COP26 är över och nu vill världen utvärdera vad som hänt. Nyhetsrubrikerna försöker svara på om mötet blev ett framsteg eller fiasko. Vem var miljöhjälte och vem var skurk? Det är inte några enkla frågor och många av svaren som cirkulerar blir både för förenklade och missvisande. Det här blogginlägget kommer handla om klimatförhandlingarna, klimaträttvisa och var vi bör rikta vår energi framåt.
Jag var på plats under andra veckan av COP26 på vad som var mitt sjunde COP. Klimatförhandlingarna är en speciell plats. Å ena sidan väcker det hopp att alla världens länder samlas för att försöka komma framåt i det globala arbetet för att begränsa de globala klimatförändringarna. På en och samma plats möts världsledare från norr och söder, forskare, civilsamhälle och urfolk. Å andra sidan finns starka krafter som inte vill att förhandlingarna ska lyckas. Fossillobbyns närvaro är stark och vissa länder gör det oerhört tydligt att de inte är på förhandlingarna för några andra än just den lobbyn.
En viktig fråga att ställa sig innan man utvärderar COP26 är vilka förväntningar man bör ha på klimatförhandlingarna. Det första man behöver påminna sig om är hur beslutsfattande inom FN går till. För att beslut ska tas inom FN behövs enhällighet, vilket innebär att alla världens länder behöver vara överens. Det räcker med att ett enda land inte är med på noterna för att stoppa ett beslut. Innebörden av detta är att klimatförhandlingarna för de ambitiösa länderna är ett slag om att hitta högsta möjliga lägsta gemensamma nämnare under förhandlingarna.
Att ändra beslutsordningen från enhällighet skulle kräva enhällighet. De länder med lägst ambition kommer inte frivilligt att lämna ifrån sig sin de facto veto-möjlighet. Detta innebär att det är under dessa spelregler klimatförhandlingarna även fortsatt kommer verka under.
Kravet om enhällighet skapar en stor diskrepans mellan förhandlingarna och den klimatkris vi befinner oss i. På COP26 kom för första gången parterna överens om en skrivning om att “fasa ner” kolkraft och “fasa ut” ineffektiva subventioner av fossila bränslen. Det är ett genombrott i COP-sammanhang. Det är ett fantastiskt framsteg – utifrån COP-mått mätt – att alla världens länder har kommit överens om språk som pekar mot att det fossila tillhör det förflutna. Det skickar en viktig signal till hela världen.
Å andra sidan är en lika naturlig fråga hur man möjligtvis idag – 2021 – kan kalla detta för en vinst? Hur kan det vara ett genombrott att lyckas peka ut sådant som driver klimatkrisen på en klimatförhandling? Det är lätt att bli cynisk. Att länderna dessutom behövde lägga in försvagande språk såsom att “fasa ner” istället för “fasa ut” och att det enbart är ineffektiva subventioner (vad det nu är) som ska fasas ut gör diskrepansen oerhört tydlig. Skrivningen är två saker samtidigt: frustrerande otillräcklig men ett kliv framåt i de internationella klimatförhandlingarna.
Indien är det land som kom ut med en skurk-stämpel efter COP26 i flera analyser då det var Indien som i sista stund kom med ändringsförslaget om att byta ut “fasa ut” kolkraften till “fasa ner” i COP-beslutet. Den som avslutar sin analys här gör det dock tyvärr för enkelt för sig. Låt oss påminna oss om dynamiken på klimatförhandlingarna och prata klimaträttvisa.
En vägledande princip i klimatförhandlingarna är den om “Common but differentiated responsibilities” som togs fram i Rio de Janeiro 1992. Principen innebär att världens länder är överens om att alla har ett ansvar för att hantera den globala uppvärmningen och dess effekter men att ansvaret är olikartat. Men precis vad principen bör innebära i praktiken har varit en konfliktfråga under samtliga COP-förhandlingar sedan dag 1.
Om man ser till de historiska utsläppen är det tydligt att det är den rika delen av världen som orsakat den klimatkris vi nu befinner oss i. De som är mest sårbara för klimatförändringarna, fattiga länderna och små ö-stater, är de som har bidragit minst till uppvärmningen.
Om man jämför de historiska utsläppen per capita mellan de som ofta målas upp som skurkar på förhandlingarna Kina och Indien, och hjälten Sverige så har vi nästan tretton gånger så höga utsläpp som Indien och fyra gånger så höga utsläpp som Kina.
USA har drygt 25 gånger så höga historiska utsläpp per capita som Indien och åtta gånger så höga som Kina.
Totalt sett står EU inklusive Storbritannien för 22 % av de historiska globala utsläppen, strax efter USA på 25 %. Samtidigt är Kina idag världens största utsläppare av koldioxid, följt av USA och Indien.
Var är då rättvist? Vilket land har störst ansvar att agera? De flesta länder försöker argumentera så att allt för stort ljus inte ska hamna på dem. Vi ser det i Sverige, vi ser det i Kina. Det är alltid någon annan, någon annanstans som måste göra mer.
Det är ett fullständigt oansvarigt och oacceptabelt resonemang i en klimatkris. Alla med kapacitet att agera måste göra det. De med större kapacitet, rikare länder, måste oavsett sina historiska utsläpp agera kraftfullt för att begränsa den globala uppvärmningen. De med stora historiska utsläpp bör ta sitt ansvar och bidra med kraftfull klimatfinansiering för att möjliggöra en omställning i fattigare länder, bidra till klimatanpassning och finansiering till redan uppkomna förluster och skador av klimatförändringarna. Det är så vi står upp för klimaträttvisa.
