När borgarna lanserade sin kärnkraftsuppgörelse så kallade de även därefter till partiöverläggningar för att se om en överenskommelse kunde upprättas över blockgränsen. Hur seriöst det var klargör tunga centerpartisten Börje Hörnlund:
Hanteringen av kärnkraftsfrågan är det i särklass mest odemokratiska agerandet i partiets 99-åriga historia. Riksdagsgruppen kallades kvällen före presskonferensen och tvingades ta ett beslut som mycket väl hade kunnat vänta till Centerstämman i början av maj. Det visar att man förlorat all känsla för folkrörelsen.
Därefter kallades S, V och MP till samråd om en bred lösning. Samtidigt är det kallat till presskonferens samma dag. Det kan inte kallas för annat än århundradets armbågsbjudning. Meningen var aldrig – som man tidigare sagt – att skapa en bred lösning utan att åstadkomma maximal splittring i en fråga som verkligen behöver en bred långsiktig lösning.
Energipolitiken behöver breda och långsiktiga lösningar. Och där hör varken kärnkraften eller borgerlig populism hemma.
Hej!
Jag är studerande vid Stockholms universitet och sitter just nu med ett arbete där jag reder ut vad Sveriges olika partier säger om uranbrytningen som förser våra kärnkraftverk med bränsle. I debatten kring kärnkraft glömmer man så gärna bort den stora del i cykeln som själva brytningen efter uranet utgör. Huruvida brytningen efter uranet är nödvändigt ont, eller något som direkt bör upphöra är inte vad jag har för avsikt att diskutera. Jag är nyfiken på hur respektive parti resonerat angående urangruvorna och brytningen efter uran, hur man vägt in den delen av kärnkraftsenergiproduktionen i sitt beslut att verka för eller emot. Jag tänker inte på debatten rörande att börja med att bryta uran i Sverige, utan den ”icke-debatt” som finns kring uranbrytning i andra länder, varifrån Vattenfall importerar sitt kärnbränsle. Hur pass involverade är du/ni i den frågan? Pressarna ni på andra, informerar?
Mycket tacksam för hjälp! Med vänliga hälsningar Charlotte Flodin