Tidigare i december skrev min gode vän Samuel om EUs nya lag om arbetstid:
13 § Alla arbetstagare skall ha minst elva timmars sammanhängande ledighet under varje period om tjugofyra timmar (dygnsvila). Avvikelse får göras tillfälligtvis, om det föranleds av något särskilt förhållande som inte har kunnat förutses av arbetsgivaren, under förutsättning att arbetstagaren ges motsvarande kompensationsledighet.
Så lyder bestämmelsen om dygnsvila. Men vad innebär elva timmars dygnsvila? Jo, nämligen att det skall gå elva timmar från det att jag går av arbetet på kvällen till det att jag går på igen dagen efter. Slutar jag klockan 18 får jag alltså inte börja igen förrän klockan 5 efterföljande morgon. För ett “vanligt” jobb där arbetsdagarna endast i undantagsfall sträcker sig över åtta timmar & där arbetstiden är förlagd till dagtid innebär detta inga problem. Inte heller för arbetstagare som i viss utsträckning tvingas jobba längre dagar än 8 timmar blir det några större komplikationer – i såna fall brukar det ofta gå att börja senare dagen efter.
Vad som dock kommer bli ett stort problem är för arbeten som är beroende av att en & samma person kan gå av sent & sen börja tidigt igen. Ett sådant fall är inom sjukvården, där det inte är ovanligt att jobba kvällspass ena dagen & sedan börja vanlig tid dagen efter. Lagändringen kommer innebära enorma problem inom sjukvården, både för arbetsgivaren & arbetstagaren.
Och vad jag hört så kommer många sjukhus och vårdhem medvetet bryta mot denna lag efter årskiftet, eftersom det helt enkelt inte går att lösa ekonomiskt. Det blir för dyrt att räkna jourtiden som arbetstid. När jag själv jobbade som brandman förrförra hösten så hade vi arbetstagare inga som helst problem med att när man jobbade natt så var det arbetstid när man var vaken, men jourtid när man sov. Det var väl egentligen bara var tredje natt som det hände någonting, dom andra nätterna sov man. Och även om man var ute och släckte bränder hela natten, så började man ju ändå inte jobba förräns dagen efter. Såna här frågor är sånt som typiskt passar bäst att reglera via kollektivavtal som kan anpassas till olika arbetstagares situation.
Samuel skrev även idag om samma ämne, med hänvisning till denna artikel i DN om hur EUs nya lag slår mot funktionshindrade:
Arbetsgivarna tvingas lägga om scheman för de anställda, något som slår både mot assistenterna & brukarna. Till exempel är det troligt att företagen tvingas ta in fler assistenter för samma brukare, samtidigt som de redan befintliga måste gå ner i tid.
Det här är ett stort bekymmer. Reglerna går stick i stäv mot LSS som säger att det ska vara ett fåtal personer som ger assistans. Det värsta är att jourerna ska räknas in i arbetstiden.
Så säger Gerd Andén, ordförande för brukarkooperativet JAG. Det är intressant hur en sån här lagändring kan gå emot så många verksamheter & ändå inte ha skapat mer debatt när den klubbades igenom (vad jag kan minnas i alla fall) för ungefär två år sen. Förarbetet, i form av de EU-direktiv som ligger till grund för lagen, måste dessutom ha varit i rullning långt mycket längre än så.
Jag har aldrig varit något fan av centralstyrning i allmänhet & EU i synnerhet, men det är sånt här som är anledningen till det. Jag får uppfattningen av att direktiven är utformade för att öka rättigheterna för arbetare i fattiga EU-länder & när de då ska implementeras även på arbetsmarknader där det redan finns starkt skydd för arbetarna blir lagarna i stället en belastning.
Right on, brother.