Det här är del två av en serie om vägen mot global prissättning på koldioxid. Första delen fokuserade på global prissättning på koldioxid på FN-nivå med blicken på COP26 och redde ut skillnaden mellan handel med utsläppskrediter och handel med utsläppsrätter.
I den här andra och avslutande delen kommer vi att fokusera på möjligheterna för nationell och regional prissättning av koldioxid att leda vägen mot global prissättning på koldioxid.
De flesta partier i Sverige ställer sig bakom idéen om att koldioxid borde prissättas, iallafall i teorin. Anledningen till detta är att det är svårt att argumentera emot verktyget med någon typ av trovärdighet. Nationalekonomin klarlägger det oerhört tydligt.
Idag är det gratis att släppa ut koldioxid på många marknader runt om i världen samtidigt som klimatförändringar utgör en enorm samhällskostnad. Ekonomer beskriver detta som marknader med en negativ extern effekt, det vill säga att transaktioner på marknaden skapar en negativ påverkan för tredje part. Det är ett marknadsmisslyckande och skapar en ineffektiv marknad där mängden koldioxidutsläpp blir alldeles för stor. För att komma till rätta med detta behöver de externa effekterna internaliseras och ett pris på koldioxidutsläpp sättas.
För oss gröna handlar det också om klimaträttvisa. Om inte förorenaren betalar tvingas istället de människor som bidragit minst till utsläppen att stå för största delen av notan. Det kan vi inte acceptera.
Det finns två olika sätt att prissätta koldioxid: Koldioxidskatter och handel med utsläppsrätter (ETS: Emission Trading Scheme, även kallat cap-and-trade). Den stora skillnaden mellan systemen är om styrmedlet låter marknaden avgöra priset eller kvantiteten på utsläppen. I ett ETS sätts ett tak på tillåten kvantitet koldioxidutsläpp för marknaden att köpa och därefter tillåts marknaden bestämma priset. Med en koldioxidskatt är priset på koldioxidutsläpp redan bestämt och marknaden kan utifrån det nya priset avgöra hur stor kvantitet som ska köpas.
I teorin hade det varit effektivt att sätta ett enda globalt pris på koldioxid för hela världen inom FN genom ett gemensamt ETS eller koldioxidskatt. I verkligheten är en sådan utveckling varken sannolik eller eftersträvansvärd. Priset på koldioxid bör vara olika i olika länder och regioner. Rika länder med historiskt höga utsläpp bör betala ett högre koldioxidpris än fattigare länder. Det är också väldigt osannolikt att man i närtid skulle lyckas enas om ett globalt pris eftersom beslut inom FN tas med konsensus och att det då räcker med att ett enda land säger nej för att det inte ska bli av.
Om man ändå mot förmodan skulle lyckas enas om ett globalt koldioxidpris skulle priset bli oerhört lågt då det blir det land med lägst ambitioner som skulle sätta ribban. Priset skulle då sannolikt bli lägre än vad det är i flera rika länder idag. Toppen för de rika men sämst för klimatet. Ett globalt koldioxidpris måste i så fall vara ett golv, som mer progressiva länder skulle kunna överträffa.
Som tur är finns andra vägar. Enskilda länder och regioner kan och går före. Sverige var ett av de första länderna i världen att införa en koldioxidskatt 1991. Sedan dess har många länder följt efter, däribland Storbritannien, Frankrike, Kanada och Sydafrika.
EU:s handel med utsläppsrätter (EU ETS) var unikt i sitt slag när systemet introducerades 2005. Idag finns flera olika utsläppshandelssystem runt om i världen inspirerade av EU ETS. För att nämna några följde Nya Zeeland snabbt efter EU 2007 med ett eget ETS, Kalifornien etablerade sitt 2013, Storbritannien introducerade UK ETS i samband med Brexit och nu har Kinas nyinförda ETS från i år gått om EU ETS som världens största ETS även om prissättningen är betydligt svagare.
