Det var med vemodiga steg jag klev in i riksdagens kammare i onsdags. Vi skulle debattera om budgeten och sedan votera om den. Stämningen var dämpad, spänd och osäker.
Tisdagens besked från Mattias Karlsson, SD-doktrinen, innebar att de skulle fälla varje budget eller regering som inte minskade invandringen. Svensk politik var på väg att förändras i grunden och jag kände en djup sorg i mitt hjärta.
Men plötsligt så ser jag en person som bryter mot stämningen, som ler och skämtar med en kollega. Någon form av kognitiv dissonans uppstår. Jag ser en till, och en till och en till. Inser att mina egna känslor kraftigt har färgat min perceptionsförmåga och att större delen av kammaren faktiskt ser glad ut. Stämningen är uppsluppen, som om något bra var på väg att hända. Känner mig totalt förvirrad.
Sverigedemokraternas ekonomisk-politiska talesperson Oscar Sjöstedt tar plats i talarstolen och upprepar SD-doktrinen. Mina känslor går från sorgsen förvirring till sorgsen ilska. Hur kan vi acceptera att detta sker?
Jag vänder mig till min liberala bänkgranne Johanna Jönsson och viskar upprört ”Det känns inte som att ni tar SD nya besked på allvar, de kommer ju att fälla er också. Jag fattar inte hur ni kan vara glada över det här.”
Hen svarar något jag inte vill utlämna, men jag förstår att hen är precis lika sorgsen som jag – om inte mer. Jag ber om ursäkt och skäms lite över min fördomsfullhet. Mötet med Johannas sorgsna blick blir på något sätt förlösande och mina tårar börjar rinna. Jag lämnar kammaren och går ut i foajén. Möter min gröna riksdagsgruppskollega Emma Hult som ser hur ledsen jag är och kramar mig. Mina tårar forsar.
Inte för att vi förlorar budgetomröstningen. Jag grät varken efter valförlusten 2006 eller 2010. Nog för att det på många sätt är illa att Sveriges ekonomiska politik under 2015 är borgerlig, men det är inte därför jag gråter.
Jag gråter för att det står en rasist i riksdagens talarstol och tillkännager att han har makt att fälla den demokratiskt valda regeringen och att han kommer göra det. Ett rasistiskt parti har kopplat greppet om demokratins högborg, tvingar ner oss andra på knä och försätter Sverige i kris.
Jag tror fortfarande inte att vi har förstått hur allvarligt detta nya läge är och hur viktigt det extra valet den 22 mars 2015 är. Det handlar inte bara om höger eller vänster, utan om Sverige i framtiden ska vara möjligt att styra utan SDs inflytande.