka dess genomförande. Dessutom bör varje enskild part tydligt redovisa på vilka grunder den anser att dess NDC är rättvis och ambitiös mot bakgrund av landets nationella förutsättningar. Parterna borde enas om vilka aspekter som ska inkluderas i att beräkna dessa förutsättningar, där relativ kostnad för insatser, historiska utsläpp, potential för kapacitetsökning för förnybar energi, sårbarhet för klimatförändringar och graden av mänsklig utveckling skulle kunna vara några faktorer att inkludera.

Förutsättningarna för gemensamma regler och likriktning är helt annorlunda på global jämfört med EU-nivå. Medan styrningsförordningen till största del är utformad i ett “top-down”-perspektiv – det är en bindande lag som gäller för alla EU-länder – utformas NDC:erna utifrån en “bottom-up”-modell baserade i nationella utgångspunkter. Därför krävs så stor tydlighet som möjligt i regelboken. Annars ökar risken för att länder kan försöka undvika faktiska åtaganden, då det är svårt att jämföra och bedöma olika länders insatser.

Tydligheten bidrar också till transparens, vilket är en förutsättning för att tilliten till NDC:erna ska vara god. Det är i sig en förutsättning för tillit parterna emellan, och i förlängningen till Parisavtalet som sådant. Att president Trump nämnde att avtalet var “orättvist” som en anledning till varför USA ska dra sig ur det ger oss en fingervisning om vart sviktande tillit kan ta oss. Utan tillit riskerar hela det globala klimatarbetets ramverk att kollapsa.

2. Riktlinjer för rapportering och granskning

Denna punkt hör i mångt och mycket ihop med den föregående. Diskussionerna här kretsar kring “the enhanced transparency framework” (ETF), som styr hur implementeringen av Parisavtalet ska granskas och utvärderas. Principen som bör genomsyra regelverket här är största möjliga transparens, då Parisavtalets “bottom-up”-design kräver ett system som säkerställer trovärdigheten i inrapporterade åtgärder och utsläppsminskningar.

ETF består av två ben – rapportering och utvärdering – som kan sägas ha två underliggande syften. För det första att ge en struktur för rapportering om hur nationella framsteg och arbetet med att minska utsläppen går, och för det andra att ge större klarhet över klimatfinansiering.

Utsläppsinventarier

Parisavtalet förbinder parterna att “regelbundet” tillhandahålla inventarier om nationella utsläpp och upptag av växthusgaser samt rapportera om framstegen med att implementera sin NDC och att minska utsläppen (PA art. 13.7). Knäckfrågan vad gäller utsläppsinventarierna är hur ofta dessa bör publiceras, varje eller vartannat år? Liksom huruvida alla parter ska omfattas av samma krav. Förhandlarna måste enas om liknande tidskrav för rapporterna om framsteg, men också om mer detaljerade riktlinjer för vad som ska ingå i rapporterna och vilka metoder som ska användas för att beräkna framstegen.

Vad gäller utsläppsinventarier förbinder styrningsförordningen medlemsstaterna att senast den 31 juli 2021 och därefter varje år rapportera om sina växthusgasutsläpp till kommissionen (GR art. 26.2). Innehållet i dessa inventeringar är fastställt på detaljnivå, allt från vilka specifika gaser som ska ingå i beräkningarna, till specifika rubriker om utsläppen från sektorer som t.ex. papperstillverkning (GR bilaga V).

Dessutom har kommissionen fått i uppdrag att upprätta ett “inventeringssystem” som ska kvalitetssäkra och kontrollera medlemsländernas rapportering. År 2027 och 2032 ska kommissionen även utföra en omfattande granskning av tidigare inlämnad inventeringsdata (GR art. 38). Genom dessa bestämmelser säkrar styrningsförordningen inventariernas tillförlitlighet och kontrollerar huruvida utsläppen verkligen minskar i den takt som tidigare rapporterats.

Även här går det att skönja ledorden likriktning, tydlighet och transparens. Gemensamma regler som ger förutsättningar för effektiv jämförelse och ansvarsutkrävande. Det är aspekter som bör ligga till grund för regelbokens riktlinjer för ETF.

Alla Parisavtalets parter borde sammanställa inventarier varje år. Det är nödvändigt för att vi ska kunna bedöma om vi är på rätt väg för att möta våra klimatmål. Vad gäller omfattningen och detaljnivån i inventarierna finns det större utrymme för flexibilitet. Faktum är att världens länder och har olika kapacitet att samla in och sammanställa data över nationella utsläpp. Vi måste ha respekt för dessa skillnader, samtidigt som vi säkerställer största möjliga likriktning. Ett system med olika “steg” för nivån av rapporteringskrav skulle här kunna vara en lösning, där länder med olika kapacitet placeras i olika sådana steg. FN:s klimatpanel IPCC har ett sådant system på plats med tre tiers, eller steg, som alla ställer olika grad av krav på detaljnivå i rapportering. Att överföra det systemet till regelboken och ETF skulle kunna vara en lösning på detta, samtidigt som länder får möjlighet att höja ambitionsnivån i sin rapportering – flytta till ett högre “steg” – när det är möjligt.

