Att förorenaren ska betala har länge varit en vägledande princip i såväl nationellt som internationellt klimatarbete. Den som förorenat vår miljö eller släppt ut koldioxid i vår atmosfär är också den som ska stå för kostnaden för de negativa konsekvenser som uppstår. Annars blir det istället klimatet och de människor som inte bidragit till utsläppen som får stå för notan. Det är helt orimligt.
Vi gröna är sedan länge varma anhängare till idén om ett globalt pris på koldioxid. Ingenting vore mer effektivt för att snabbt minska utsläppen i de delar av världen som idag inte omfattas av en koldioxidskatt eller utsläppshandelssystem likt det vi har inom EU. Men resan till ett globalt pris på koldioxid är både lång och snårig.
Det är inte minst mot Artikel 6 inom Parisavtalet som flera vänder blicken när det diskuteras ett globalt pris på koldioxid. Artikeln handlar om att världens länder ska samarbeta för att minska utsläppen genom marknadsbaserade mekanismer. Det omfattar bland annat handel med utsläppsminskningar. På COP26 i Glasgow kommer förhandlingarna om hur denna handel ska utformas vara en av de absoluta nyckelfrågorna.
Under COP24 i Katowice lyckades världens länder komma överens om nästan alla delar av Parisavtalets så kallade Regelbok, men ett undantag var just artikel 6.
Regelboken ska beskriva hur Parisavtalet ska förverkligas i praktiken och artikel 6 är den sista stora pusselbiten i det ramverk som världens länder ska verka inom för att uppnå målen i Parisavtalet. Fel utformad kan artikeln kraftigt urholka ambitionen i Parisavtalet. Rätt utformat skulle utsläppshandelssystemet kunna bli ett system för global prissättning av koldioxid.
Men så som beslutsfattandet inom FN fungerar, att alla beslut behöver tas enhälligt och att det därmed räcker med att enda land motsätter sig för att det inte ska bli av, är vi idag en bra bit därifrån. Den som har förhoppningarna att se ett globalt pris på koldioxid efter COP26 behöver en reality check.
Idéen med artikel 6 är att etablera nya marknadsbaserade utsläppshandelssystem under Parisavtalet för att ersätta de tidigare utsläppshandelssystemen under Kyotoprotokollet däribland Clean Development Mechanism (CDM). CDM ska ersättas med ett nytt system under Parisavtalets artikel 6.4 som ibland kallas för Sustainable Development Mechanism (SDM) och artikel 6.2 ska ge länder som överträffar sina klimatmål möjlighet att sälja dessa utsläppsminskningar till ett annat land.
Motiveringen bakom dessa system är att de ska kunna bidra till att minska utsläppen där det är billigast att göra så. När det är billigare för ett land att köpa en utsläppskredit från ett annat land än att minska ett ton koldioxid själva kan de göra det.
Upplägget inom FN har på ytan flera likheter med EU:s handel med utsläppsrätter (EU ETS), som vilar på samma grundläggande idé om att främja att utsläppsminskningar sker till lägsta pris. Inom EU ETS kan de företag som billigt kan sänka sina utsläpp spara eller sälja vidare utsläppsrätter medan företag som det är dyrare för att minska sina utsläpp har möjlighet att istället köpa fler utsläppsrätter. De företag som billigt kan ställa om kommer därför genom EU ETS att göra det först.
En avgörande skillnad mellan de två systemen handlar om vad det är som köps och säljs på marknaderna. Inom FN-systemet handlar länder med utsläppskrediter, redan genomförda utsläppsminskningar utöver sina Kyoto-åtaganden. Inom EU ETS handlar EU-länderna istället med utsläppsrätter, rätten att få släppa ut ett ton koldioxid i framtiden, som antingen tilldelas eller auktioneras ut. Kort betyder detta att FN-handelssystemet är ett klimatkompenseringssystem vilket är skilt annorlunda från klassiska utsläppshandelsystem (cap-and-trade).
Ett klimatkompenseringssystem är ett nollsummespel för klimatet. Ett land gör en utsläppsminskning som en annan köper för att själv kunna släppa ut ett koldioxid i sitt egna land. De totala utsläppen minskar därför inte nödvändigtvis i FN:s utsläppshandel till skillnad från t.ex. EU ETS som är uppbyggt som ett cap-and-trade-system.
Genom att EU ETS sätter ett tak för den totala mängden utsläppsrätter inom EU och varje år sänker denna kvot kommer utsläppen inom EU ETS att minska. The Swedish Proposal stärkte detta ytterligare genom att även se till att en stor del av de utsläppsrätter som inte används annulleras. EU ETS har därför en utsläppsminskande funktion som FN-handelssystemet idag saknar.