Det händer grejer! En allt större del av världens koldioxid täcks idag av något typ av pris på koldioxid. Världsbanken har uppskattat att 21,5 % av globala utsläpp 2021 täcks av någon typ av prissättning. Tyvärr är det inte tillräckligt att utsläpp innefattas av något typ av prissättning utan priset måste också vara tillräckligt högt.
EU:s energiskattedirektiv sätter en miniminivå på energibeskattning inom EU men koldioxidskatterna varierar kraftigt mellan 0,08 USD/tCO2 i Polen och 137 USD/tCO2 i Sverige enligt Världsbankens data. Detsamma gäller priset för utsläppsrätter. I EU ETS fick ett företag betala 50 USD/tCO2 1 april i år medan priset i Kazakhstans ETS låg på 1,2 USD/tCO2.
I IPCCs specialrapport från 2018 uppskattades att ett pris om 135-6050 USD till 2030 och 245-14300 USD/tCO2 till 2050 skulle behövas för att begränsa den globala uppvärmningen under 1,5 grader. Nivåerna som syns globalt idag är därför långt ifrån tillräckliga och behöver kraftigt trappas upp.
För att EU ska vara en global ledare i klimatarbetet måste EU säkerställa att den egen prissättningen inom EU ETS är i linje med vad klimatforskningen kräver. EU måste också verka för en liknande utveckling i resten av världen.
EU har nyligen presenterat ett skarpt svar för just detta – en gränsjusteringsmekanism för koldioxid även så kallat klimattullar. Klimatullarna var en del av det klimatpaket kommissionen presenterade i juli FitFor55. Tanken med tullarna är att länder utanför EU, som inte omfattas av EU ETS eller själva prissätter utsläppen, istället ska betala en klimatavgift när produkten importeras till EU.
Detta skapar incitament för länder utanför EU att införa egen prissättning på koldioxid i nivå med priserna i EU ETS. Om länder inför egen prissättning får de själva in intäkterna från koldioxidprissättningen, om inte hamnar intäkterna hos EU.
När man låter pengarna tala är det flera av världens ledare som lyssnar. Bara några månader efter att EU-kommissionen presenterat sitt förslag kom en glädjande nyhet. Ryssland meddelade att de funderar på att införa en egen utsläppshandel för att slippa tullarna. Flera år innan klimattullarna ens blivit verklighet ger de redan effekt. I takt med att klimattullarna väl införs, priserna i EU ETS stiger kommer trycket att införa egen nationell prissättning att öka ytterligare.
Exemplet från Ryssland visar att EU:s klimatpolitik gör skillnad långt utanför EU:s gränser. Klimattullarna stärker svensk och europeisk konkurrenskraft och belönar föregångare i klimatomställningen. EU:s klimattullar sätter press på världens industrier att ställa om för att inte halka efter i den gröna strukturomvandlingen. Till och med motvilliga länder som Ryssland, knappast kända för progressiv klimatpolitik, tvingas följa efter när klimattullarna kommer på plats.
När konservativa politiker vill fokusera på klimatåtgärder globalt och ställer detta mot åtgärder i EU och i Sverige är de alltså fel ute. Det finns ingen motsättning mellan att agera nationellt, regionalt och globalt. Tvärtom finns det starka synergier mellan de olika nivåerna där kraftfull handling på alla nivåer är en förutsättning för en global klimatomställning.
Detta blir uppenbart inte minst när vi ser till frågan om global prissättning på koldioxid. Moderaternas motstånd mot både utsläppshandelssystem och klimattullar är därför förbluffande, läs vår debattartikel om just detta här.
Resan till global prissättning på koldioxid må vara lång och snårig men global prissättning är för viktigt för att tillåtas förbli en utopi. Det finns mycket EU kan göra för att driva på utvecklingen.
EU bör göra tre saker: 1. Skärpa EU ETS så att prissättningen är i linje med vad klimatforskningen kräver. 2. Införa tuffa och mer omfattande klimattullar än kommissionens förslag, så snabbt som möjligt, som pressar världens länder att införa egen prissättning på koldioxid. 3. Inom FN verka för att prissättning av koldioxid lyfts högt på den internationella agendan. Det finns en hållbar värld att vinna.