Rapportering om nationella framsteg

Styrningsförordningen har gedigna regler för rapportering. Senast den 15 mars 2023 ska EU-länderna lämna varsin övergripande lägesrapport till EU-kommissionen (GR art. 17). Denna ska beskriva hur arbetet går med att uppfylla landets nationella energi- och klimatplan, samt beskriva framsteg och brister i implementerade åtgärder. Rapporten ska detaljerat gå igenom utvecklingen på sex områden, bland annat förnybar energi och energieffektivitet. Efter 2023 ska medlemsstaterna producera uppdaterade rapporter vartannat år.

Parterna under COP24 borde inspireras av denna struktur. Framför allt är transparens viktigt, så att tilliten parterna emellan bibehålls. Parterna borde därför åläggas att redovisa de metoder de använder för att bedöma sina framsteg. I styrningsförordningen är detta bestämt i lagtext, vilket inte är ett alternativ öppet för Parisavtalets parter. Därmed utgör tydliga krav på rapportering av metodologi något av en medelväg. De länder som använder sig av internationella samarbetsinstrument såsom utsläppsrättshandel, borde vidare redovisa dessas effekt på sina utsläpp och hur de bidrar till att landet uppfyller sina klimatmål eller inte.

Klimatfinansiering

Finansieringsfrågan är en av de mest brännande under förhandlingarna i Katowice. Till 2020 ska 100 miljarder USD betalas ut årligen till utvecklingsländer för klimatomställning. Ett stort antal av dessa länder menar att flödet av klimatfinansiering idag ökar för långsamt, vilket försvårar för dem att börja implementera åtgärder. Man menar även att tydligare regler behövs för rapportering om planerade utbetalningar till utvecklingsländer – något som behövs för att dessa ska kunna planera för kostsamma insatser i ett längre perspektiv. Väl utformade riktlinjer för ETF kan lösa dessa problem.

Under Parisavtalet ska parter som delger andra parter stöd i form av finansiering, överföring av teknologi och stöd för kapacitetsbyggande redovisa detta stöd (PA art. 13.9). På samma sätt ska de parter som tar emot stöd visa hur mycket de fått och redovisa sina behov (PA art. 13.10). För båda dessa krävs tydliga, gemensamma regler för hur detta redovisas. För de länder som ger stöd borde krav ställas på att redovisa grunderna för beslut om att delge en viss stat stöd, för vilka åtgärder, och vilka mål stödet förväntas uppnå. Bilden av att stöd ges godtyckligt, exempelvis till ett lands politiska allierade, måste motarbetas om tilliten parterna emellan och till avtalet som sådant ska upprätthållas.

På samma sätt borde mottagarländerna tydligt redovisa vilket stöd de fått under en given tidsperiod, och vad det använts till. De borde även åläggas att beskriva vilka behov de har av stöd, med grund i exempelvis sina NDC:er – vilken kapacitet saknas för att målen där ska kunna uppfyllas? Något som sedermera kan ligga till grund för givarländernas bedömningar och motiveringar kring specifika stödinsatser.

Styrningsförordningen etablerar å sin sida inga nya finansieringsinstrument, men öppnar upp möjligheten för medlemsstaterna att ta del av unionens etablerade stödsystem exempelvis för utbyggnad av förnybar energi (GR art. 20). Kommissionen och Europeiska Miljöbyrån har därutöver möjlighet att stödja EU-ländernas kapacitetsutveckling och ge tekniskt stöd i rapportering m.m. (GR art. 41 och 42).

Sammantaget är ett gediget, transparent ETF-ramverk som i största möjliga mån är likriktat en förutsättning för att Parisavtalet fortsätter att respekteras av världens länder. Parterna ska under förhandlingarna i Katowice också besluta om när ETF ska börja gälla, och när parterna ska överlämna sina första rapporter. Goda skäl finns för att detta ska ske senast 2022, framför allt p.g.a. vår nästa och sista punkt.

3. Den globala inventeringen

Enligt Parisavtalets artikel 14 ska parterna år 2023 och efter det var femte år göra en global inventering av hur klimatarbetet går. Baserat på denna sammanställning ska parterna sedan besluta om att höja sin ambitionsnivå, om 1,5-gradersmålet börjar falla utom räckhåll. Medan ETF behandlar utvärderingen av nationella åtaganden, är den globala inventeringen verktyget för att lägga ihop dessa och ge en fullständig bild över situationen.