Dessvärre har nuvarande FN-utsläppshandel inte ens uppfyllt sin klimatkompenserade funktion utan har istället möjliggjort högre utsläpp som urholkat de redan låga klimatmål som Kyotoprotokollet slog fast. Utsläppsminskningar har dubbelräknats och systemet fullständigt badat i tillgängliga utsläppsrätter vilket resulterat i oerhört låga priser. 2019 kunde ett land köpa en utsläppskredit inom CDM för ynka 0,2 USD/tCO2e, att jämföra med dagens pris inom EU ETS 60 EUR/tCO2.
Carbon Market Watch har dessutom uppskattat att 85 % av de utsläppsminskande projekt under Kyotoprotokollets CDM skulle ha genomförts även utan intäkterna från utsläppskrediter. På detta sätt har länder kunnat köpa sig fria från att göra egna utsläppsminskningar genom att betala för utsläppsminskningar som ändå skulle ha genomförts med resultatet utebliven klimatnytta. Flera utsläppsminskande projekt under Kyotoprotokollet har även lett till negativa effekter på lokal nivå för miljö och människor. De här systemfelen kan inte tillåtas upprepas för artikel 6 under Parisavtalet på COP26.
Ytterligare en knäckfråga i COP26-förhandlingarna är huruvida utsläppskrediter från Kyotoprotokollet ska kunna överföras till Parisavtalet. Länder som gärna skulle vilja se detta är exempelvis Brasilien, Indien och Ryssland. De har stora mängder utsläppskrediter de skulle vilja kunna överföra och sälja under Parisavtalet.
En överföring av krediter från enbart CDM skulle kunna leda till ett inflöde av 4 miljarder skräputsläppskrediter till det nya systemet. Detta skulle alltså kunna möjliggöra för ett land som USA att köpa och tillgodoräkna utsläppsminskningar från Brasilien, genomförda under Kyotoprotokollet, för att slippa minska sina utsläpp idag. De stora utsläpparna blir vinnare och klimatet förlorare.
För att försöka skapa ett mer klimatpositivt system än det under Kyotoprotokollet har världens länder i Parisavtalet kommit överens om att det nya systemet ska leda till globala nettoutsläppsminskningar. Hur detta ska säkerställas kommer vara på förhandlingsbordet på COP26.
Ett sätt för att skärpa systemet och kunna åstadkomma nettominskningar i systemet är om en andel av utsläppsminskningarna annulleras när de köps och säljs. Ett exempel: Om USA köper 10 utsläppskrediter får de enbart tillgodoräkna 5 utsläppskrediter. Om världens länder skulle kunna enas kring ett sådant system och om utbudet på utsläppskrediter hålls begränsat skulle systemet kunna få en klimatpositiv effekt.
Men om vi på riktigt vill se ett utsläppshandelssystem inom FN byggt för att drastiskt minska de globala koldioxidutsläppen skulle systemet behöva göras om i grunden. Klimatkompensation är inte tillräckligt när hela världen ska nå nettonollutsläpp till 2050. För att kunna prata om ett globalt pris på koldioxid skulle det behövas ett utsläppshandelssystem i likhet med EU ETS.
Inom FN där beslut behöver tas med konsensus är en sådan utveckling osannolik i dagsläget. Det räcker med att ett enda land inte är med på noterna. Som tur är finns det andra vägar mot global prissättning av koldioxid.
Runt om i världen tar allt fler länder och regioner steg mot prissättning av koldioxid i form av utsläppshandelssystem och koldioxidskatter. De klimattullar som EU-kommissionen föreslog denna sommar som en del av klimatpaketet FitFor55 har möjlighet att driva på utvecklingen och redan syns vissa tecken på detta. Mer om detta i del 2 – nytt blogginlägg inom kort!
Vägen mot ett globalt pris på koldioxid kommer inte vara enkel. FN-systemet med krav om konsensus är trögt. De som enbart hänvisar till att förändring ska ske på denna nivå har inte insett brådskan i klimatkrisen eller har inte förstått FN-systemet. Alla framkomliga vägar mot att öka priset på koldioxidutsläpp internationellt måste utforskas, både inom och utanför FN. Vi har dock inte tid att tillbakalutat vänta på att förändringen ska komma inifrån FN. För så länge inte förorenarna betalar står någon annan för kostnaden. Det har ingen av oss råd med. Klimatorättvisan måste få ett slut.
Del två i serien finner du här.