EU med både ekonomisk kapacitet och stora historiska utsläpp har därför stor moralisk skyldighet att agera. EU har visserligen intagit en i sammanhanget ledande position i klimatarbetet internationellt med EU:s klimatlag med bl.a. mål om nettonoll utsläpp till 2050, EU:s utsläppshandelssystem (EU ETS) med globalt rekordhöga priser på utsläppsrätter och planer på att införa klimattullar (CBAM). EU får dock inte tillåtas nöja sig här.
Narrativet om att EU är bäst i klassen i klimatsammanhang får inte skymma det faktum att EU har ett mycket större ansvar än andra delar av världen. EU måste leverera mer.
Utöver att minska utsläppen snabbare i EU måste vi även bidra med mer klimatfinansiering för att agera i linje med sitt ansvar utifrån historiska utsläpp och kapacitet. Här brister engagemanget hos hela den rika världen.
Målet om att mobilisera 100 miljarder dollar årligen från och med 2020 till klimatfinansiering har den rika delen av världen misslyckats med. Klimatfinansiering är A och O för att skapa tillit på förhandlingarna mellan rika länder med historiska höga utsläpp och fattiga länder utan historiska höga utsläpp. Om inte EU och andra rika länder tar sitt ansvar kommer det dröja innan vi ser en global klimatomställning i linje med Parisavtalet.
Klimatförhandlingarna är arenan för att möjliggöra en sådan omställning, skapa internationell tillit och samarbete för att hantera klimatkrisen. Det finns ingen annan plats. Trots FN-systemets inneboende tröghet med krav om enhällighet och det otillräckliga agerande från världens rika länder idag är det platsen vi måste fortsätta verka på för att stå upp för klimaträttvisa och skapa handling i det internationella klimatarbetet.
Vi ska inte underskatta värdet av att världens länder enades om Parisavtalet 2015. I Parisavtalet lyckades man komma överens om 1.5 gradersmålet vilket gjorde avtalet konkret. I avtalet kom man överens om att alla länder regelbundet ska lämna in uppdaterade nationella klimatplaner vilket skapar en framåtrörelse i klimatarbetet. I avtalet kom man överens om att göra finansiella flöden förenliga med en utveckling mot låga utsläpp vilket är en oerhört viktig signal till marknaden. Parisavtalets och förhandlingarnas existens skapar momentum i klimatarbetet.
Parisavtalet var inte på något sätt ett perfekt eller tillräckligt avtal men det har gjort skillnad. När Parisavtalet slöts 2015 hade inte ett enda land förbundit sig till klimatmål om nettonollutsläpp. Idag har 137 länder åtagit sig mål om klimatneutralitet, varav enbart fem länder sätter målet efter 2050. Det hade inte hänt utan Parisavtalet.
Såklart är det lättare att sätta mål långt fram i tiden än att agera här nu för att också leverera dem. Men att målsättningarna finns visar att det finns ett tryck på 137 länder att agera och ger en möjlighet att driva på för förändring.
Parisavtalet har skapat ett paradigmskifte i klimatarbetet. Hade vi verkligen kommit längre i det globala klimatarbetet om progressiva länder – av i teorin goda skäl – sagt nej till Parisavtalet för att det var otillräckligt? Jag tror inte det.
På COP26 föll en viktig, om än återigen långt ifrån perfekt, pusselbit ned för Parisavtalet. Världens länder lyckades till sist komma överens om Parisavtalets så kallade Regelbok som beskriver ramverket och reglerna för hur länderna faktiskt ska verka för att uppnå målen i Parisavtalet inom FN:s klimatkonvention (UNFCCC). Att ramverket finns på plats, trots sina brister, befäster Parisavtalet och innebär starten för Parisavtalets era på riktigt i det internationella klimatarbetet.
Framöver kommer fokus på klimatförhandlingarna fullt kunna ligga på vad som krävs – ökade ambitioner i ländernas klimatplaner som årligen, istället för vart femte år, ska lämnas in till UNFCCC, enligt nytt beslut på COP26. Detta kommer inte hända av sig själv. Ambition i klimatförhandlingarna kommer alltid komma underifrån.
Klimatförhandlingarna är inte den stora lösningen på klimatfrågan. Vi måste låta FN-processen ta hand om vad FN är bra på och lösa det FN inte är bra på någon annanstans. Klimatförhandlingarna bidrar till en internationell plattform för att bygga tillit mellan världens länder i klimatfrågan och med ett ramverk som stöttar de länder som vill agera. Vad gäller faktiskt handling för klimatet kommer den alltid att ske någon annanstans, mer exakt på regional, nationell och lokal nivå. Det är hit vi måste rikta blicken efter klimatmötena och vända frustrationen från klimatmötena till handling.
Den internationella, regionala, nationella och lokala nivån samspelar och är självförstärkande. Internationell politik handlar om långsamma globala normativa förändringar. Sådant tar tid. Samtidigt främjar små framsteg på klimatmötena handling i världens länder men det är också på samma sätt handling på regional, nationell och lokal nivå som möjliggör framsteg på klimatmötena.
Vi behöver handling på alla nivåer för att lyckas med en rättvis och inkluderande global klimatomställning. Nu är COP26 över. Låt oss återhämta oss efter urladdningen men därefter återigen rikta fokus på det vi kan förändra och det vi själva har demokratisk rådighet över. Gör det på din nivå. Vi måste orka hålla ögonen på bollen och rikta energin dit den gör som störst nytta. Låt dig inte tröttas ut av nyhetsrubrikerna om COP26. Klimatomställningen är ett maraton och vi springer tillsammans.