För att vi ska nå Parisavtalets temperaturmål kommer höjda ambitionsnivåer över tid att vara en nödvändighet. Den globala inventeringen är det absolut viktigaste verktyget för detta. Därför är det centralt att parterna enas om inventeringens omfattning och innehåll.

Vårt kraftfullaste verktyg: koldioxidbudgetar

Styrningsförordningen introducerar ett instrument som skulle kunna göra översynen till ett kraftfullt verktyg – koldioxidbudgetar. Den globala uppvärmningen är nära sammankopplad med mängden koldioxid som släpps ut i atmosfären. Därmed går det att fastställa en “budget” för hur stora utsläpp vi kan ha under kommande decennier, om vi vill begränsa uppvärmningen till exempelvis två grader. Enligt FN:s klimatpanel IPCC återstår ca 675 gigaton koldioxid att släppa ut om vi vill nå det temperaturmålet. Parisavtalet innehåller alltså redan implicit en koldioxidbudget i sina temperaturmål – att formalisera denna skulle göra den globala inventeringen än kraftfullare.

Vi gröna kämpade för att introducera detta koncept i styrningsförordningen, men även på EU-nivå krävs mer arbete för att denna ska formaliseras. EU borde anta en egen, fastställd koldioxidbudget som styr klimatarbetet. Idealt sett skulle alla världens länder göra samma sak. Att etablera en världsomfattande koldioxidbudget som den globala inventeringen ska stämmas av mot skulle vara ett första steg mot detta. Den globala budgeten skulle kunna brytas ned på lands-, regions- och stadsnivå, något som skulle göra det mycket tydligt om vi är på väg att missa temperaturmålet, liksom var vi borde höja ambitionerna.

Och det är här de punkter vi gått igenom sammanförs. Med gedigna regelverk för NDC:er och ETF kommer vi 1) kunna lita på den data som rapporter och utvärderingar om den rådande situationen bygger på, vilket i sin tur gör att 2) resultaten av den globala inventeringen – hur klimatarbetet faktiskt går – blir mer tillförlitliga, vilket gör att 3) vi tydligare kan besvara frågan “vad behöver vi göra?” och “hur bråttom är det?”.

Avslutning

Styrningsförordningen kan liknas vid EU:s färdplan för Parisavtalet – hur vi ska nå våra klimatmål. Regelboken jobbar med andra förutsättningar, men har i grunden samma syfte: att operationalisera Parisavtalet och ge oss verktygen att nå dit. De utgör två färdplaner mot samma Parisavtal.

När parterna nu samlas i Katowice för att slutföra förhandlingarna om regelboken hoppas jag att de tar inspiration från styrningsförordningen, och dess lösningar på liknande problem. EU bör ta på sig ledartröjan och förespråka regler som bygger på största möjliga likriktning, tydlighet och transparens. Det är dags att omvandla löften till handling. Klimatet kan inte vänta.

Hur ska EU genomföra Parisavtalet?

2018-11-27 av Jakop Dalunde

Tisdagen den 13 november röstade EU-parlamentet om en av de mest betydelsefulla lagarna på klimatområdet på länge. För första gången har EU:s institutioner enats om ett ramverk för hur Parisavtalet ska genomföras. Klimatlöften ska omvandlas till handling.

“Förordningen om styrningen av energiunionen och klimatåtgärder”, som den kallas, utgör ett slags paraply för unionens nuvarande lagar på energi- och klimatområdet. Den integrerar EU:s klimatåtgärder i ett mer sammanhängande regelverk, och inför ett antal verktyg som ska säkerställa att dessa faktiskt genomförs. Förordningen är på många sätt banbrytande, och är i praktiken även ett första steg mot en europeisk klimatlag. Fyra delar av förordningen är särskilt betydelsefulla:

EU ska nå nollutsläpp ”så snart som möjligt”.
Kommissionen får i uppdrag att ta fram en klimatstrategi som är förenlig med Parisavtalet, och olika scenarier för utsläppsminskningar ska utvärderas mot bakgrund av en koldioxidbudget.
Lagstiftningen ställer krav på medlemsstaterna att utforma nationella energi- och klimatstrategier som är i linje med Parisavtalet.
EU-ländernas klimatarbete ska utvärderas kontinuerligt, och kommissionen ges rätt att vidta åtgärder mot länder som inte sköter sin klimatomställning.

Tillsammans utgör dessa punkter en struktur för unionens klimatarbete – en färdplan för att genomföra Parisavtalet. Med denna lag har vi en reell chans att möta klimatutmaningen. Vad innebär då de ovanstående punkterna i praktiken, och varför är de betydelsefulla?

