Den 28 februari sammanträdde Europas miljö- och klimatministrar och nådde till slut en överenskommelse om EU:s handel med utsläppsrätter. Flera beslut gick klimatets väg och viktiga steg togs för att systemet ska vara i linje med Paris-avtalet. Detta var till stor del tack vare den svenska regeringens progressiva hållning i förhandlingarna.
Tunga klimat-NGOn Sandbag beskriver det som “the Swedish proposal (co-authored by the Netherlands, Luxembourg and France)”
Så här skriver Reuters:
WWF Europe kallar det för “a first glimpse of hope for the EU carbon market”.
Hatten av till Isabella Lövin och hennes team som gjort ett hästjobb. Vi kan verkligen känna att svenska regeringen gjorde skillnad.
Men nu till själva ärendet. Sedan en lång tid tillbaka har kommissionen varje år gett ut fler utsläppsrätter än vad marknaden har efterfrågat. Vilket lett till det stora överskottet av utsläppsrätter och att priset därmed varit mycket lågt, (4-5 € / ton CO2). Ungefär som att köpa en dyrare kopp kaffe latte. Detta har jag skrivit mer om tidigare här.
Därför har det sedan tidigare beslutats om att inrätta en marknadsstabilitetsreserv, som från 2019 kommer att dra undan utsläppsrätter från marknaden. De sätts i en reserv, i syfte att skapa stabilitet på marknaden.
Tanken är att när antalet utsläppsrätter blir färre kommer priset att öka. Detta kommer i teorin leda till att incitamenten till omställning för Europas industrier som omfattas av ETS:en ökar. De riktiga klimatvinsterna kommer dock först när utsläppsrätter annulleras. Skadan för miljön om en industri släpper ut ett ton koldioxid är lika stor oavsett om de betalat 5 eller 20 euro för en utsläppsrätt. Priset har ingen påverkan på antalet utsläppsrätter. Tvärtom är det antalet utsläppsrätter i förhållande till efterfrågan som avgör priset.
Men starkare prissignal via marknadsstabilitetsreserven medför andra positiva effekter. Exempelvis ökade intäkter, som kan finansiera gröna investeringar och förhoppningsvis på längre sikt även mindre utsläpp genom .dessa investeringar.
Så vad är då “The Swedish Proposal?”
Rådet har genom sin överenskommelse satt ett tak för hur många utsläppsrätter som tillåts finnas i reserven. Detta tak är satt till 700 miljoner utsläppsrätter. 2024 kommer det att finnas långt många fler utsläppsrätter i reserven och dessa kommer då att annulleras. Detta motsvarar någonstans mellan 1,5-2 miljarder utsläppsrätter, vilket är den svenska regeringens försiktiga analys.
Klimat-NGOn Sandbag är mer optimistiska och skriver:
“This means a cancellation of potentially about 3 billion tonnes from the MSR over Phase 4 – equal to almost 2 years’ ETS emissions.”
Rådet godkände också en fördubbling av antalet utsläppsrätter som flyttas från marknaden till reserven till och med december 2023. Detta leder till såväl ökat pris på de kvarvarande utsläppsrätterna som till lägre utsläpp i och med att dubbelt så många utsläppsrätter än tidigare planerat flyttas från marknaden till reserven till och med 2023.
Noterbart är även att rådet, likt parlamentet, möjliggjort en sänkning av den andel av utsläppsrätterna som auktioneras från 57 till 55 procent. Vi gröna ser hellre att vi auktionerar så stor andel av utsläppsrätterna som möjligt snarare än ger bort dem gratis. Mindre istället för mer auktionering går emot idén om ett marknadsbaserat system.
Vad som händer nu är att rådet och parlamentet sätter sig i trialogförhandlingar. Enkelt sagt kan man säga att utifrån förväntade resultat går rådet, tack vara Sverige, in i förhandlingarna med ett grönare mandat. Parlamentet å andra sidan sätter sig vid förhandlingsbordet med en sämre utgångspunkt än förväntat, vilket vi tyvärr kan tacka Moderaterna och Kristdemokraternas partigrupp för.