För ungefär en vecka sedan, den 14:e juli, släppte EU-kommissionen sitt stora klimatpaket, känt under namnet Fit for 55. Tanken med paketet är att anpassa all relevant lagstiftning utefter de nya klimatmålen. Som bekant tycker vi gröna att EU:s klimatmål är undermåliga och inte i närheten av vad forskningen kräver och därför vill vi vässa verktygen ytterligare för att överträffa klimatmålen. Ett av EU:s absolut viktigaste verktyg är handeln med utsläppsrätter.
Jag kommer att vara den gröna gruppens förhandlar i industriutskottet, en roll jag också hade under förra mandatperioden. Utsläppshandeln kommer dock förhandlas i en rad utskott i EU-parlamentet men vi gröna kommer arbeta som ett förhandlingsteam i alla utskott och tillsammans göra vårt yttersta för att stärka utsläppshandeln till sitt yttersta.
Mycket återstår i att analysera EU-kommissionens förslag och vi vet ännu inte vilken position de stora partigrupperna kommer inta, men en sak är säker. Kommissionens förslag är på många sätt en stor framgång, även om det finns brister och delar som behöver vässas ytterligare. Konservativa krafter kommer, i vanlig ordning, försöka urvattna förslaget och vår gröna roll kommer vara viktig för att bibehålla bra delar, och stärka andra.
Äntligen en högre minskningstakt av mängden utsläppsrätter
Syftet med utsläppshandeln är att minska utsläppen inom de sektorer som ingår; den så kallade “handlande sektorn”. Men om det ska vara möjligt måste mängden utsläppsrätter i systemet minskas årligen. Det absolut enklaste sättet att göra det på är att varje år minska mängden nya utsläppsrätter som tillförs systemet via auktionering eller fri tilldelning.
Just nu är minskningstakten 2,2 procent, något som skulle göra så att EU når nollutsläpp i den handlande sektorn först 2058. Det är såklart på tok för sent, när unionen redan satt upp ett mål om att vara klimatneutralt till 2050 (att jämföra med Sveriges mål om att vara klimatneutralt till 2045, eller 2040 i den handlande sektorn som vi räknat på i min rapport.)
I kommissionens förslag föreslås nu en årlig minskningstakt på 4,2 procent (det som brukar kallas linjär reduktionsfaktor, LRF). Dessutom föreslås en engångsminskning av den totala mängden utsläppsrätter motsvarande 117 miljoner utsläppsrätter (det som brukar kallas för re-basing eller one-off-reduction). Det är ett steg i helt rätt riktning. Vi gröna kommer vilja driva på för en ännu högre engångsminskning av utsläppsrätterna. Det skulle i närtid öka takten i omställningen och öka sannolikheten rejält för att EU faktiskt klarar sitt eget 2030-mål om en minskning av utsläppen med 55 procent utifrån 1990 års nivå. Men ska vi lyckas överträffa EU:s klimatmål, och påskynda omställningen ytterligare, behöver vi en större engångsminskning på mellan 400-500 miljoner utsläppsrätter.
Utvidgning till byggnader, vägtransporter och sjöfart
Kommissionen föreslår även att utöka utsläppshandeln till nya sektorer. Exempelvis ska sjöfartsindustrin in i det befintliga systemet, något som jag välkomnar och bland annat pratat om i Svensk Sjöfarts podd. Sektorn kommer fasas in under en treårsperiod. Fartyg som trafikerar två hamnar inom EU ska omfattas till 100% av utsläppshandeln. Fartyg som trafikerar en hamn inom EU och en hamn utanför unionen kommer omfattas till 50%.
EU-kommissionen föreslår även att byggnader och vägtransporter ska omfattas av utsläppshandeln. Det är vi gröna mer skeptiska till. Det finns det en logik i att utsläpp som riskerar flytta över gränser hanteras inom ett gemensamt EU-regelverk. Exempelvis fossil energiproduktion som kan flytta över en landgräns eller en industri som använder fossila bränslen i sin produktion. Då finns alltid risk att man kan konkurrera med låg beskattning på utsläpp mellan medlemsstater om det saknas gemensamt regelverk. Samma risk finns inte alls för vägtransporter eller byggnader. Du flyttar knappast till Ungern för att det är billigare att köra bil där mellan bostaden och jobbet.
Men om vägtransporter och byggnader väl ska in i utsläppshandeln är det dock kommissionens förslag helt rätt utformat. Det föreslås en egen utsläppsbubbla, det vill säga ett helt separat system från det befintliga, vilket gör att utsläppsrätter från det som redan kallas ETS2 inte kommer kunna användas för att släppa ut i industrin. Det är viktigt eftersom att en snabbare omställning i vägsektorn annars hade kunnat leda till att ett överskott av utsläppsrätter fördes över till industrin och då istället försenade omställningen i den sektorn.