Vy mot Hammarbyverket i Stockholm, som utvinner värme ur renat avloppsvatten. Fotograf: Petter Rudwall

1. Nollutsläpp “så snart som möjligt”

Detta är första gången som EU i lag förbinder sig att nå nollutsläpp, vilket ska ske “så snart som möjligt” (Art. 15.3c). EU har tidigare förbundit sig att minska utsläppen med 40 procent till år 2030 (jämfört med 1990 års nivå), men vad som ska hända med de resterande 60 procenten har varit oklart. Tyvärr nåddes ingen enighet kring ett exakt datum att nå nollutsläpp – 2040 gäller för att uppfylla Parisavtalet – men att vi nu har ett lagbundet mål som sträcker sig bortom 2030 är trots allt ett stort steg framåt.

All framtida klimatlagstiftning kommer behöva förhålla sig till denna ambition. Det innebär att klimat- och energimål, liksom strategierna för att uppnå dem, måste ligga i linje med nollutsläppsmålet. EU-länderna får krav på sig att tänka och planera i termer av att de, netto, inte ska släppa ut någon som helst koldioxid så snart som möjligt, med år 2050 som ett slutligt riktmärke. Betydelsen av att detta långsiktiga tänkande nu åläggs medlemsstaterna ska inte underskattas.

2. Koldioxidbudgetar

Förordningen förbinder kommissionen att presentera ett förslag rörande EU:s långsiktiga strategi för att minska växthusgasutsläppen. Denna strategi ska innehålla analyser av olika scenarier för hur snabbt och mycket unionens utsläpp kan minska fram till 2050. I dessa analyser ska även konsekvenserna “för världens och unionens återstående koldioxidbudget” (Art. 15.2a) utifrån olika scenarier beräknas. Kommissionen ska även uppskatta EU:s rättvisa andel av den kvarvarande globala koldioxidbudgeten. Den långsiktiga strategin ska presenteras av kommissionen imorgon onsdag (28/11).

En koldioxidbudgets funktion går att likna vid Sveriges finanspolitiska ramverk. Genom att varje regering måste förhålla sig till ramverkets överskottsmål, skuldankare och utgiftstak, säkerställs en ansvarsfull finanspolitik. Dessutom granskar det Finanspolitiska rådet den förda ekonomiska politiken, vilket ytterligare skärper kontrollen över statens finanser.

På ett liknande sätt lägger en koldioxidbudget grunden för en ansvarsfull klimatpolitik. Den globala uppvärmningen är nämligen nära sammankopplad med mängden koldioxid som släpps ut i atmosfären. Om vi vill begränsa den globala uppvärmningen till under 2 grader, med siktet inställt på 1,5 grader som Parisavtalet föreskriver, går det därmed att fastställa en budget för hur stora utsläpp vi kan ha under kommande årtionden. FN:s klimatpanel IPCC uppskattar att denna återstående, globala koldioxidbudget uppgår till 675 gigaton CO2. En koldioxidbudget tydliggör därmed om den förda klimatpolitiken håller måttet – håller vi oss verkligen inom ramarna för hur mycket koldioxid vi har kvar att släppa ut? Något som i sin tur ger goda förutsättningar för utvärdering och ansvarsutkrävande.

De olika scenarier för utsläppsminskningar som kommissionen ska beräkna kommer även tydliggöra hur kostsamma alltför sena insatser är. Ju längre vi väntar med utsläppsminskningar, desto snabbare kommer vi att spendera vår kvarvarande koldioxidbudget. Om vi exempelvis har en mycket liten andel av vår budget kvar vid 2045, innebär det att drastiska klimatåtgärder kommer behöva implementeras. Det skulle innebära omstörtande förändringar med negativa konsekvenser för samhället i stort. Med koldioxidbudgetar blir det lättare att undvika den situationen.

Sammanfattningsvis är koldioxidbudgetar ett effektivt och tydligt verktyg som gör klimatpolitiken mer transparent och förbättrar förutsättningarna för medborgerligt ansvarsutkrävande. Det är en av de absolut mest betydelsefulla nyheterna i förordningen, och något som vi gröna har drivit under mycket lång tid. Om du vill veta mer skrev jag tillsammans med Kevin Anderson, gästprofessor i klimatledarskap vid Uppsala universitet, tidigare i november om detta på DN Debatt.

3. Nationella energi- och klimatplaner

Klimatpolitiken präglas ofta av tomma löften. Politiska ledare antar mål de inte har avsikten att genomföra. Förordningen löser en del av detta problem genom att införa krav på EU-länderna att ta fram långtgående, nationella energi- och klimatplaner.

