Den frågan tänkte jag försöka besvara i den här serien blogginlägg. Frågan är inte bara central i den svenska valrörelsen, med en vecka kvar till valet. Den är dessutom stor över hela Europa.
I ett läge med höga elpriser överallt i EU så blickar andra länder avundsjukt på Sverige. Detta uttryckte bland annat min Gröna kollega i Tyska förbundsdagen när jag träffade henne igår. I Tyskland har elpriset nått höjder långt över de svenska. Sverige är ett land som inte bara har bland EU:s lägsta elpriser under 2022 utan dessutom har förvandlats till unionens största nettoexportör av el. Bara under första halvåret 2022 exporterade vi sju terrawattimmar (TWh) till Finland och fyra TWh till Danmark. Det motsvarar ungefär halva elproduktionen från kärnkraftverket Forsmark i Uppland.
Totalt toppar Sverige ligan gällande nettoexport inom EU med 15 TWh, och Italien har det största nettounderskottet med en nettoimport på över 21 TWh.
Bildkälla: Bloomberg
Poängen med att påpeka detta är inte för att påstå att den svenska elmarknaden är fantastisk just nu. Det är den inte. Orimligt höga elpriser känns i plånböckerna för vanliga hushåll. Kraftiga prissvängningar skapar oro runt köksborden – en berättigad oro som vi politiker gemensamt måste jobba för mildra.
Men verkligheten skiljer sig ändå från den bildsättning av energipolitiken som kommer från högern. Energipolitiken har i valrörelsen 2022 blivit lite av högerpartiernas favoritverktyg för att svinga båda lösryckta fakta och ibland rena felaktigheter. Det är hög tid att blicka närmare på hur det egentligen ligger till.
Häng med!
Del 1 – Är det så klokt att subventionera elen?
Del 2 – Hur kan vi ha så stora skillnader mellan elpriset i södra Sverige och norra Sverige?
Del 3 – Är det kärnkraftsavvecklingen som orsakat det höga elpriset?
Del 1 – Är det så klokt att subventionera elen?
I tider av höga elpriser för hushållen har det varit populärt att föreslå olika varianter av subventioner för att sänka kostnaderna för konsumenten. Att möta en skenande prisutveckling med subventioner är en tämligen naturlig politisk reaktion, men är den så klok? Låt oss titta närmare på det.
Den svenska valrörelsen har dominerats av att de svenska partierna vill göra just detta – kompensera hushållen för de höga elpriserna genom olika typer av subventioner. Socialdemokraterna vill införa högkostnadsskydd för elpriserna. Även Moderaterna föreslår ett högkostnadsskydd, dock med något annorlunda utformning. Sverigedemokraterna vill slopa elskatten. Vänsterpartiet vill se “Sverigepriser” på el, där man begränsar exporten (ett förslag som svenska myndigheter bedömt är ogenomförbart i allmänhet och strider mot EU-rätten i synnerhet). Vänsterpartiets förslag skulle dela upp marknaden i två delar, en inhemsk del och en exportdel.
Grundproblemet med alla de här förslagen är att de ökar efterfrågan, i ett läge där de höga elpriserna redan i grunden beror på att tillgång och efterfrågan inte matchar.
Blir det billigare att använda el, kommer fler att göra det. Och då stiger priserna. Det är enkel nationalekonomisk logik, och det här vet såklart politikerna. Det är bara så viktigt att komma med snabba och enkla lösningar på frågan om höga elpriser att de till och med är beredda att lägga fram förslag som de vet riskerar bli kontraproduktiva.
Det räcker att lyssna på Sveriges kanske enskilt tyngsta ekonom, Lars Calmfors, professor emeritus i internationell ekonomi:
“Alla förslagen verkar i stort sett innebära att man subventionerar förbrukningen av el, och att man försöker hålla nere kostnaderna. Men eftersom det i grunden är elbrist så kommer det att leda till att efterfrågan hålls uppe och priserna stiger lika mycket som man subventionerar, och då löser man inte problemet”
Istället för att lösa problemet, så är alltså den gemensamma nämnaren för de olika förslagen från M, S, SD och V att de istället driver på elanvändningen och då förstärker problemet.
