Johannes Danielsson om arbetstidsförkortningsuppgörelsen på Scania:
Efter en medlemsomröstning fick facktopparna på Scania i Södertälje bakläxa. Medlemmarna ville hellre jobba mindre än att bli av med jobbet helt och hållet.
För mig som tror på arbetstidsförkortning är det en enormt spännande utveckling att facken, som tidigare varit kategoriskt emot förkortad arbetstid nu själva väljer lösningen. Och de som gör det är inte Kommunal som släppte kravet sist, utan Metall som mig veterligen aldrig varit för idén.
Att metallarna i Södertälje nu går ner till fyradagarsvecka och får löneavdrag mot att de får behålla jobben visar med all önskvärd tydlighet att det faktiskt går att dela på jobben.
Det ska bli intressant att se hur många Scanianställda som är intresserade av att återgå till femdagarsveckan när krisen är över. Vem vet, de kanske upptäcker att tid är värdefullare än pengar?
Jag fattar inte varför 40-timmars arbetsveckan ska se som någon naturlag. Nu är jag inte den som ropar på att det ska lagstiftas på hur länge folk ska arbeta, men jag är glad att det skapas utrymme för konstruktiva lösningar.
Jag menar inte att jag vet bättre hur andra ska leva, men hoppas ändå innerligt att de som går ner i arbetstid kommer finna glädje i mer tid för familj och kultur. Eller varför inte politik? Då skapar vi bättre förutsättning att ge borgarna sparken 2010, få räta på arbetsmarkandspolitiken och se till att de sen kan gå upp i arbetstid igen. Om de mot förmodan skulle vilja det.
Vi har inte 40-timmarsvecka i Sverige.
Andra länder mäter, vilket jag tycker är helt rätt, arbetstid som från att man kommer till jobbet, tills tiden då man får gå hem för dagen.
USA har 40-timmarsvecka. De arbetar det klassiska ”9 to 5”. Åtta timmar.
I Sverige har någon fått för sig att mygla till konceptet och räkna bort lunchen, för att kunna göra inkorrekta internationella jämförelser.
Vi har 45-timmarsvecka. Inget annat.