Planerna syftar övergripande till att EU sammantaget ska nå nollutsläpp, men innehåller även sektorsspecifika delmål. De mest betydelsefulla är målen om att minst 32 procent av unionens energi vara förnybar 2030 (Art. 4a) och att energieffektiviteten ska öka med 32,5 procent till samma år (Art. 4b).

Varje medlemsstat ska presentera sin första plan senast den 31 december 2019, och åläggs att uppdatera denna var tionde år. Den första planen ska “beakta det långsiktigare perspektivet” – med nollutsläpp som slutgiltigt mål – medan de efterföljande planerna berör en tioårsperiod (Art. 3.1). Planerna ska bland annat innehålla en översikt vad gäller befintliga styrmedel och åtgärder, liksom prognoser som grundar sig på dessa. De ska även presentera nya åtgärder och styrmedel inom områdena a) utsläpp och upptag av av växthusgaser, b) förnybar energi, c) energieffektivitet, d) energitrygghet, e) elinfrastruktur och elmarknadsintegration, f) forskning och innovation, samt konsekvensbedömningar av dessa åtgärders implementering (Art. 3-14; bilaga I).

Med dessa omfattande redovisningskrav blir medlemsstaterna tvungna att ta ett helhetsgrepp över sina klimatåtgärder. De tvingas ta fram konkreta strategier för hur de ska uppfylla de mål de åtagit sig att fullgöra. Det lägger i sin tur grunden för att nödvändiga åtgärder faktiskt utförs. När de stora, ogripbara klimatmålen bryts ned till sektorsspecifika delmål görs de mer hanterbara. Något som dessutom gör det tydligare om ett land halkar efter i sitt klimatarbete – bättre förutsättningar finns för granskning och utvärdering av utförda åtgärder.

4. Granskning och utvärdering av medlemsstaternas klimatarbete

Bara för att en plan finns, behöver det inte betyda att den faktiskt genomförs. Därför är det betydelsefullt att förordningen ställer hårda krav på rapportering om, och granskning av medlemsstaternas klimatarbete.

Senast den 15 mars 2023 och därefter vartannat år ska medlemsstaterna överlämna en övergripande lägesrapport till kommissionen. Denna ska behandla “läget vad gäller genomförandet av den integrerade nationella energi- och klimatplanen”, och ska beskriva såväl framsteg som brister i implementerade åtgärder (Art. 17).

Lägesrapporten ska innehålla detaljerad information om utvecklingsbanor och åtgärder vad gäller sex olika områden:

Förnybar energi (Art. 20)
Energieffektivitet (Art. 21)
Energisäkerhet (Art. 22)
Inre energimarknaden och sammanlänkning av unionens elnät (Art. 23)
Energifattigdom (Art. 24)
Forskning och innovation på energi- och klimatområdet (Art. 25)

Medlemsstaterna åläggs dessutom att från och med 15 mars 2021 årligen delge kommissionen rapporter om sina växthusgasutsläpp (Art. 26). Dessa nationella inventeringar ska sedermera ligga till grund för kommissionens beräkningar om unionens sammantagna utsläpp. Med dessa data blir det möjligt att beräkna hur mängden utsläpp förhåller sig till den kvarvarande europeiska koldioxidbudgeten, och om ytterligare ansträngningar behöver göras.

Genom dessa bestämmelser blir det tydligt om något land inte gör sin del. Om så är fallet har kommissionen rätt att utfärda rekommendationer för åtgärder. Medlemsstaterna ska ta “vederbörlig hänsyn till rekommendationen i en anda av solidaritet mellan medlemsstaterna och unionen” (Art. 34). Om de rekommenderade åtgärderna inte implementeras av medlemsstaten måste den presentera en motivering till detta.

Även om rekommendationerna inte är tvingande, har de betydelse. Inget land vill komma till ett rådsmöte och behöva försvara sin passivitet. Pressen från andra medlemsstater, liksom skammen i sig kan göra skillnad. Allt klimatarbete dras med problemet att suveräna stater i de flesta fall inte kan tvingas göra något de inte vill – detta utgör en effektiv kompromiss.

Dessutom ges kommissionen rätt att – om den bedömer att energi- och klimatmålen inte kommer att nås – “föreslå åtgärder och utöva sina befogenheter på unionsnivå för att säkerställa att dessa målsättningar och mål uppnås gemensamt” (Art. 31.3). Med andra ord ges kommissionen rätt att presentera åtgärder – inklusive bindande lagförslag – om ambitionerna är otillräckliga. Om de förslagen skulle antas av parlamentet och rådet skulle de vara bindande för alla parter.

Avslutning – första steget mot en europeisk klimatlag

Detta var en genomgång av några av de viktigaste punkterna i förordningen. Tillsammans utgör de ett ramverk för genomförandet av Parisavtalet. Förordningen kan även ses som en grund för en omfattande europeisk klimatlag. Den delar många element som Parisavtalet menar att effektiva klimatlagar bör innehålla, likt en koldioxidbudget, bindande utsläppsmål, krav på tydliga klimatstrategier, samt gransknings- och utvärderingsmekanismer.