Därtill kommer vägtransporter och byggnader fortsätta omfattas av Effort Sharing Regulation (ESR), den EU-reglering som gör så att medlemsstaterna måste sätta nationella mål och driva en politik för att minska utsläppen i de sektorer som omfattas. Även det är bra, så att en ny utsläppshandel för de här sektorerna inte används som förevändning för att ta bort nationell reglering, t.ex. koldioxidskatter eller reduktionsplikt som finns i flera EU-länder, däribland Sverige.
Trots allt gör alltså kommissionen många rätt med det nya förslaget. I bästa fall skulle det kunna fungera som ett prisgolv för koldioxidutsläpp i vägsektorn och för byggnader. Vi gröna kommer i första hand verka för att det inte blir någon utsläppshandel för vägtransporter och byggnader, men om det ändå ska införas så är det precis så här det ska göras: I en separat utsläppsbubbla, där sektorerna fortsätter omfattas av ESR och utan fri tilldelning.
Den fria tilldelningen – en övergångslösning som sjunger på sista versen
Vi gröna har varit tydliga med att vi vill avskaffa all fri tilldelning. De aktörer som vill ha utsläppsrätter borde alltid behöva köpa dem på en fri marknad, inte få de tilldelade gratis. Med det förslag som kommissionen nu presenterat tas många steg i rätt riktning, men tyvärr finns inget tydligt slutdatum för den fria tilldelningen och det verkar som att fri tilldelning kan komma att bli kvar lång tid framöver för vissa sektorer. Jag har även skrivit en debattartikel om den fria tilldelningen som det går att läsa här.
Kommissionen vill stryka den fria tilldelningen för de sektorer som ska ingå i de nya klimattullarna – men gradvis, så att den är avskaffad först år 2035. Det vore logiskt att de sektorer där konkurrensförutsättningarna mot företag från andra delar av världen redan utjämnats genom klimattullar inte får en dubbel subvention genom att även omfattas av fri tilldelning. Kommissionen verkar hålla med om den principen, men går försiktigt fram genom att fasa ut den fria tilldelningen över en tioårsperiod (klimattullarna föreslås träda i kraft först år 2026).
För andra delar av industrin blir den fria tilldelningen kvar utan slutdatum. Att den nya utsläppshandel som föreslås komma på plats för vägtransporter och byggnader ska skapas helt utan fri tilldelning är i sammanhanget ett högst begränsat plåster på såren, eftersom det från början är en tvivelaktig idé att ens inkludera dessa två sektorer i utsläppshandeln.
Det är samtidigt väldigt positivt att den fria tilldelningen föreslås strykas för flyget. Här ska utfasningen gå fortare än för de delar av industrin som ingår i klimattullarna, 2027 föreslås all fri tilldelning för flyget vara borta. Det här är viktigt och bra. Flyget är en sektor som idag knappt betalar för sin klimatpåverkan och hittills har sektorn i huvudsak fått sina utsläppsrätter gratis. Dock sätts fortfarande inget pris på flygets klimatpåverkan utöver CO2-utsläppen och inte heller prissätts höghöjdseffekten. Det senare handlar om att ett kilo koldioxid gör större skada för klimatet när den släpps ut på hög höjd än på marken.
Den fria tilldelningen var redan från början en övergångslösning, exempelvis pekade kommissionen ut 2008 att den fria tilldelningen på sikt kommer avskaffas. Det är hög tid att göra detta nu vilket vi kommer att driva från den gröna gruppens sida i de kommande förhandlingarna. Att några aktörer då får utsläppsrätterna gratis istället för att behöva köpa dessa på auktion går emot själva grundidén med systemet. En förändring hade dock blivit enklare om Kommissionen hade vågat vara mer progressiva redan från början.
Sammantaget: Stora steg framåt men inte tillräckligt
Förslaget från kommissionen innehåller väldigt många positiva delar. Mycket känns igen från sånt jag och gröna gruppen drev i förhandlingarna förra gången men som det då inte gick att få stöd för hos en konservativ majoritet i EU-parlamentet. Sannolikt blir det mycket enklare den här gången när
Jag vill särskilt lyfta utfasningen av den fria tilldelningen från delar av industrin och för flyget som en framgång i kommissionens förslag. Dessutom är minskningstakten av utsläppsrätterna faktiskt högre än vad jag hade vågat hoppas på. Om vi lyckas få igenom att utsläppsrätterna minskar med 4,2 procent årligen, i kombination med en engångsminskning i närtid, så skulle takten i omställningen öka markant inom industrin och de sista kolkraftverken tvingas stänga i närtid. Och det vore en enorm framgång för klimatet.
Samtidigt hade vi behöva fasa ut all fri tilldelning i närtid och skrota överblivna utsläppsrätter snabbare än vad kommissionen föreslår. Ett bra och progressivt förslag från kommissionen som är långt ifrån den linje de drev för bara några år sedan visar att mycket hänt i klimatfrågan. Men det betyder inte att förslaget är tillräckligt. Vi gröna kommer behöva fortsätta driva på EU:s klimatarbete för att unionen ska klara sina egna utsläppsmål.