Centerns gröna fasad faller för Förbifarten

De senaste dagarna har det pågått en miljöfight mellan Miljöpartiet de Gröna och Centerpartiet, först på politikter bloggen här, här och här. Men också på bloggar här och här.

Miljöpartiet är tydligen  miljösocialister, för vi vill inte bygga motorväg för 27 miljarder. Centerpartiet är miljöliberaler, eftersom de vill bygga mer betong.

Som miljöpartist är en av att bli kallad borgare av vänstern och kommunist av högern. Eftersom vi inte kan vara både och, så torde det vara tydligt att vi är varken eller.

Miljöpartiet de Gröna bildades för att varken socialismen eller liberalismen bar på svaren kring hur mänskligheten kan fortsätta utvecklas, även ekonomiskt, inom ekologins ramar.

Att bygga eller inte bygga Förbifart Stockholm har inget med höger och vänster att göra. Det handlar om  1900-tal mot 2000-tal. Betonggrått mot framtidsgrönt.

Några som fattat det är Expressens liberala ledarsida, nu senast idag då Johannes Forssberg briljerar:

”Idén bakom den ”förbifart” som Centern tycker är så fräscht modern är visserligen 50 år gammal. Den bygger på en ännu äldre stadsbyggnadsideologi, enligt vilken stinkande autostrador bildar broar mellan spridda öar av bostadsområden.”

(…)

Självklart spelar företagandet och marknadsekonomin en omistlig roll i klimatarbetet. Och visst har teknisk utveckling revolutionär potential i sammanhanget. Men det går inte att beräkna politiken utifrån uppfinningar som inte finns. Det är ansvarslöst att i stället för att fatta svåra beslut ställa ut löften om kommande landvinningar.

Även Miljöpartiet anser att entreprenörerna är omistliga i klimatkampen. De lägger bara större vikt vid politikens ansvar.
Det är knappast ”socialism” att inse att det inför en förestående klimatkollaps inte riktigt är läge att bygga feta motorvägar och sedan fatta varandras händer och sjunga ”We shall overcome”.

(…)

Det faktum att klimatet har blivit en av väljarnas viktigaste frågor har gynnat Miljöpartiet och inte Centern. Det är förstås därför Centern går till offensiv.

Men det kommer knappast att räcka särskilt långt att på Sarah Palin-manér skrika socialism. 

När jag läser artiklar som dessa så känner jag allt större hopp om att vi faktiskt kommer kunna förändra opinionen och stoppa motorvägsmasturberandet. Igår skrev Maria Wetterstrand på Aftonbladets debattsida:

Inom politiken är det ofta med pengar som man visar vad prioriteringarna är värda i verkligheten. Sällan har det varit tydligare än i det här exemplet.

Motorvägen beräknas kosta 27,5 miljarder kronor. Minst. Det är det dyraste vägbygget någonsin i Sverige. Pengar som måste tas från någonting annat om inte regeringen har hittat en speciell sedelpress för stora motorvägsbyggen.

I praktiken tas pengarna från andra viktiga infrastrukturprojekt, främst från utbyggnad av kollektivtrafik i Stockholm. Men det är inte svårt att gissa att det i slutändan också kommer dra pengar från viktiga tågsatsningar runt omkring i landet, från Västsverige och Norrbotten.

Alternativen är alltså tydliga. Antingen väljer vi det dyraste motorvägsbygget någonsin som ökar klimatutsläppen. Eller så väljer vi att storsatsa på det vi vet minskar utsläppen, nämligen utbyggd och moderniserad kollektivtrafik.

Inför dessa val har centerpartiet nu gjort sitt val. Storsatsning på motorväg i Stockholm är det tidigare landsbygdspartiets melodi. Deras försök att beskriva en stor motorväg som ett miljöprojekt tas inte på allvar av någon miljöorganisation eller miljömyndighet. En spade är en spade, oavsett vad man kallar den.

Snart träffas världens ledare i Köpenhamn för att försöka enas om en ny global klimatpolitik. Sveriges roll som trovärdig och samlande kraft skadas av att man så medvetet väljer att satsa på ett projekt som går i motsatt riktning.

 Nu måste vi fortsätta ligga på och driva opinion. Mitt nästa nyhetsbrev handlar om massbilismen, och det är strax klart.

På samma tema: Tomas Eriksson, Gunnar Lindstedt, Rasmus Fleischer.