Mer arbete krävs dock innan EU har en fullvärdig klimatlag. Inte minst behöver konceptet koldioxidbudgetar utvecklas ytterligare. Förordningen fastställer ambitionen att upprätta en lagstadgad europeisk koldioxidbudget, men når inte hela vägen fram. Fastställda, lagstadgade koldioxidbudgetar på EU- och medlemsstatsnivå skulle göra det europeiska klimatarbetet än tydligare. Det skulle vara ett naturligt nästa steg i arbetet mot en omfattande europeisk klimatlag, och är något som jag kommer att arbeta för.

Jag har även finansierat en studie som utforskar skillnaderna och likheterna mellan den aktuella förordningen och nationella klimatlagar, liksom vilka utvecklingsområden som finns för att förordningen ska byggas ut till en europeisk klimatlag. Läs gärna om du är intresserad!

EU behöver ett klimatpolitiskt ramverk som med säkerhet levererar resultat. Med denna förordning tar vi ett stort steg i rätt riktning.

Alla artikelreferenser hänvisar till denna lagtext, som röstades igenom av Europaparlamentet den 13 november. Lagen träder i kraft den 24 december 2018.

Efter succévalen: analys över den gröna vågen i Europa

2018-10-16 av Jakop Dalunde

Flera europeiska gröna partier gjorde den 14 oktober 2018 succéval. I Bayern, en av Tysklands mest välmående och folkrikaste delstater, fördubblade de Gröna sitt väljarstöd till 18 procent. I städer med mer än 100 000 invånare blev “Die Grünen” konsekvent det största partiet. I delstatshuvudstaden München fick vi exempelvis hela 31 procent av rösterna.

Våra framgångar är inte begränsade till Bayern. Stora gröna segrar gjordes även i Bryssels kommunval. I den belgiska huvudstaden blev de Gröna näst största parti, med succéresultat också i många grannkommuner. Vi gick även starkt framåt i Luxemburg där vi fick 15 procent av väljarstödet i riksdagsvalet. Sammantaget gjorde de Gröna sina bästa valresultat någonsin i både Bayern, Belgien och Luxemburg, vilket tyder på att det går en grön våg över Europa just nu.

Olika förutsättningar

De gröna partierna i Bayern, Belgien och Luxemburg gjorde alla succéval trots helt olika förutsättningar. I Bayern tappade konservativa CSU mycket på grund av deras hårdare linje i migrationsfrågan. Partiet tappade då mycket till invandringskritiska AfD, men faktiskt ännu mer till de Gröna som förespråkar en human och medmänsklig flyktingpolitik.

Medan migrationsfrågan verkar ha varit avgörande i Bayern, beror de Grönas framgång även mycket på naturskyddet, som blev en allt viktigare valfråga under sommaren. Kampen för att bevara den gammelskogen Hambacher Forst och stoppa den planerade kolgruvan där fick internationell uppmärksamhet. Bayerns Gröna har i sin valkampanj fokuserat mycket på att förhindra överexploatering av naturen, liksom på att stötta småbönder. Något som kanske förklarar varför de Grönas stöd ökade kraftigt också på landsbygden.

Ett liknande scenario ser vi i Bryssels kommunval. Även där har de Gröna ökat under hela mandatperioden. Viktiga frågor som vi tog upp där är att förbättra luftkvaliteten, minska trafikstockningar i staden och göra samhället mer inkluderande.

Kostar det att sitta i regering?

I både Bayern och många av Bryssels kommuner har de Gröna suttit i opposition. De Gröna i Luxemburg hade dock ett helt annat utgångsläge, då de har suttit i regering. Det finns många historiska exempel som pekar på att det kan kosta mycket för gröna partier att sitta i regering. Nyligen blev vi påminda om det faktumet hemma i Sverige.

Men så är inte fallet i Luxemburg. Medan de andra regeringspartierna tappade, lyckades de Gröna öka sitt väljarstöd från 10 till 15 procent. Det är den största ökningen bland samtliga partier i Luxemburgs riksdag. Tesen att det alltid kostar mycket för ett litet parti att sitta i regering stämmer därmed inte nödvändigtvis. De Gröna i Luxemburg visar att det är fullt möjligt att som minsta parti sitta i regering och göra sitt bästa valresultat någonsin. Detta sagt så är omständigheterna speciella i ett så litet land som Luxemburg.

