Statsvetaren och opinionsmätningsgurun Henrik Oscarsson skriver intressant om senaste tidens opinionsmätningar. Först om SCB-mätningen:
Statistiska centralbyråns partisympatiundersökning har fått helt obefogad kritik. Henrik Brors kallade mätningen för en felmätning när det i själva verket handlar om en feltolkning. I början av maj när SCB genomförde huvuddelen av intervjuerna var de rödgröna fortfarande i en klar ledning. Synovates aprilmätning slutade samlas in den 28 april, samma dag SCB påbörjade sitt fältarbete. I Synovates aprilmätning hade de rödgröna en ledning på 8,2 procentenheter! Att kritisera SCB för att de missat opinionsförändringar som i huvudsak ägt rum under partisympatiundersökningens uppföljningsarbete i slutet av maj saknar seriositet.
Oscarsson skriver också träffsäkert om varför vi rödgröna misslyckats med att kommunicera den rödgröna budgeten:
Gestaltningen av de rödgrönas politik har kommit att fokusera helt på privatekonomiska effekter och höjda skatter, vilket sannolikt missgynnar dem, istället för ideologiskt utfall i termer av ökad jämlikhet, mindre inkomstskillnader och ökad social trygghet (som är huvudavsikten med utspelen).
En valrörelse som gestaltar ideologiska skillnader när det gäller välfärd och miljö skulle falla SVMP bättre i smaken än de diskussioner som just nu förs. SVMP behöver få väljarna att lyfta blicken och fundera på frågan: ”Hur många hundralappar i månaden är ett mer jämlikt och rättvist samhälle värt för dig och dina närmaste?”. Ingen vill betala mer i skatt såvida inte man blir övertygad om att det finns andra betydande värden i den andra vågskålen
Om vi rödgröna ska vinna val så måste skattehöjningarna vara medel, inte mål. Oavsett om det är inkomstskatt eller miljöskatter.