Befinner mig på kära fasters bondgård i Gnesta. Juldagen var mysig, härligt att träffa släkten och äta god mat. Men allt har sina gränser och nu börjar det bli dags att resa sig hemåt igen. Som vanligt så har julen den jobbiga effekten av att bokhögen med att-läsa-skylten på växer snabbare än du kan säga skogsavverkning. Men det ska bli spännande, jag har redan gett Mattias Gardells (ja dom är bröder) ‘bin Laden i våra hjärtan‘ företräde. Jag har inte hunnit särskilt långt än, men jag gillar den skarpt redan. Det skadar ju inte heller att min mentor Mehmet Kaplan har haft ett finger med i spelet i researcharbetet.
Det är verkligen intressant att läsa om 1800-talets nahdah (renässans) i arabvärlden, framväxten av shura (samråd, demokrati), ijtihad (självständig tolkning) och islah (reform). Det finns otroliga likheter med 1700-talets upplysning i språkbruk och resonemang. Och det är slående hur den progressiva Salafiyya(kulturell och social reform)-rörelsen växer sig starkare, bara för att brutalt slås ned av västs koloniala imperialism.
En person som verkligen utmärker sig är den libanesiska journalisten och författaren Rashid Rida (1865-1935) som kritiserar Frankrikes janusansikte, hur man i det egna landet värnade sina medborgare fri- och rättigheter och demokrati, men utanför landets egna gränser ägnade sig åt imperialism, exploatering och repression. Under denna tid var orientalismen rådande, västproducerad propaganda i syfte att skapa en nidbild av arabvärlden. En av de ledande orientalisterna, fransmannen Ernest Renan, skriver om skillnaden mellan araber (semiter) och arier:
Man ser att den semitiska rasen för oss i allt verkar vara en ofullständig ras, på grund av dess enkelhet. Denna ras är – om liknelsen tillåts – för den indoeuropeiska familjen vad en blyertskiss är för en målning. Den saknar variationen, omfånget, den rikedom på liv som är förutsättningen för att kunna utvecklas. I likhet med de individer som har så liten alstringskraft att de efter en förtjusande barndom bara uppnår den mest medelmåttiga manlighet, fick de semitiska nationerna uppleva sin blomstring under sin första tid och har aldring lycktats uppnå sann mognad.
Nog för att det var illa att i princip hela arabvärlden var militärt dominerad av väst, hela muslimska världen befann sig i samma situation:
- Frankrike – Algeriet, Tunisien, Mali, Tchad, Niger, Senegal, Marocko, Sudan, Comorerna, Libanon, Syrien och Indokina.
- Holland – Hela Indonisien och södra Borneo.
- USA – Fillipinerna.
- Italien – Libyen, Eritrea och Somalia.
- Storbrittanien – Malaysia, Singapore, Brunei, norra Borneo, Sarawak, Indien, Pakistan, Bangladesh, Irak, Palestina, Jordanien, Kuwait, Förenade Arabemiraten, Oman, Yemen, Egypten, Uganda, Zambia, Tanzania, Nigeria, Ghana.
Men det kollektiva arabiska självförtroendet nöttes även sönder av intensiv psykologisk krigsföring i syfte att hålla araberna nere. Och vi svenskar klagar på Jantelagen.
Mötet mellan det materiella Väst och det andliga Öst blir den enes totala militära dominans och den andres påtvingade uppfattning om egen underlägsenhet. Jag frågar mig, vem var den civiliserade?
Det e inte utan anledning som Engelsmännen och frasmännen drog grnserna som de gjorde efter otomanska rikets fall. Genom att dela på, och fösa ihop, olika folkgrupper så skapade men den oordning som behövdes för att enkelt kunna styra, och suga ut, arabländerna. Biverkningarna ser vi i Irak, kurdernas situation och tidigare i Jordanien.
Precis som i Afrika så härskade man genom att söndra
I sak har du många rätt. Jag tycker dock att du trillar dit när du skriver att ”i princip hela arabvärlden var militärt dominerad av väst”. Bara en del av länderna du räknar upp tillhör arabvärlden. Det är muslimska länder, eller länder där islam är en stor religion (Indien har världens tredje största muslimska befolkning), men det är viktigt att skilja på dessa saker. Risken är annars att ofrivilligt bekräfta Samuel Huntingtons bild av världen som ett slagfält mellan civilisationer. (Läs gärna Amartya Sens Identitet och våld.)
Gardells bok har jag tyvärr ännu inte läst. Den står på min lista…
Raven: Håller verkligen med dig.
Jimpan:
Jo du har såklart rätt. Gardell går hårt till angrepp mot clash of civilizations i sin bok. Jag vet dock inte riktigt vad jag ska skriva där istället. Vad tycker du?
Det är svårt. Men jag tror framför allt att man bör undvika att använda sig av islam (eller någon annan religion) som en politisk kategori, och undvika att klumpa ihop kulturer på det sättet. Sedan kan man visserligen säga att länderna du räknar upp har det gemensamt att de varit militärt dominerade av västländer under en eller annan historisk period. Men den dominansen har tagit sig uttryck på olika sätt. De olika länderna har också utvecklats på olika sätt både innan dess och efter frigörelsen.
Amartya Sen menar att felet som Huntington begår inte bara består i påståendet att det finns en kamp mellan civilisationer, utan först och främst i att dela upp så stora människogrupper med hjälp av så kategoriska skiljelinjer som den västerländska, den islamiska, den hinduiska, den konfucianska, etc., civilisationen. Människor kan ha många identiteter samtidigt. Politiskt finns det ofta skiljelinjer som är betydligt viktigare än religiös tillhörighet.
Jovisst, godtyckligt ihopklumpande är ju dåligt. Men här tycker jag faktiskt inte att det är så fasligt godtyckligt.
Men jag hade gjort lite syftningsfel, och har förtydligat lite nu.
Jag menade inte att det var godtyckligt. Jag anser bara att det är viktigt att hålla isär arabvärlden och den muslimska världen, på samma sätt som det är viktigt att hålla isär islam och islamism (utan jämförelser i övrigt mellan de olika kategorierna). Jag anser det eftersom jag inte köper Huntingtons verklighetsbeskrivning.
Det gör ju inte jag heller, det var bara lite syftningsfel.
Jag förstår att du inte gör det. Min avsikt var inte att märka ord. Bara att påpeka att det är så lätt hänt att man bekräftar Huntingtons verklighetsbeskrivning genom sättet på vilket man opponerar mot den. Jag vet inte riktigt hur man på bästa sätt opponerar.