Hemligheten bakom Luxemburgs framgång

Samtidigt, i landet med enligt FN världens bästa klimatpolitik, klarade Miljöpartiet knappt riksdagsspärren. Så vad är hemligheten bakom Luxemburgs framgång? För det första hade de gröna ministrarna relativt bra förutsättningar för att kunna få igenom mycket grön politik. I Luxemburg bestod den förra regeringen av de Gröna, liberala DP och socialistiska LSAP. Det lär vara lättare att kompromissa när regeringen består av två medelstora partier och ett litet grönt parti, än ett jättestort parti och ett litet parti som S och MP förra mandatperioden i Sverige.

I valrörelsen fokuserade partiet dessutom mycket på just de områden för vilka de hade ministerposter: miljö, lag och rättvisa, samt hållbar utveckling och infrastruktur. Under hela mandatperioden diskuterade partiet sina politiska förslag med medborgarna på så kallade ‘citizen meetings’. Det direkta engagemanget och nära kontakten med sina väljare är nyckeln till de Grönas höga förtroendesiffror.

En svår balansgång

En av de viktigaste orsakerna till de Grönas framgångar ligger dock i deras rykte. Efter fem år i regering har partiet visat sig vara regeringsdugligt, utan att förlora sin radikala sida. De har varit kompromissvilliga och hållit fast vid sina egna värderingar. Även om valanalysen inte är klar än, så tros det fantastiska valresultatet bero på det höga deltagandet av unga väljare som vill se radikal social- och klimatpolitik. Deras röster verkar vara anledningen till att både de Gröna gick framåt och att även Piratpartiet kom in i riksdagen för första gången.

Att behålla sin identitet som ett radikalt parti med god kontakt till sina gräsrötter har i en svensk kontext varit desto svårare. Att sitta i regering med landets största parti, som dessutom är villigt att vända kappan efter vinden i en rad centrala frågor, är inte det lättaste. Även om förutsättningarna har varit helt annorlunda i Sverige jämfört med i Luxemburg, Bryssel och Bayern, har vi mycket att lära av våra europeiska syskonpartier. Balansgången mellan att kompromissa och villkorslöst hålla fast vid vad man tycker är inte lätt, men de gröna succévalen i Europa visar på att det går att göra det med framgång.

Ambitiös klimatpolitik en förutsättning för ett ekonomiskt starkt Europa

2018-10-02 av Jakop Dalunde

Kraftfulla klimatåtgärder beskrivs ofta som skadliga för industrin. Det är fel – förhållandet är det omvända. Exempel från flera håll i världen visar hur en ambitiös klimatpolitik föder industriell innovation och framgång. När Europaparlamentet imorgon den tredje oktober röstar om nya utsläppskrav för personbilar är det därför oroande att ambitionsnivån läggs så lågt. Europeisk bilindustri riskerar att hamna hopplöst efter i ett globalt perspektiv.

Inom EU arbetar ungefär tolv miljoner människor inom bilindustrin. Den står för nästan 4 % av unionens BNP och företag som Volvo och Škoda har enorm betydelse för enskilda länders ekonomi. Dessa företags export bidrar starkt till vårt välstånd. Vi borde arbeta för att det ska gälla även i framtiden.

Samtidigt är vägtransporter en av våra största klimatbovar. De står idag för ungefär 27 % av koldioxidutsläppen inom EU, samtidigt som personbilstrafiken beräknas öka med 23 % till 2030 och hela 42 % till 2050. Detta ställer oerhörda krav på sektorn att få ned utsläppen, och det snabbt. Om vi ska uppfylla Parisavtalets 2-gradersmål krävs nämligen att EU är koldioxidneutralt till år 2050.

Därför måste vi ta krafttag för att fordonsindustrin nu ska börja ställa om. Främst för klimatets skull, men också för industrins egen. Om vi ska nå de globala klimatmålen måste stater världen över börja ställa om från bensinslukande SUV:ar till utsläppsfria fordon. Det innebär att efterfrågan på energisnåla elbilar och hybrider kommer att öka dramatiskt de närmaste decennierna. Det här paradigmskiftet måste europeisk bilindustri vara beredd på.

Otillräckliga utsläppskrav för bilindustrin

För att uppmuntra till en grön omställning inom bilindustrin röstar Europaparlamentet den tredje oktober om nya utsläppskrav för personbilar. Enligt det förslag som ligger ska utsläppen minska med 40 % till år 2030, samtidigt som minst 40 % av alla nysålda bilar ska vara utsläppssnåla eller helt utsläppsfria samma år. Dessa regler ställer ett minimikrav på de minst ambitiösa företagen att agera, men är tyvärr otillräckliga.