Vi borde såklart göra tvärtom. Då menar jag inte att chockhöja skatten på el. Det hade varit föga inlyssnande mot de människor som drabbats av höga elräkningar. Nej, vi måste istället komma åt roten till problemet: Den höga energiförbrukningen.
Förslag om energieffektivisering har varit tacksamma för politiker från höger att raljera kring. Snabbt slänger man sig med ordet ransonering för att skrämmas och driva upp tonläget. Men det finns väldigt många åtgärder för att effektivisera energianvändningen långt innan ransonering överhuvudtaget skulle vara aktuellt (för tydlighetens skull: Jag föreslår alltså INTE någon ransonering).
Det handlar om helt enkelt om att använda energin på ett bättre och smartare vis.
DN beskriver det bra i en ledartext här om dagen. Upp emot 30 procent av energiåtgången i en vanlig svensk villa är nämligen ren tomgång. Det handlar om lampor som är på när ingen är hemma. Elektronik som står på stand-by när den inte används. Datorer som glömts att stänga av.
Att elen förbrukas till ingen nytta gör ingen glad. Jag har svårt att se Ulf Kristersson försvara rätten att ha TV:n påslagen när du inte är hemma eller värmeslingorna i badrumsgolvet på full effekt när ingen är där. Det borde helt enkelt kunna råda politisk konsensus om att vi kan använda vår energi smartare.
Därtill kan energiförbrukningen minskas med 40 procent bara genom enkla energieffektiviseringsåtgärder. Byta ut element till värmepumpar. Tätning av fönster och dörrar. Treglasfönster istället för tvåglasfönster. Och så vidare. Det här är inga komplicerade åtgärder. Det är ingen teknologi som väntar decennier på att kommersialiseras. Det här är vanligt sunt bondförnuft.
Och det är just precis sånt här som vi i Miljöpartiet vill se mer av. Vi föreslår att staten bär 80 procent av kostnaden när hushåll eller företag gör energieffektiviseringsåtgärder. Då får vi inte bara ner elkostnaderna – vi gör det dessutom på ett vis som minskar efterfrågan på el, till skillnad mot högerpartiernas och socialdemokraternas förslag som ökar efterfrågan. Smart va?
Finansiering finns. Statliga Svenska Kraftnät gör 90 miljarder i vinst – vi vill att minst en tredjedel, 30 miljarder, viks för energieffektiviseringsåtgärder. Detta blir också en långsiktig åtgärd, när Socialdemokraterna istället lägger samma pengar på engångsutbetalningar till konsumenterna.
Den politiska skillnaden ligger alltså inte i om hushållen ska få stöd eller inte. För stöd behövs. Istället ligger den politiska skillnaden i om man likt S, M, SD och V vill subventionera el-användandet, vilket kommer driva upp priserna ytterligare, eller om man istället vill hjälpa människor att energieffektivisera så att det är energikonsumtionen som pressas nedåt. Miljöpartiet utesluter inte heller stöd till hushållen framöver, men det viktigaste är åtgärder som effektiviserar konsumtionen.
Det här borde vara valrörelsens stora fråga. Istället för kortsiktiga lösningar som driver på elkonsumtionen borde den politiska diskussionen handla om hur vi använder elen så smart som möjligt. Tyvärr gör den inte det, istället trumfar partierna varandra med olika kortsiktiga utspel som skulle förvärra grundproblemet.
I nästa text kommer jag att kika på hur det kommer sig att elräkningarna kan se så olika ut i olika delar av landet.
Övriga delar i bloggserien om energimarknader:
Del 1 – Är det så klokt att subventionera elen?
Del 2 – Hur kan vi ha så stora skillnader mellan elpriset i södra Sverige och norra Sverige?
Del 3 – Är det kärnkraftsavvecklingen som orsakat det höga elpriset?