Afghanistan: hur hamnade vi här?

 

Protest mot talibanernas maktövertagande i London, augusti 2021. Foto: Ehimetalor Akhere Unuabona

Så lämnade den sista amerikanska soldaten afghansk mark. Tjugo år av militär närvaro till ända. De sista veckorna präglades av kaos och flyttade oss tillbaka till ruta ett, med talibanerna vid makten och landet i spillror. Hur kunde det hända? Det är dags att blicka tillbaka och fundera över hur vi kunde hamna här.

Det var ett misstag att invadera Afghanistan. Att ingripa med en fullskalig invasion som svar på de fruktansvärda terrorattackerna den 11 september 2001 var, med facit i hand, överilat. Det fanns ingen strategi för vad man skulle göra efter maktövertagandet, och hela operationen präglades av förhoppningen att allt motstånd snabbt skulle undanröjas och att en ny, stabil stat magiskt skulle uppstå från ruinerna.

Den amerikanska invasionens syfte var från början inte att bygga en stat, utan att hitta de ansvariga för 11 september-attackerna och störta den regim som låtit dem verka på sitt territorium. Men det är naivt att tro att man kunde göra det utan att också jobba aktivt och långsiktigt med att stärka statliga institutioner och bygga något nytt i talibanernas ställe. Vilket amerikanerna också verkar ha börjat inse med åren, då man i allt högre grad pekade ut det som målet för insatsen.

Domen över invasionen blir att den var naiv och arrogant. Man gav sig på ett projekt man inte var förberedda på att ro i hamn, och gjorde antaganden om landet, folket och förutsättningarna som inte var grundade i verkligheten. Resultaten blev en bristande tilltro till statsbygget bland lokalbefolkningen. Det är alltid en utmaning i internationella insatser, men det hade behövts större ansatser att från början inkludera afghanerna själva i det arbetet, och förstå deras perspektiv.

Vittnesmål från lokalbefolkningen visar på hur statlig korruption, skrupelfria lokala miliser och civila dödsoffer alla bidrog till att undergräva förtroendet för de USA-ledda styrkorna. Det satte käppar i hjulen för att stödet för den nya demokratiska ordningen skulle kunnat växa fram mer organiskt, underifrån. Istället sågs det nya systemet och den afghanska regeringen av många som något lika illa, eller till och med värre än talibanerna. Och dessutom som något som påtvingats dem av en utländsk ockupationsmakt.

Vi måste också komma ihåg att USA och det internationella samfundet hade kunnat göra mycket mer. Av de nästan 1 000 miljarder dollar som USA spenderat i Afghanistan (andra källor uppskattar utgifterna till det dubbla) har bara drygt 60 miljarder lagts på civilt utvecklingssamarbete från år 2001 till idag. Det motsvarar mellan 3-6 procent av USA:s utgifter i landet. En nivå som uppenbarligen var otillräcklig för att bygga en fungerande stat.

Men även om invasionen som sådan var överilad, och dessutom stod på en skakig folkrättslig grund, tycker jag att tillbakadragandet var förhastat. Det borde ändå vara förknippat med någon slags moralisk plikt att ta ansvar när man försatt ett land i kaos. Den som varit med och skapat oreda måste också hjälpa till att städa upp.

Här faller också ett ansvar på alla de EU-länder som deltog i insatsen. Man kunde ha motsatt sig överenskommelsen mellan USA och talibanerna i Qatar, och varit tydligare i sin kritik mot den amerikanska regeringen. Istället förhöll sig länder som Tyskland och Frankrike passiva, och blev mer eller mindre tagna på sängen när amerikanerna inledde sin reträtt.

Det hade gått att fortsätta närvaron i Afghanistan. Läget hade börjat förbättras, med färre attacker och dödsoffer, bistånd som gav resultat och afghanska säkerhetsstyrkor som själva tog ett allt större ansvar för säkerheten. Den internationella insatsen kostade fortfarande pengar, men knappt något i människoliv.

Återigen, man borde inte gett sig in i Afghanistan till att börja med, men när man väl är på plats är man skyldiga att ta ansvar. Jag delar inte Bidens syn att en fortsatt, mindre militär närvaro med fokus på flygunderstöd och underrättelseverksamhet hade varit omöjlig. Det hade kunnat vara ett sätt att lägga grunden för stabilitet och ännu större afghanskt ansvar för säkerheten på längre sikt. Då hade det också varit möjligt att fortsätta stärka afghanska män och kvinnors säkerhet, fri- och rättigheter. En sådan strategi tycker jag hade varit både berättigad och värd att stödja.

Men så blev det inte. Istället fick vi kaos och en allt värre humanitär kris som riskerar att tvinga många människor på flykt. Hoppet om en bättre framtid krossades under loppet av några veckor för miljontals afghaner.

Framöver är biståndet vårt främsta verktyg. Här kommer Svenska Afghanistankommitén att vara helt central för att vi ska kunna fortsätta genomföra biståndsprojekt som kommer lokalbefolkningen till gagn. Vi får inte vara naiva, och måste hitta sätt att stödja det afghanska folket utan att gynna talibanstyret eller bidra till korruption. Men vår ambition bör vara att fortsätta utbilda flickor och pojkar, ge tillgång till hälsovård och stödja civilsamhället i den mån det är möjligt, samt ge akut humanitärt stöd när det behövs.

Vi har en bra grund att stå på. För även om omvärldens bistånd inte förmådde bygga upp en fungerande stat på 20 år, har situationen för många afghaner förbättrats markant. Ulrika Modéer, assisterande generalsekreterare i FN och tidigare statssekreterare, listade i veckan några av de framgångarna, som att antalet skolbarn tiofaldigats sedan 2001, att nästan hela befolkningen idag har tillgång till sjukvård, samt att oberoende medier och medborgarorganisationer växt sig starkare. Det är viktiga framgångar som vittnar om att människors kapacitet och förutsättningar ändrats markant sedan 2001.

Nu hotas de framgångarna. Hur mycket vi än bör kritisera USA:s tillkortakommanden kommer talibanernas styre att bli långt mycket värre. Redan nu kommer rapporter om att regeringstrogna avrättats, att flickor inte längre tillåts gå i skolan och kvinnor inte får arbeta, om godtyckliga bestraffningar och ekonomisk kollaps. Allt pekar på att talibanernas styre kommer att bli ett terrorvälde där minoriteter, oliktänkande och kvinnor kommer att betala det högsta priset.

USA:s invasion var arrogant, och det kaosartade tillbakadragandet blev en katastrof. De kommande månaderna får vi se hur allvarliga konsekvenserna blir. I vilket fall måste Sverige fortsätta stå på det afghanska folkets sida, och bistå dem på alla sätt vi kan.