Sverige kommer med all sannolikhet få en könsneutral äktenskapslagstiftning inom denna mandatperiod. S, V och MP skrev klart och tydligt för några dagar sedan på DN Debatt:
Vi förbereder därför, precis som förra gången en moderatledd regering vägrade stå upp för alla människors rätt till kärlek och trygghet, ett riksdagsinitiativ. Vi vill undanröja de sista resterna av särlagstiftningen. Äktenskapsbalken måste göras könsneutral.
Och veckan innan hade åtta moderata riksdagsledamöter gått ut med att man var beredd att agera i riksdagen för samma sak. Så därför är det nu inte så förvånande att moderaternas partistyrelse nu också tar ställning för en könsneutral äktenskapsbalk:
Tiden är därför mogen för en könsneutral äktenskapslagstiftning med lika rättigheter och skyldigheter för alla oavsett om man väljer att dela sitt liv med någon av samma eller motsatt kön. Samma utveckling har på senare år skett i många av Europas länder”
Gott så. Men detta är bara ett första steg, och därför skriver jag nu ett ordenligt inlägg om vad man bör göra sen.
De följande stegen är minst lika viktiga. Även om jag själv är kristen, så tycker jag det är lite smågalet att det ska heta ”äktenskap” i lagstiftningen. Samlevnadsbalk ska det heta, och inget annat. Och den skall vara köns- och antalsneutral. Jag skulle kunna tänka mig en övre gräns dock, men det ser jag inte som en ideologisk fråga utan snarare om hur man gör en smidig och bra lagstiftning.
Det är inte upp till staten att bedöma vilka som ska få leva tillsammans och ha ekonomiskt och juridiskt stöd och skydd, och staten bör inte heller ha kriterier på att det skulle vara samlevnad på kärleksvillkor. Vill tre kompisar gå ihop och dela bostad och ekonomi ska de få det. Vill två syskon göra det, så ska de få det.
Och är fem personer kära i varandra i lite olika konstellationer så är det inte upp till staten att bedöma hur rimligt det är att de kan leva tillsammans. Även om jag själv är lite värdekonservativ och skeptisk till det. Därför är det tur att det inte är min åsikt som ska gälla. Lagstiftning är till för att säkra, inte inskränka, frihet.
Men nu ska inte äktenskapet avskaffas, utan bara sekulariseras från staten. Äktenskapet blir en social ceremoni för de som vill det. Och en religiös ceremoni för de som vill det. Eller både och. Och vill människor inte ingå samlevnad inför lagen, men ingå äktenskap inför vänner och familj så ska det vara okej. Och tvärt om. Valfrihet och flexibilitet deluxe.
Den enda knäckefrågan jag kommer fram till, är hur man gör med de präster och samfund som exempelvis inte vill viga ett samkönat par. Här hamnar religionsfriheten på kollisionskurs med anti-diskrimineringen.
Som kristen har jag dels svårt att förstå hur en präst kan vilja neka två älskande människor äktenskapets välsignelse på grund av kön. Men jag har också svårt att förstå hur det skulle gå till att tvinga en präst att göra det mot sin religiösa övertygelse. Och hur vackert blir egentligen bröllopet om prästen gör något som får det att vrida sig i sin själ, hur konstigt man än kan tycka att det är.
Till exempel så har jag en god vän som studerar till präst, som sa till mig att när han senare i livet ska viga ett par så kommer han ha en rad samtal med paret inför bröllopet, och tala med dem om deras äktenskap. Och om han inte tror att de är redo att gifta sig så kommer han säga det, och vägra viga dem. Nu skulle ju det vara i enskilda undantagsfall, och det är ju inte direkt en mänsklig rättighet att få gifta sig av ett samfund. Dock är det en mänsklig rättighet att inte bli utsatt för godtycklig diskriminering.
Så helt enkelt är det inte. Man kanske får vara lite pragmatisk helt enkelt och låta tiden ha sin gång, det finns som tur gott om samfund och präster som är mer än villiga att stå till tjänst.
Vill man framåt, så är det bättre att ta ett steg i taget än att tjurnackat stå still med armarna i kors.
Pingat på intressant.se
Andra bloggar om: Äktenskapsbalk, samlevnadsbalk, äktenskap, könsneutral, antalsneutral
”Äktenskapet blir en social ceremoni för de som vill det. Och en religiös ceremoni för de som vill det. Eller både och. Och vill människor inte ingå samlevnad inför lagen, men ingå äktenskap inför vänner och familj så ska det vara okej. Och tvärt om.”
word up!
& visst är det knepigt med frågan om hur man gör med rätt till nekande osv. Det viktigaste är ju bara att samma gäller för alla – ska präster ha rätt att neka samkönade par att viga sig i kyrkan, måste förstås samma gälla inför olikkönade par.
& kanske ska lagstiftning/regelverk gällande kyrkans vigselförfarande inte ligga på enskilda prästers nivå, utan snarare på församlingens/samfundets. På så vis kan man ”tvinga” (fult ord, men det är ju så det blir) alla församlingar att viga de som vill det, men att församligen har rätt att välja vilken präst som ska utföra det hela…
Inspirerad av gårdagen ? 🙂
Trevligt med öl efteråt, vi ses i sommar!
Jo absolut, men det var ju mest om queerfeminism som jag kände att jag fick in något nytt. Det här är ju egentligen gammal grön skåpmat, förutom knorren på slutet.
Helt rätt! Hederligt av dig att ta med biten om att du ”själv är lite värdekonservativ och skeptisk till det. Därför är det tur att det inte är min åsikt som ska gälla. Lagstiftning är till för att säkra, inte inskränka, frihet.” Min position är ungefär densamma.
Tack sa mycket 🙂
inte kul att mina vänner i USA retas och frågar om vi inte har biologi på schemat i sverige, eftersom vi tror att två hanar kan få barn med varandra, eller två honor..
men jag förstår dom. det verkar nog väldigt märkligt att homofiler får adoptera barn i ett land. så detta med ”äktenskap” är ju inte precis chockande när man varit med om detta med barnen innan