I en färsk rapport från det statliga German Aerospace Center konstateras att bensin- och dieselbilar helt måste sluta säljas inom EU senast år 2030. Annars har vi försvinnande små möjligheter att genomföra Parisavtalet. Förslaget om 40 % räcker mot bakgrund av detta inte hela vägen fram. Det krav på en minskning om 75 % som vi gröna drev i förhandlingarna hade varit mer rimligt för att uppfylla 2-gradersmålet. Samtidigt föreslog bilindustrins intresseorganisation ACEA ett mål på enbart 20 %.

En stark ovilja finns bland konservativa och högerpopulistiska politiker att implementera nödvändiga åtgärder för att få igång den gröna omställningen inom transportsektorn. Om det fortsätter på detta sätt går vi mot en klimatkatastrof och den europeiska bilindustrins död.

Det finns tre starka skäl till oro. För det första USA:s och Kinas övertag i elbilsproduktion, för det andra Kinas fullständiga dominans i batteriproduktion, och för det tredje risken för att Europa förlorar sitt teknologiska ledarskap.

Europa halkar efter i elbilsproduktion

Idag producerar Kina ungefär hälften av världens elbilar. De flesta bedömare menar att denna andel kommer öka till nästan två tredjedelar år 2035. Dessa siffror är resultatet av en aktiv politik från den kinesiska regeringens sida, där policyinitiativet “the new energy vehicle mandate” spelar en central roll.

Tydliga politiska målsättningar ger förutsägbarhet om marknadens utveckling, medan förutsägbarhet i sin tur ger investeringssäkerhet. Det ser vi nu exempel på i Kina. Finansinstitutet Berkshire Hathaway investerade för tio år sedan en kvarts miljard dollar i den kinesiska elbilstillverkaren BYD. En tillgång som sedan dess vuxit med mer än 500 %. Till och med europeiska biltillverkare själva föredrar den kinesiska marknaden över den europeiska. Under 2017 investerade de 3,2 miljarder euro i elbilstillverkning i Europa, jämfört med 21,7 miljarder i Kina, en hela sju gånger större summa.

Detta är investeringar som den europeiska bilindustrin är i desperat behov av. I stället hamnar pengarna i Kina. Vilken klimatpolitik vi driver ger effekter på var och om företag väljer att investera. Det är oroväckande att moderater, kristdemokrater och sverigedemokrater inte tycks ha nått denna grundläggande insikt.

Kinas globala batteridominans

I takt med att elbilar tar större marknadsandelar globalt kommer efterfrågan på batterier att öka markant. Därför är det oroande att EU även här är hopplöst efter. Inom ett par år kommer Kina ensamt att producera 3 gånger mer batterikapacitet än resten av världen tillsammans, och 20 gånger mer än EU. Dessa siffror borde göra oss mycket oroliga.

Planerad och existerande produktion av batterikapacitet i världen.

EU-kommissionen beräknar att de utsläppskrav på 75 % som vi gröna drev i förhandlingarna, i kombination med satsningar på europeisk batteriproduktion, skulle skapa 221 000 jobb inom EU till 2030. Med de utsläppskrav som nu röstades igenom – utan att en europeisk batteriproduktion kommer igång – beräknas i stället den europeiska bilindustrin förlora 12 000 jobb till 2030.

Konservativa politiker som vurmar för ekonomi och tillväxt måste börja inse att det är gröna jobb som är framtiden – och att de inte dyker upp från intet. Om vi ska kunna skörda frukterna av den gröna omställningen krävs en radikal klimatpolitik och ett tydligt politiskt ledarskap. Att det enbart är vi gröna som tycks begripa det är för mig oförståeligt.

På väg mot klimatkatastrof och ekonomisk osäkerhet

Sammantaget innebär detta att Europas fordonsindustri håller på att förlora sin dominerande ställning globalt. I takt med att storskalig tillverkning av elbilar och deras komponenter expanderar ytterligare i USA och Kina kommer produktionskostnaderna där att sjunka. Samtidigt som ländernas betydande satsningar på batterier, bränsleceller och andra komponenter innebär att nya, banbrytande innovationer på området med största sannolikhet kommer att ha sitt ursprung där, snarare än i Europa. Kina räknas redan nu som världsledande när det gäller batterier, och inget tyder på att den positionen är i fara.

Argumenten mot ambitiösa klimatmål brukar handla om att den ekonomiska tillväxten hotas, att vi inte har råd att gå för snabbt fram. Det blir alltmer uppenbart att det inte är sådana mål som hotar våra samhällens framtida välstånd, utan snarare en innehållslös klimatpolitik tom på verkningsfulla åtgärder.

Bara om vi tar klimatutmaningen på allvar, och implementerar de åtgärder som den kräver, kan vi lyckas med den gröna omställningen och undvika en global klimatkatastrof. Samtidigt som vi då också skapar förutsättningar för en klimatsmart europeisk bilindustri som håller för framtiden.

Huvudmeny