Regeringen avvecklar de mest utjämnande skatterna i rask takt. Jag har inte möjlighet att skriva så mycket själv om det, men här är vad några andra gröna skriver om det:
Förmögenhetsskatt bort. Fastighetsskatt bort. Arvsskatt bort. Gåvoskatt bort. Förstår nu varför det heter Svea Rikes Lag.
Solen lyser in sovrummet redan tidigt på morgonen. Tar en fika på altanen, fågelsången är nästan öronbedövande trots kylan. Ändå blir jag förbannad där jag sitter… På regeringen, på sossarna, på de gröna, på dem alla. Det är surt.
Först var det arvs- och gåvoskatterna som försvann. Genom den rödgröna majoritetens försorg. De gröna menade i ett pressmeddelande att detta var ”en grön seger”. Vänstern teg. Nu försvinner förmögenhetsskatten. Och fastighetsskatten. Pusselbit efter pusselbit läggs – var och en ganska harmlös. Men helheten blir förskräcklig.
Jag har ingenting emot att fastighetsskatten tas bort, det är en obegriplig skatt på boende som slår blint. Men sättet att avveckla är olyckligt. Och tillsammans med alla andra skatter som fördelar mellan rik och fattig blir det bara för mycket.
– Förslaget kommer att ytterligare jaga upp fastighetspriserna i storstadsområdena. Tillsammans med borttagandet av förmögenhetsskatten har regeringen nu på kort tid gjort en stor inkomstomfördelning mellan rika och fattiga, inte helt överraskande till de rikas fördel.
Slopandet av förmögenhetsskatten skall drivas genom redan i år, förkunnar alliansen på DN-debatt. Det råder fortfarande delade meningar, bland forskare, ekonomer och ideologer, om huruvida avskaffandet av förmögenhetsskatten förhindrar kapitalflykt, eller har en koppling till jobbtillväxt.
Oavsett vad man tycker om förmögenhetsskatten, ur rättvisesynpunkt eller ur ett ekonomiskt perspektiv, så reagerar jag ryggmärgsmässigt, på denna ohämmade forceringen av reformer.
Fort skall det gå, och hafsigt blir det.
Reformen kommer att lämna ett hål i budgeten på 5 miljarder kronor per år, som omedelbart måste finansieras.
Jag är villabarn. I princip född och uppvuxen i villa. Det gäller även nästan alla mina barn- och ungdomsvänner. Och häromdagen kom jag att tänka på något märkligt, jag hörde aldrig mina egna eller kompisarnas föräldrar gnälla över fastighetsskatten när vi växte upp.
Mycket hörde jag gnäll om under uppväxten. Invandrare, arbetskamrater, grannar, matpriser, vädret, politiker eller för den delen det uppväxande släktet. Men aldrig fastighetsskatten. Antingen har något förändrats dramatiskt sen jag flyttade för 5-6 år sedan, eller så lever Villaägarnas riksförbund i sin egen värld. Där fastighetsskatten är ett stort hot mot människans väl och ve. Där varje villaägare ligger sömnlös nätterna igenom och oroar sej för fastighetsskatten.
Alliansregeringen kommer att ta bort förmögenhetsskatten. Finansminister Anders Borg hymlar inte.
– Opinionen förstår att man måste föra en politik med ansvarsfull finansiering och att ett avskaffande främst gynnar de rikaste, säger Borg.
Ett avskaffande av förmögenhetsskatten gynnar främst de rikaste. Nu väntar jag bara på att få höra regeringen säga att förämringar i a-kassan slår mot de redan missgynnade, att lagar om avlyssning gynnar framväxten av ett kontrollsamhälle och att sänkt fastighetsskatt främst gynnar de rika. Sa någon De Nya Moderaterna?
Och sen till slut en icke-grön tanke:
Vad det gäller beskattning generellt gäller i allmänhet att den som betalar mest i skatt också är den som har mest kvar. Det gäller i synnerhet förmögenhetsskatten. De av oss som redan har mest kvar får nu möjlighet att få ytteligare lite mer mest kvar. Den som gynnas blir förstås glad. Den som har mycket vill ha mer och blir glad ner så sker. De flesta av oss vill väl ha lite mer kvar i plånboken så vem kan klandra den som nu gynnas.
Uppdaterat:
Heiti Ernits skriver lite mer om fastighetsskatten:
Vem gynnas och vem missgynnas är den stora frågan?
Det är framför allt i storstadsregionen, cirka 2 procent av bostadsmarknaden, där man får ordentliga kostnadssänkningar, det handlar om mellan 20.000 och 30.000 per år, enligt vissa ekonomer.
Medan för majoriteten innebär det ungefär en tusenlapp om året.
Vill man använda sig av klassretoriken, så kan man säga att regeringen på kort tid (även förmögenhetsskatten inräknad) gjort en stor inkomstomfördelning mellan rika och fattiga, till de rikas fördel.
De flesta ekonomerna verkar vara överens om att villapriserna kommer att härmed öka, detta skulle vara förödande i den redan ansträngda bostadsklimatet.
I kombination med årets avtalsrörelse, som har löpt över förväntan, kan detta bidra till ökad inflation, och i en förlängning leda till höjda räntor, i ett försök att kyla marknaden.
Konsekvenserna för Svensk ekonomi kan bli svårtsmälta, ty det finns en lågkonjuktur bakom varje högkonjuktur.
I kombination med förd politik som missgynnar hyresrätter, så kan man ju börja fundera på hur låginkomsttagare, unga, invandrare, och folk som inte vill belåna sig, överhuvudtaget skall kunna få ett boende.
Men marknaden löser alla problemen, eller?