Fotograf: Petter Rudwall
Förra veckan röstades det urvattnade förslaget om EU:s utsläppshandel i Europaparlamentet ner, och lagstiftningen skickades tillbaka till utskottet. Nu har Socialdemokraterna, Renew och EPP kommit överens om ett nytt förslag som kommer röstas om i Parlamentet nästa vecka. Vad var det egentligen som hände – och varför var det viktigt att lagförslaget skickades tillbaka för omförhandling?
I Europaparlamentet har vi ett system där en företrädare för en politisk grupp utses till rapportör, vilket är den som leder processen och förhandlingarna. Detta är inget hederstitel, utan ett ansvar att säkra majoritet bakom sitt förslag. Faller förslaget, så är det rapportören som misslyckats. Rapportören i just det här fallet är Peter Liese, en tysk politiker i miljöutskottet. Liese företräder den konservativa politiska gruppen EPP, där även M och KD ingår. Han har förhandlat i miljöutskottet med företrädare för oss gröna, liberalerna och socialdemokraterna.
Efter långa förhandlingar lyckades vi till slut hitta en överenskommelse i miljöutskottet, som en majoritet ställde sig bakom. Överenskommelsen var inte perfekt och verkligen inte en karbonkopia på våra gröna förslag. Men det var tillräckligt bra för att vi skulle kunna acceptera det.
Men inför voteringen i plenum förra veckan valde liberalerna och de konservativa att lämna miljöutskottets uppgörelse, till förmån för en egen svagare och smalare uppgörelse – utan socialdemokraterna och oss gröna. Det politiska innehållet i den uppgörelsen är dramatiskt sämre än miljöutskottets. I omröstningen i plenum valde de liberala och de konservativa att fälla miljöutskottets progressiva förslag. Sen förväntade de sig att vi skulle stödja deras urvattnade förslag, trots att vi inte varit med och förhandlat det.
Ett av de stora problemen var industriutskottets förslag kring fri tilldelning. Fri tilldelning innebär att utsläpparen får utsläppsrätterna gratis, istället för att behöva köpa dem på en auktion. Det här var en av de stora anledningarna till att vi röstade nej till industriutskottets yttrande tidigare i vår. Det här förslaget skulle innebära fortsatt fri tilldelning för de smutsigaste industrierna i Europa fram till 2034.
Kanske ännu viktigare skulle det betyda att minskningen av fri tilldelning fram till 2030 bara blir 30%, istället för Kommissionens 50%. Vi gröna vill avsluta den fria tilldelningen direkt – men att gå med på ett förslag som är tydligt sämre än Kommissionens var något vi inte kunde göra. Att förvänta sig att vi skulle svälja detta och rösta för lagstiftning som försämrar Kommissionens förslag och försämrar EU:s möjligheter att nå sina klimatmål är orimligt.
Det är rapportörens ansvar att säkra majoritet för sitt förslag. Han hade självklart ingen skyldighet att förlita sig på stöd från just oss gröna, utan var fri att bygga sin majoritet hur han ville. Men vill man lite på vårt stöd för en uppgörelse så måste man förhandla med oss. Det är också tydligt i efterhand att förhandlarna som satt i miljöutskottet inte haft stöd i sina grupper för sin uppgörelse. De har skrivit checkar de inte haft täckning för. Ska man förhandla företräder man en hel grupp, och då måste man också få med sig gruppen.
Tillsammans med en majoritet i parlamentet röstade vi nej till det här urvattnade förslaget och var därför med och skickade tillbaka lagstiftningen till förhandlingsbordet, med förhoppningar om att vi skulle kunna få igenom ett mer ambitiöst förslag från Europaparlamentet. Det ser nu ut att bli verklighet.
Nu har Socialdemokraterna, liberalerna och de konservativa enats om en ny överenskommelse som kommer röstas om i plenum redan nästa vecka. Icke förvånande är den inte så ambitiös som vi hade velat, men förslaget förbättrar ändå något Kommissionens utkast. Till exempel säkerställs det nu att vi får 50% minskning av fri till 2030, samtidigt som slutdatumet för fri tilldelning flyttas fram till 2032 jämte Kommissionens förslag på 2035.
Engångsminskningen i förslaget är tyvärr fortfarande för dåligt. Den är ordentligt mindre än vad vi föreslagit, och uppdelat i två delar där den andra kommer först senare. Minskningen av utsläppsrätter är också det fortfarande lägre än vi hade velat sett, men det är högre än Kommissionens, med en gradvis ökning från 4,4-4,6 år 2029. Det här förslaget säkerställer därför en 63% utsläppsminskning till 2030 jämfört med Kommissionens 61%. Överlag är jag nöjd med det här som en kompromiss, och går de här förslagen igenom kan de Gröna ställa sig bakom den här kompromissen som Europaparlamentets position.
Den stegvisa ökningen är bättre än ingen ökning alls. Vi behöver landa i en position som är mer ambitiös än kommissionens förslag för att klara Parisavtalet. Men egentligen är den stegvisa ökningen ett feltänk. Klimatomställningen behöver gasen i botten just nu. Att på längre sikt sakta öka minskningstakten skjuter klimatansvaret framför oss, när vi istället skulle behöva en kraftig minskning just nu. Jag hade hellre prioriterat en kraftiga engångsminskning av mängden utsläppsrätter i närtid.
I medierna beskrevs förra veckans omröstning som ett fiasko för klimatet, på grund av att beslutet sköts upp. Men det verkliga fiaskot hade varit en överenskommelse som sköt klimatomställningen på framtiden och inte tog ansvar för utsläppsminskningar här och nu. Att fälla förslaget i plenum var det som behövdes för att vi ska kunna få igenom klimatlagstiftning som skapar de nödvändiga utsläppsminskningarna vi måste se det här årtiondet.
Det är så här demokrati fungerar. Det är så här vi Gröna gör vårt för att säkerställa att EU:s klimatpolitik håller måttet. Nästa vecka är det återigen upp till bevis: Kommer liberalerna, de konservativa och socialdemokraterna tillsammans med oss stå upp för EU:s klimatmål?
Lästips: Carbon Market Watch som gjort beräkningar på klimateffekten av de olika förslagen