EU kan göra mer mot Lukasjenka

 

Under veckans rådsmöte beslutade EU:s medlemsstater att införa nya sanktioner mot Belarus. Det är ett svar på kidnappningen av journalisten Roman Protasevitj och att den belarusiska regimen tvingade ner ett flygplan som flög mellan två EU-länder. Sanktionerna är ett rimligt svar från EU på en sådan extrem och uppseendeväckande händelse. Men jag hade gärna, i likhet med den belarusiska oppositionen, sett ännu skarpare reaktioner.

I en artikel i Financial Times (låst) beskriver Martin Sandbu att EU:s ekonomiska styrmedel för att styra Belarus i en bättre riktning är långt ifrån uttömt. Vi kan agera mycket skarpare än idag, på ett sätt som kommer skada både president Lukasjenka och Rysslands president Putin.

För det första, i alla diktaturer är ledarskiktet beroende av elitens lojalitet, vilka de än må vara. Generaler, mediemoguler eller oligarker, de måste alla hållas nöjda för att regimens framtid ska vara säkrad. I både Ryssland och Belarus köps denna lojalitet med generösa statliga kontrakt och rena skattepengar. Korruption som förpestar hela samhället, och skattemedel som istället för att komma medborgarna till del investeras i italienska vingårdar eller lägenheter i London och Paris.

EU skulle kunna kväva denna pengaflykt. Både genom att grundligt undersöka den belarusiska elitens tillgångar i EU för att se till att de som redan står på sanktionslistan verkligen har alla sina tillgångar frysta. Och att utvidga sanktionerna till fler korrupta tjänstemän, så att de som håller regimen under armarna får skäl att ifrågasätta sin lojalitet. EU antog nyligen en lag som möjliggör just detta, att även personer utanför det absoluta ledarskiktet kan sanktioneras.

För det andra borde EU strypa importen av viktiga belarusiska exportvaror. Sådana sanktioner riskerar såklart att också påverka det belarusiska folket, men oppositionen har trots det uppmanat EU att ta steget.

Anledningen är att Belarus stora exportindustrier: raffinerade oljeprodukter, konstgödsel, metall- och trävaror, alla kontrolleras av statliga bolag. EU är Belarus andra största handelspartner efter Ryssland, och importerar stora mängder av dessa varor. Att strypa importen skulle därmed kunna ha stora effekter på statens finanser, och få ännu fler att börja tvivla på att Lukasjenkas konfrontation med Europa och det egna folket verkligen är rätt väg att gå. Om Belarus hamnar i ekonomiskt trubbel lär det dessutom bli Ryssland som får ta notan, vilket sannolikt inte skulle göra Putin överlycklig. Ryssland har egna ekonomiska problem så att det räcker och blir över.

Slutligen, och det viktigaste, är att EU måste visa att det finns ett alternativ till denna eskalering. Om Belarus ändrar kurs finns det mycket att vinna. På samma sätt som EU har ingått avtal med och stödjer Ukraina med stora belopp för att landet ska kunna göra viktiga reformer och bygga ett mer stabilt samhälle, har EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen flaggat för att Europa har ett stödpaket på tre miljarder euro redo, om man tar steg mot demokrati. Fler sådana löften, och en konkret plan för Belarus integrering i EU-projektet, likt avtalet med Ukraina, skulle vara välkommet. Personer omkring president Lukasjenka måste veta vad de och det belarusiska folket går miste om om man fortsätter på en konfrontativ väg.

Kampen för ett demokratiskt Belarus är inte över, och EU måste göra allt i sin makt för att stödja det belarusiska folkets ansträngningar för en bättre framtid.